söndag, december 25, 2005

Berättelsen om Narnia - Häxan och Lejonet




The Chronicles of Narnia: The Lion, The Witch and The Wardrobe

Den grymma och maktgalna häxan Jadis spelas av den skotska skådespelerskan Tilda Swinton ( Orlando)


Filmen bygger på Häxan och Lejonet, en av C.S. Lewis sju berättelser om Narnia som publicerades 1950. Vi får följa barnen Peter, Susan, Edmund och Lucy som genom ett klädskåp finner en väg in till en annan värld - en värld som kallas Narnia. Här möter de lejonet Aslan som kämpar mot den vita häxans ondska.

Osökt går tankarna och jämförelserna direkt till Peter Jacksons Sagan om ringen när man ser Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet. Författarna C.S. Lewis och J.R.R Tolkien var vänner och ovänner om vartannat i vänkretsen "The Inklings" och påstås ha lånat idéer från varandra. Precis som Peter Jackson kommer Narnias regissör Andrew Adamson från Nya Zeeland. Narnia har dessutom anlitat samma specialeffektsföretag WETA.

Man kan direkt konstatera att Narnia inte riktigt är lika vass som Sagan om ringen. Den vänder sig också främst till något yngre åskådare. Flera koncept som finns i bibeln presenteras under filmens gång och berättelsen kan sägas vara ett sätt att nå ut med bibelns budskap på ett för barn underhållande sätt.

När kriget kommer är det, som vi också såg tidigare i höst i Josef Fares Zozo, vanligt att barn flyr in i en fantasivärld. Narnia blir barnens fantasivärld när familjen Pevensie splittras under andra världskrigets England. Tyska bombplan tar över skyn och bombar London i filmens skrämmande inledning.

Alla fyra barnen skickas iväg från krigets London med tåg till ett gods, där en mystisk professor bor. Under en kurragömmalek hittar barnen ett klädskåp. Där inne hänger pälsar och längst in finns Narnia. Först att hitta dit blir Lucy som spelas fantastiskt bra av debuterande 10-åriga fyndet Georgie Henley. Snön faller ner i ansiktet på henne och hon springer orädd ut i äventyret.

Narniavärlden är inte riktigt som den värld barnen är vana vid. Men det bjuds på te och fish and chips precis som hemma i England. I Narnia skakar man dock inte tass och här bor inga människor. Många i Narnia tror istället att människan bara är en myt. Andra vet bättre och har speciella planer för besökarna, planer som inte är så trevliga. I Narnia lever fantasivarelser som tex kentaurer och fauner sida vid sida med talande djur vi känner igen som tex bävrar. En skojig och välanimerad bäver står för övrigt för mycket av filmens humor.

Barnen blir snart involverade i en kamp mot Narnias onda krafter. En profetia talar om att barnen har kommit för att göra Narnia fritt från den vita häxans skräckvälde. Häxan känner sig hotad och planerar att döda alla barnen så fort hon får möjlighet.

Inte ens ett spår av romantik går att finna i Narnia. Religionen spelar istället en central roll för berättelsen. Barnen kallas i Narnia för barn av Adam och Eva. Jultomten kommer på besök och det talas om profetior. C.S. Lewis spred mer än gärna det kristna evangeliet. I Narnia finns också en skapare, lejonet Aslan en Jesusfigur som direkt avgudas av barnen.

Filmen Narnia har en hel del extremt sevärda specialeffekter. Den är också välspelad av många okända ansikten. Magin och fantasin är dock klart starkare i Sagan om ringen.

Berättelsen om Narnia - Häxan och Lejonet

måndag, december 19, 2005

Crash

Regi: Paul Haggis
Skådespelare: Sandra Bullock, Ryan Phillippe, Matt Dillon m fl.
I rasismens och klassamhällets Los Angeles
En bilolycka leder till att en grupp okända människors liv knyts samman.


Det börjar i en bilkö på en av Los Angeles motorvägar. Långt där framme har tydligen en trafikolycka inträffat. Den svarte polismannen (spelad av Don Cheadle) som sitter i sin bil ska snart komma fram till olycksplatsen och vandra ner för sluttningen och upptäcka en manskropp han omedelbart känner igen.

Men till det ögonblicket är det fortfarande närmare två timmar och en resa fram och tillbaka genom en stad vars människor lever sina liv oupphörligen konfronterade av verklighetens sociala klyftor och levande rasism.

Crash är regisserad, skriven och producerad av debuterande drygt 50-årige Paul Haggis. Det är en fenomenal debut. Visserligen har Haggis en lång framgångsrik karriär inom amerikansk television bakom sig och först för några år sedan övergick han till manusskrivande i Hollywood där han fick sitt stora lyft som manusförfattare till Clint Eastwoods boxningssaga "Million Dollar Baby" men ändå. Detta är nämligen amerikansk film när den är som allra bäst.

Formmässigt knyter "Crash" an till Robert Altmans moderna klassiker, den stilbildande "Short Cuts". Detta är åter en av dessa cirklande episodfilmer som binder samman olika människor och händelser utan någon kronologisk tvångströja. Men där Altmans film närmast var helvit och i första hand handlade om människors familjerelationer, konfronterar "Crash" det amerikanska samhällets kollektiva livslögner. Det är en brännande politisk film som låter sitt växande persongalleri och sin dramatik ha rötterna djupt ner i rasismens klassamhälle. Detta är Rodney Kings Los Angeles med brutala och korrupta snutar, svart underklass, rasism mellan folkgrupper, medelklasskräck för brottslingar och så vidare. Ett skoningslöst Amerika där verkligheterna ständigt frontalkrockar på den motorväg av offentliga lögner som varje politiskt tal av guvernör Schwarzenegger utgör. Haggis skickar oss ner under ytan av alla demokratiska proklamationer och låter oss ta del av individernas existentiella brottningsmatch med orättvisorna. Haggis förtätade bygge av små scener och dramatiska händelser, alla förknippade på olika sätt med den där trafikolyckan, är lika spännande som oroväckande. Redan tio minuter in i filmen elektrifierar han berättelsen med en ofattbart välspelad scen.

En framgångsrik svart tv-regissör är på väg hem i sin bil, den kommer sedermera bli stulen och vi kommer lika sedermera få inblickar i den underliggande rasismen i den av honom regisserade såpaserien, tillsammans med sin älskade kvinna. De stoppas av ett par vita poliser, som sedermera kommer att anlända till viss olycksplats, som nu genomför en förnedrande kroppsvisitation som på bara några minuter skapar en explosiv stämning av förnedring och desperation.

Matt Dillon har mig veterligen aldrig varit bättre och till och med Sandra Bullock, som i en helt annan del av staden samtidigt avskedar ännu ett av sina mexikanska hembiträden, gör en magnifik rollprestation som den frustrerade och ensamma överklasskvinnan i sitt stora vackra hus av förlorade drömmar. Och då har jag fortfarande bara nämnt några av alla de individer som var för sig ger relief åt detta Los Angeles mitt i det USA som vi alla har tätt inpå oss. Varje sekvens, varje biroll, varje ny pusselbit, allt faller på plats. Mosaiken vidgar sig och glittrar och det färdiga pusslet visar sin skrämmande bild.

Jag har inte sett en lika imponerande amerikansk film sedan Paul Thomas Andersons "Magnolia" för fem år sedan. Visserligen når inte "Crash" upp till den filmens stilmässiga säkerhet, men å andra sidan är detta en film som går djupare och mer konsekvent ner i den sociala verkligheten utan att förlora ett uns av spänningsmomenten.

Trafikolyckans kombination av slump och lagbundenhet, vi vet alla att de sker varje dag och hoppas bara att vi själva inte ska behöva vara just där just då, är i sig naturligtvis en symbol också för en orkan som drar in och ödelägger en annan amerikansk storstad med stor svart befolkning där rasismen och klassamhället är synliggjorda som vrakgods i den översvämmade staden.

I "Crash" faller allt inte bara på plats till slut och blir uppenbarat. Filmen låter oss bevittna ännu en trafikolycka och sänder oss därmed ut ur biografen med uppmaningen att våga betrakta världen så som den ser ut och inte som en påstås vara. Det är riktigt stort.

Crash

söndag, december 11, 2005

Wallace & Gromit, varulvskaninens förbannelse.





Regi: Steve Box & Nick Park
Röster: Peter Sallis/Hasse Jonsson, Ralph Fiennes/Mattias Knave & Helena Bonham Carter/Pernilla WahlgrenStorbritannien, 2005

Smått oemotståndligt med det animerade radarparet Wallace & Gromit.

Det är något oemotståndligt charmigt med de två polarna Wallace och Gromit. Kanske är det den milda, varma humorn bestående av lika delar snygga visuella gags, allmän slapstick och en påtaglig svaghet för ordvitsar. Kanske är det att historierna utspelas i en brittisk efterkrigsmiljö som känns lika trygg och välbekant tweedmysig som en kopp te. Kanske är det själva leranimationen, så påtagligt organisk mitt bland alla slickt datoranimerade produktioner att man i närbilderna bokstavligen kan se animatörernas fingeravtryck i leran. Eller så är det bara att de är två sköna typer.

Radarparet som klev ut ur Nick Parks fantasi i några älskade kortfilmer har fått ta steget till bioduken i en färsk långfilm, och det håller glädjande nog precis lika bra som i kortformat.
Wallace och Gromit bekämpar skadedjur, i synnerhet kaniner, genom sin firma Anti-Pesto. De är flitigt anlitade, i synnerhet inför den årliga grönsakstävlingen på Tottington Hall. När grannskapet en natt drabbas av en mystisk varelse som ödelägger odlingarna ställs Wallace och Gromit inför en svår utmaning. Och frågan är om deras humana metoder rår på monstret, eller om byborna hellre förlitar sig på den slemmige Victor Quartermaines mer skjutglada strategi...

Wallace & Gromit, Varulvskaninens förbannelse är ett så perfekt exempel på bra allåldersunderhållning som man kan tänka sig. Nick Park och hans medarbetare har sytt ihop en fartfylld och fantasifull intrig som aldrig tappar tempo och ständigt bjuder på nya infall och uppslag. För de yngre dräller det av gulliga kaniner, tokiga jyckar, knasiga uppfinningar och livliga äventyrssekvenser. Vuxna kan dessutom ha kul åt smarta små vitsigheter, referenser till diverse filmer från King Kong till The Matrix samt aningen överraskande i sammanhanget en handfull mycket oskyldiga men dock sexuella anspelningar när Wallace faller för Lady Tottingtons ("Call me Totty") charm.

Alltihop är dessutom oklanderligt snyggt, och Park & kompani låter sig inte begränsas av att det är leranimation man jobbar med: här finns bildlösningar och kameraåkningar lika raffinerade som i vilken vanlig äventyrsfilm som helst. En av de stora fördelarna med animation visar sig dessutom när man skapar några varulvsförvandlingar som på alla plan är mer lyckade än något som Hollywoods specialeffektsfantomer lyckats åstadkomma under de senaste 25 åren.

Har du inte roligt åt det här så är det i alla fall inte filmen det är fel på

Wallace & Gromit, varulvskaninens förbannelse

torsdag, december 08, 2005

Ray

Regi: Taylor Hackford
Manus: Taylor Hackford, James L. White
Foto: Pawel Edelman
Musik: Craig Armstrong, Ray Charles
Skådespelare: Jamie Foxx, Regina King, Kerry Washington, Clifton Powell, Larenz Tate, Harry Lennix, med flera

Ray Charles föddes 1930 och dog 2004. Han var ett musikaliskt geni och en av de riktigt stora amerikanska blues-, country-, soul- och rocksångarna samt pianisterna under 1900-talet.
Men han var också en aktiv och hänsynslös heroinist under drygt två decennier och en man med sina väldigt egna värderingar när det handlade om trohet inom äktenskapet.
Ray Charles hade flera utomäktenskapliga barn (totalt efterlämnade han tolv barn; legitima och illegitima), även om bara ett av dem nämns i den aktuella och mestadels helt lysande filmbiografin kring de väsentliga åren i hans liv.
Det var länge också en oskriven lag att Ray Charles alltid skulle provköra de körtjejer som prövade för en plats i hans kompgäng The Raelettes (To Let Ray blev snabbt en accepterad sanning i det sammanhanget). Så det går knappast att beskriva Ray Charles; som drabbades av ett trauma som ledde till en ögonsjukdom som i unga år gjorde honom helt blind, efter att han sett sin yngre bror drunkna i en tvättbalja, som någon helt okomplicerad eller självklart snäll människa.
Men det visas också i filmen Ray, som bara tar några snabba genvägar ibland och förutom ett väl summariskt slut (men hans sista decennier kan ändå aldrig ens jämföras med de som verkligen betydde något 50 och 60-talet) och en viss i sammanhanget säkert helt oundviklig melodramatik, är en starkt lysande filmbiografi.
Detta beror i sin tur väldigt mycket på Jamie Foxx helt och sant suveräna insats, i titelrollen som Ray Charles.
Och här måste en gammal klyscha användas. Eftersom den för en gångs skull faktiskt äger fullständig relevans: Jamie Foxx spelar inte Ray Charles här. Han är Ray Charles. Den Oscar han erövrade tidigare i år kan inte ens för ett ögonblick ifrågasättas.
Foxx har, intill den fullständiga perfektionens gräns, studerat in alla kroppsliga tics och gester som Charles var innehavare av och använde sig av. En blind person går på ett visst sätt. En drogberoende person har inte alltid full kontroll över sina rörelser. Det här har Foxx nitat dit på ett djupt imponerande sätt. Och även bakom pianot är han Ray Charles. Helt och fullt och totalt.
Taylor Hackfords film innehåller många stora ögonblick. Som när Charles, i början av 50-talet, ändrar på sin hittillsvarande stil och kommer loss med Mess around. Stort.
Likaväl som när han, rätt påtänd, improviserar fram What?d I say. Eller till sin troende hustrus förfäran sätter sig och spelar I got a woman, för henne.
Hela atmosfären på rökiga (inte enbart av tobak) musikklubbar, inte sällan i sydstaterna, under 50-talet, är infångad på ett direkt exakt sätt. Musikerna kring Charles; samt skivbolaget Atlantics betydelsefulla frontmän Ahmet Ertegun, Jerry Wexler och Tom Dowd, likaså.
Och Ray Charles själv sentimentaliseras knappast alls. Han var inte alltid någon Mr. Nice Guy och det kompromissar man inte med. Han visas upp som han var.
Ray

lördag, december 03, 2005

Harry Potter och den flammande bägaren




Regissör: Mike Newell
I rollerna: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Alan Rickman, Maggie Smith

En varg gick lös i Stockholm under fullmånen. Han är död nu. Alla Harry Potterfans vet förstås att det är professor Lupin och att det är den tiden i månaden. Han kunde ju inte vara med i nya filmen, denne koftbärare som alltid kommer med chokladen.
Jo, det är mycket jag befarade att jag skulle sakna denna gång när Harry Potter begår sin fjärde film. Inte bara förre regissören Alfonso Cuaróns coola handlag från favoritpotterrullen (nr 3).
Men faktum är att nye Mike Newell öppnar med samma 70-taliga motljus och skakiga handkamerakänsla som honom, och att alla manliga elever på Hogwarts har fått ännu längre frisyrer än förra gången. Och det går alldeles utmärkt.
Som någon sa, det är inte ofta man får se så många högklassiga brittiska skådespelare samlade på ett ställe, och dessutom med olika dialekter allihop. Att marknadsföra det hela med att Gary Oldman är med när han bara gör en futtig voiceover, är lite fånigt, men å andra sidan får vi några ljuvliga Snapescener där Alan Rickman särar på de krökta läpparna utan att säga något över huvud taget en liten present till både hans kvinnliga och manliga beundrare.
Förlåt, men det här är verkligen en hormonell och slashig film med repliker som ?If you?ll show me yours I?ll show you mine? (och de menar trollstavar).
Äldre kvinnor drar in Harry i trånga skrubbar eller försöker förföra honom i prefekternas badrum. Mr Filch kelar med sin katt på ett ytterst tvetydigt sätt och till och med jätten Hagrid dansar tryckare.
De pinsamma dataanimationerna från föregående filmer slipper vi också. Harrys flygande närkamp med en drake i ?The Triwizard Tournament? är oväntat lyckad, och filmens favorittrick, ?morfa huvudet?, får sin kulmen i en dansant Voldemort/Ralph Fiennes, här utan den berömda näsan men iklädd kaftan.
Mike Newell klarar till och med balansakten mellan sorg och överdrivet snyft på slutet. Det är mer än vad J. K. Rowling gör.
Hoppas att han får göra femman också.

Harry Potter och den flammande bägaren

Eurostars filmvisningar i Åkersberga, Österåkers kommun.

2 December 19:00 Harry Potter Och Den Flammande Bägaren
7 och 8 December 19:00 Ray
11 December 15:00 Wallace & Gromit - Varulvskaninen
14 och 15 December 19:00 EN ÖM KYSS
18 December 19:00 Crash
21 December 15:00 Narnia - Häxan Och Lejonet
30 December 13:00 Pettson Och Findus - Tomtemaskinen
30 December 19:00 Flightplan
4 Januari 19:00 I Hennes Skor
8 Januari 19:00 Buss Till Italien
10 Januari 19:00 Pistvakt
11 och 12 Januari 19:00 Gråta med ett leende
13 Januari 19:00 Stockholm Boogie
15 Januari 19:00 The Constant Gardener
17 Januari 19:00 Kim Novak Badade Aldrig I Genesarets Sjö
För daglediga
18 Januari 13:00 Såsom i himlen
18 och 19 Januari 19:00 Dagbok från en motorcykel
20 Januari 19:00 King Kong
24 Januari 19:00 Den Bästa Av Mödrar

25 och 26 Januari 19:00 EN LÅNGVARIG FÖRLOVNING
27 Januari 19:00 Mastermind
29 Januari 15:00 Det Levande Slottet

31 Januari 19:00 Ninas Resa
För daglediga 1 Februari 13:00 Masjävlar
7 Februari 19:00 Lilla Kycklingen
8 och 9 Februari 19:00 HOTEL RWANDA
FREDAG 10 FEBRUARI KL.19:00 BESATT
SÖNDAG 12/2 OCH TISDAG 14/2 KL. 19 VARANNAN VECKA
För daglediga 15 Februari 13:00 Steget efter
15 och 16 Februari 19:00 DEN TREDJE MAKTEN
FREDAG 17/2 och SÖNDAG 19/2 KL.19 CASANOVA
SÖNDAG 19/2 KL. 15 ALFONS OCH MILLA
TISDAG 21/2 KL.19 STÖRST AV ALLT
2 och 23 Februari 19:00 UNDERGÅNGEN HITLER OCH TREDJE RIKETS FALL
FREDAG 24/2 KL. 17 BAMBI 2
FREDAG 24/2 KL. 19 LILLA KYCKLINGEN
För daglediga 1 Mars kl 13 Kärlek och fördom
FREDAG 3/3 KL.19 THE 40-YEAR OLD VIRGIN
SÖNDAG 5/3 KL.19 EN GEISHAS MEMOARER
TISDAG 7/3 KL.19 MIN FRUS FÖRSTE ÄLSKARE
8 och 9 Mars 19:00 BEING JULIA
FREDAG 10/3 OCH SÖNDAG 12/3 KL.19 ATT GÖRA EN PUDEL
SÖNDAG 12/3 KL.15 PETTSON & FINDUS
TISDAG 14/3 KL. 19 STORM
För daglediga 15 Mars 13:00 Kameliadamen
15 och 16 Mars 19:00 HEMLIGT BEGÄR
FREDAG 17/3 KL.19 INTO THE BLUE
SÖNDAG 19/3 KL.13 & 15.15 OCH TISDAG 21/3 KL.19 LILLA JÖNSSONLIGAN
SÖNDAG 19/3 KL.19 FUN WITH DICK & JANE
FREDAG 24/3 OCH SÖNDAG 26/3 KL. 19 MÛNCHEN
SÖN 26/3 KL.15 LILLA KYCKLINGEN
TISDAG 28/3 KL.19 PINGVINRESAN
För daglediga 29 Mars 13:00 Fyra veckor i juni
29 och 30 Mars 19:00 SE MIG
För daglediga 5 April 13:00 Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö
5 och 6 April 19:00 MANNEN PÅ TAKET Sverige 1976, Widerberg. Realistisk och rappt berättad polisfilmklassiker med övertygande spel där kommissarie Beck och hans medhjälpare ska lösa det brutala mordet på en illa omtyckt polis. Carl-Gustaf Lindstedt, Håkan Serner
19 och 20 April 19:00 JÄRN 3:AN Sydkorea 2004, Kim Ki-duk Ung man gör intrång i hem, ertappas och får sällskap av misshandlad gift kvinna på sin fortsatta odyssé i detta visuellt stillsamma, fantasieggande och närmast ordlösa drama mellan dröm och verklighet.

fredag, december 02, 2005

Maria Full of Grace


Regissör: Joshua Marston
Manus: Joshua Marston
Skådespelare: Guilied Lopez, Catalina Sandino Moreno, Patricia Rae, Orlando Tobon, John Álex Toro, Yenny Paola Vega mfl



Tonårstjej som Colombiansk knarksmugglare
Maria Alvarez är 17 år och bor på Colombias landsbygd i ett trångt hus med sin familj, eller snarare tre generationer av sin släkt. Hon är lyckligt lottad som har ett jobb på ett rosenplantage, men känner sig inte lycklig eftersom hon inte trivs där. Hon försörjer genom sitt jobb sin familj. Det dröjer inte länge förrän hon gör några ödesdigra felbeslut och blir knarkkurir. Ett hopp om en bättre tillvaro hägrar. Hennes uppdrag är att svälja en stor mängd kapslar som innehåller heroin och föra dessa till USA i sin mage. Går någon kapsel sönder dör hon.

Maria Full of Grace berättas på ett övertygande osentimentalt och rakt sätt av långfilmsdebuterande amerikanen Joshua Marston som både skrivit manus och regisserat filmen. Huvudrollen Maria Alvarez spelas helt sensationellt bra av också debuterande Catalina Sandino Moreno. Hon har fullständig närvaro och är helt säker i sin roll. Det är mycket tack vare hennes insatser som den här karaktärsdrivna filmen är en så stark upplevelse. Själva karaktären är också stark, en tjej som är beredd att leva med konsekvenserna av sina val.

Filmen utsågs först till Colombias oscarbidrag, men är egentligen mer amerikansk, så den accepterades inte av Oscarakademien i kategorin bästa utländska film. Inspelningarna av filmen är gjorda i Ecuador på grund av oroligheter i Colombia. Många av skådespelarna är ändå colombianska, bland annat Catalina Sandino Moreno och Yenny Paolo Vega som spelar Marias vän Blanca. Båda hittades genom auditions i Colombia. Dialogen är nästan helt på spanska.

Steven Soderberghs Traffic är väl den film som beskrivit hela kedjan av inblandade i knarkhandeln bäst. Den var ju uppdelad i tre delar. Maria Full of Grace fokuserar nästan uteslutande på själva smugglaren, Maria. Det känns äkta, obehagligt och intressant. Helt klart en av årets starkaste filmer.

Maria Full of Grace

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

Guldbaggenominerad för bästa foto Philip Øgaard.
Träffsäker bild av 60-talet
Regi: Martin Asphaug
Manus: Håkan Nesser
I rollerna: Jonas Karlsson, Helena af Sandeberg, Anton Lundqvist, Jesper Adelfelt.


När filmstjärnesnygga lärarvikarien Eva Kaludis (Helena af Sandeberg) kommer till den lilla staden i Närke förändras allt. Håkan Nessers hyllade roman har blivit en ännu bättre film. Tonträffen och 60-talskänslan är perfekt.

"Cancer, Kärlek, Knulla, Döden" ramsan går runt i 14-årige Eriks huvud. Ord som berättar om så stora saker att de inte riktigt går att ta in. Eriks mamma ligger och dör i cancer, pappan gråter vid sjukbädden. Medan storebrorsan Henry, ung fräck journalist med James Deancharm, är på väg att få ihop det med Kim Novak, det vill säga den undersköna blondinen och lärarvikarien Eva Kaludis.

Klibbig tonårsångest
Eriks klasskompis Edmund har det också kärvt, hans mamma är alkis. Det bestäms att Erik och Edmund skall tillbringa sommarlovet tillsammans i det gamla sommartorpet Genesaret. Henry lovar att se till dem medan han författar Den Stora Existentiella Romanen. Han behandlar killarna med lika delar nonchalans och omtanke.

Edmund är överentusiastisk. Han tror på en höjdarsommar. Bada i sjön, ro i ekan, cykla på grusvägarna. Smygröka och flukta i Pin-up-tidningar uppe på vinden.

Men så blir det inte. Något fruktansvärt inträffar, något som förändrar pojkarnas liv för all framtid.

Håkan Nessers bok, som utspelar sig i det tidiga 60-talet, har med varlig hand förts över till film. Det är inte bara Erik som är på väg in i vuxenlivet, hela Sverige (liksom övriga västvärlden) är på väg att mista oskulden, John F Kennedy har något år kvar att leva.

Boken är full av tidsmarkörer och filmen är inte sämre. Det är också något med själva ljussättningen och färgerna som verkligen kastar tillbaka åskådaren till 1962, Puchmopeder och klibbig tonårsångest.

Effektivt berättad
Filmen berättas effektivt i två tidsplan. Den vuxne Erik gestaltas av en sammanbiten Johan H:son Kjellgren, som på plats går igenom dramat en sista, slutgiltig gång. Den inbundne och grubblande 14-åringen gestaltas lika träffsäkert av Anton Lundqvist. Jonas Karlsson är ett perfekt val för den slängige och nervige Henry. Helena af Sandeberg är själva sinnebilden för en filmstjärna från denna epok.

Tonträffen är fantastisk. Pojkarnas dialog låter möjligen lillgammal för nytillkomna, men tro mig, just så här snackade tonåringar i det tidiga 60-talet.

Mina favoritscener utspelar sig i Lackaparken, en perfekt rekonstruktion av en folkparksidyll med vattenkammade frisyrer, fluffiga klänningar, skjutbana, raggarbilar och lövad dansbana. De två blyga fjortisarna vill inget hellre än att få fatt i varsin brud, men vågar naturligtvis inte bjuda upp. De får snällt nöja sig med att titta på och tröstar sig med spunnet socker och Loranga. Men så bryts idyllen när de bevittnar en brutal misshandel.

Det är så filmen fungerar. Den växlar mellan loj sommarlovskänsla, betraktande av vuxenlivets mysterier och undertryckt hot.

"Cancer, Kärlek, Knulla, Döden."

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

Filmer för pensionärer och andra daglediga.

Seniorbio i Åkersberga våren 2006. Filmerna börjar kl 13.00 och kostar 35 kr.

Välkommen till biografen FACKLAN


18/1 Såsom i himlen 2 tim. 20 min. Regi: Kay Pollak, Sverige 2004
I rollerna: Michael Nyqvist, Frida Hallgren, Helen Sjöholm, Lennart Jähkel m fl.
Efter en hjärtinfarkt avbryter världsdirigenten Daniel sin karriär och flyttar hem till sin barndomsby i Norrland för att få lugn och ro. Snart leder han kyrkokören, men alla tycker inte att hans närvaro är positiv för det lilla samhället.

1/2 Masjävlar 1 tim. 38 min. Regi: Maria Blom, Sverige 2004. I rollerna: Sofia Helin, Kajsa Ernst, Ann Petrén m fl
Handlingen kretsar kring tre systrar som är uppvuxna i en by i Dalarna. Yngsta systern Mia, som för länge sedan flytt till storstan, återvänder för att fira sin fars 70-årsdag. Hemma möter hon systrarna Eivor, lika duktig och otrevlig som vanligt och Gunilla, nyskild men glad ändå.

15/2 Steget efter 1 tim. 41 min. Regi: Birger Larsen, Sverige 2004. I rollerna: Rolf Lassgård, Marie Richardson, Christer Fant m fl
Tre ungdomar hittas ihjälskjutna under det att de spelat rollspel en sommarnatt. Strax därpå mördas en av de poliser som utreder morden. Kurt Wallander inser att den mördade polisen kände dessa ungdomar och att mördaren filmat dådet.

1/3 Kärlek och fördom1 tim. 52 min. Regi: Gurinder Chadha, UK, USA 2004
I Amritsar, Indien bor en familj med 4 vackra giftasvuxna döttrar som framför allt modern försöker gifta bort med rika män i väst. Den amerikanske hotellmagnaten Will dyker upp och väcker mammans och döttrarnas intresse.

15/3 Kameliadamen1 tim. 49 min. Regi: George Cukor, USA 1936. I rollerna: Greta Garbo, Robert Taylor, Lionel Barrymore m fl.
Marguerite Gautier lever i ett kallt förhållande med en rik baron när hon möter den stora kärleken i den fattige unge Armand. De upplever en kort tid av lycka tillsammans innan hon motvilligt överger honom för att inte förstöra hans framtid.

29/3 Fyra veckor i juni 1 tim. 56 min. Regi: Henry Meyer, Sverige 2005. I rollerna: Tuva Novotny, Ghita Nörby, Jessica Zandén m fl.
En ung kvinna med stökigt förflutet döms till samhällstjänst och installeras i en rivningsfastighet, men bygger där upp en betydelsefull relation men en äldre kvinna som är kvar i huset.

5/4 Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö 1tim.36 min. Regi: Martin Asphaug, Sverige 2005. I rollerna: Anton Lundqvist, Jesper Adefelt, Helena af Sandberg, Jonas Karlsson m fl
Fjortonårige Erik är på sommarstället Genesaret med sin storebror Harry och vännen Edmund. En skön sommar tillbringas med funderingar kring döden, sex och kärlek.


Eddie Vivenius, hemtel.: 08 540 239 08 eller mobiltel.: 070-436 1199 eller 070-753 4569
Med reservation för ändringar.

Österåkers kommun - Seniorbio

lördag, november 26, 2005

Riskerna med utarmat uran finns också i Sverige.




Chris Busby tvivlade först på att uranet kunde färdas så långt så snabbt som hans forskning indikerar.
Militären i USA och Storbritannien försöker fortfarande hålla debatten om utarmat uran utanför allmänhetens fokus, trots att flera rapporter visar på ämnets farlighet.

Men riskerna finns inte bara vid krigsskådeplatser, de finns också här, säger Chris Busby som forskat om uranet.

Dr Busby är vetenskaplig sekreterare i European Committee on Radiation Risk och anlitades av det brittiska underhuset för att utreda frågan om utarmat urans (DU) skadeverkningar på soldater. Busby, som i veckan besökte Sverige för att tala om riskerna med utarmat uran, hade också en oroväckande nyhet på området: det finns resultat som indikerar att användningen av uran i Irak och Afghanistan höjer halten av uran i luften i Europa.
Busby lyckades nämligen få ut testresultaten från fem mätstationer utanför Aldermaston i södra England. Anläggningen i Aldermaston är det enda ställe där Storbritannien tillverkar atombomber, och har därför betydligt mer omfattande kontroller av radioaktivitet. Normalt mäts radioaktiv strålning, men i Aldermaston ? troligen det enda stället i Europa ? mäts också förekomsten av uranpartiklar i atmosfären.

Åtta gånger det normala

Resultaten från Aldermaston visar kraftigt förhöjda doser ? så mycket som åtta gånger det normala ? av utarmat uran i luften vid de dagar då USA bombade Afghanistan och Irak med utarmat uran. Och det finns ingen annan förklaring till höjningen just då: om uranet skulle komma från Aldermaston eller en annan kärnanläggning skulle det har synts på en mängd andra sätt.
Men kan verkligen uran färdas på några dagar med luften?
Jag medger att jag också tvivlade på det, men det är det enda förklaringen jag kan se. Detta uran är i oerhört finkornig stoftform och att det färdas via luften har vi bekräftat. Vi vet att det stiger vid soligt väder och sjunker vid regn. Men de militära myndigheterna påstår fortfarande att det enbart utgör en fara precis vid användningen.
Mängderna är, jämfört med vi kärnkraftsolyckor mycket små. Den mängd som uppmättes utanför Aldermaston var som mest 1 600 nanobequerel/kubikmeter.
Men Busby påpekar att denna mängd motsvarar en halv miljon molekyler utarmat uran. En annan faktor gör detta mer problematiskt. Uranet är en tungmetall som inte sprids ut över kroppen, utan samlas på specifika ställen, som i lungorna. Det tycks också som att det bidrar till att gammastrålning tas upp av DNA-molekyler.

Det allvarliga i sammanhanget är att radioaktiva material har ökat kraftigt under hela 1900-talet. Från 1920 användes radium i urverk, instrumentpaneler och kompasser. När flygplan sköts ned under andra världskriget spreds radioaktiva material över stora områden. Dr Busby, som också anlitats för att se på sambandet mellan bröstcancer och radioaktivitet, menar att det finns ett tydligt samband med ökningen av cancerfall och den ökade mängden radioaktiva material.
Sätt kurvan för barnleukemi parallellt med kurvan för världsproduktionen av uran så får du se! Alltsedan 1910 har antalet fall av leukemi hos barn ökat.
Det mesta tyder på att användningen av utarmat uran, som började på allvar i mitten av 1990-talet, ökar. Men i takt med att forskarna bättre registrerar användningen, tycks det som om militärmakter som USA:s också går över till vanligt, icke-utarmat uran, vars strålningssignatur är svårare att upptäcka. Uranet, utarmat eller ej, har tyngd och en snabb bränntid, vilket ger projektiler extra kraft. Främst används det i pansarbrytande vapen. Eftersom utarmat uran är en restprodukt från kärnkraftverk är det dessutom billigare än alla andra material som har samma effekt. Och skälet till att alltmer uran tycks användas av vapentillverkare är enkelt, enligt Chris Busby:
Det är omöjligt att konkurrera utan uranet. Det går inte att vinna ett krig mot en motståndare som har uran, om du inte själv har det skriver Aron Etzler i Flamman

fredag, november 25, 2005

Filmen:"Stealth - det osynliga hotet"

Regi: Rob Cohen
Med: Josh Lucas, Jamie Foxx, Jessica Biel, Sam Shepard

I en snar framtid prövas det intelligenta stridsflygplanet med konventionella, påhittade plan. Tre topptränade piloter, klara representanter för var sin grupp, skall försvara budgeten och lära planet mänsklighet och samarbete.

Då de bästa piloterna bestrider sina order så börjar snart superflygplanet att leva sitt eget liv. Med en ynglings intresse för internet och auktoritetstrots tar sig planet an gamla och nya primitiva fiender. I en illavarslande och osannolik utveckling full av visuella överraskningar och påhitt skjuts problemen sönder på vägen mot ett hederligt USA med kärnfamiljen som bas.

Mänskligheten representerad av stridspiloter i en värld där kartnamnen måste skrivas ut övertydlig för att inte ta uppmärksamheten från jargongfylld munhuggning mellan pilot och dator förtjänar bättre filmer. Även om de bidrar till försörjningen av begåvade skådespelare (Foxx och Shepard).

Filmen:"Stealth - det osynliga hotet"

torsdag, november 24, 2005

Filmen:"Marie-Line"

Regissör: Mehdi Charef
I rollerna: Muriel Robin, Fejria Deliba, Yan Epstein, Valérie Stroh m fl

Säga vad man vill om Jean-Marie Le Pen. Men han har gett upphov till en jäkla massa bra filmer på senare år. Ja, inte så att han fuskar som filmproducent, utan att han i högsta grad blivit ett incitament till en ny fransk filmvåg, som just nu utklassar övriga europeiska länders produktion.
Den lugna staden i våras var en pärla på repertoaren, Algeriet-födde Mehdi Charefs Marie-Line är en annan.
Hjältinnan i Den lugna staden tog hand om sin knarkande dotter på dagarna och rensade fisk på nätterna. Marie-Line i filmen med samma namn är bas för ett städlag på ett varuhus, som även de utför sitt arbete på natten. Med ena handen är hon sträng och kompromisslös mot sina underhuggare, där flera är illegala invandrare utan arbetstillstånd, medan hon med den andra handen är kärleksfull och humanistisk, som när hon tar hand om två små barn, vars mamma blir utvisad av myndigheterna.
Hon är alltså en komplex karaktär. Men så är hon också klämd mellan två sköldar. Hennes chef, en god vän till hennes man, anställde henne mot löfte att hon gick med i Front National. Ett annat krav var att hon skulle ställa upp på sexuella tjänster, när så anmodades. Vi kan alltså tala om både politisk och sexuell prostitution.Följaktligen smyger sig ett icke försumbart självförakt på Marie-Line. Vilket hon försöker förtränga med att sporra städpatrullen till att vinna den årliga utmärkelsen "Bästa städlag".
Hennes förändring sker långsamt, på gränsen till osynligt. Sakta vågar hon fatta för henne obekväma men nödvändiga beslut för att orka se sig själv i spegeln. Detta är skildrat med stor känslighet av Mehdi Charef. På samma sätt som han utan att svinga pekpinnar visar på dubbelmoralen hos chefen för varuhuset, som givetvis är en metafor för Frankrike. Samtidigt som han är en medlem av Le Pens parti, så hyser han illegal arbetskraft på sitt varuhus. Givetvis för att de går på en väsentligt lägre timlön. En pragmatism som nästan gör att man tycker synd om honom. Men bara nästan.

Filmen:"Marie-Line"

onsdag, november 23, 2005

Filmen:"Bang Bang Orangutang"




Av Simon Staho.
Med Mikael Persbrandt, Lena Olin, Tuva Novotny, Mimmi Benckert Claesson.

Om du också är för Bang, bang..., så gillar du även "Falling down" från (1993) och "Dag och natt" från (2004)

Jag är övertygad om att det finns stunder då Mikael Persbrandt tackar sin lyckliga stjärna för mötet med Simon Staho. Dansken har befriat Persbrandt från den dödströttande machobojan, och i deras andra långfilm tillsammans skruvar Staho dessutom åt både berättarteknik, ämne och form ett par snäpp jämfört med Dag och natt.
Persbrandt har lånat frilla och glasögonbågar från Michael Douglas i Falling down. Och det är precis vad Åke Jönsson är en människa i fritt fall som förtvivlat försöker hänga fast vid livslögnen likt en räddande livboj.
Hans hustru kallar honom efter en fruktansvärd händelse för barnamördare, brodern tycker att han är en skitstövel, mamman och pappan tar avstånd och chefen ger honom i fyllan sparken.
Under Åkes rigoröst knäppta kavaj ångar frustrationen, han vill ju så gärna bli älskad och få bukt med alla demoner: Bang bang orangutang, nu är dom onda borta.
Han sitter liksom på sina egna känslor, den som möjligen kan förlösa honom är den älskade dottern lilla Mimmi Benckert Claesson är alldeles bedårande.Jag struntar i vad Persbrandt gör när strålkastarna slocknar. Så länge han levererar som här visar han och som om det tidigare funnits någon tvekan att han är en av våra få riktigt stora. Det räcker mer än väl.
Däri ligger också Bang bang orangutangs enda problem: Persbrandt tar så mycket syre att övriga bleknar efterhand. Tuva Novotny försöker, kanske lite väl mycket och väl många gånger.
Dock kan alltså omdömet från Dag och natt nu ristas i sten: Persbrandt är oerhörd. Om reglerna tillåter den här gången är Guldbaggen för manlig huvudroll redan säkrad.

Filmen:"Bang Bang Orangutang"

måndag, november 21, 2005

American Civil Liberties Union


Förra brigadgeneralen Janis Karpinski, anser i en ny bok att hon utsågs till syndabock och degraderades för att skydda politiker och underrättelseofficerer efter övergreppen i Abu Ghurayb-fängelset i Irak.
Samtidigt som USA:s kongress behandlar ett förslag om förbud mot tortyr och andra form av grym behandling av fångar, ett förslag som regeringen är emot, kommer en ny bok om händelserna i Abu Ghurayb-fängelset i Irak.
Författaren är förra brigadgeneralen Janis Karpinski som ansvarade för fängelset. Hon hävdar att hon utsågs till syndabock och degraderades för att skydda politiker och underrättelseofficerare som låg bakom övergreppen.
Degraderades till översteBrigadgeneral Janis Karpinski var den högst rankande officer som straffades för Abu Ghurayb. Hon ansågs ha brustit i ledarskap, skickades hem och degraderades till överste. Nu har Janis Karpinski skrivit en bok som heter One womans army. Hon hävdar att hon som den enda kvinnliga armégeneral som fört befäl i krig blev utsedd till syndabock. Medan de verkligt ansvariga militärer och politiker gått fria och befordrats för att de tigit om sanningen.
När jag sitter och väntar på Janis Karpinski i lobbyn på Fairmont hotel i Washington så erinrar jag mig bilderna på den strama kvinnliga generalen i sin brunspräcklig uniform och jag kommer ihåg hur jag tänkte att det var anmärkningsvärt att president Bush degraderade en general och utpekade henne som skyldig till övergreppen i Abu Ghurayb.
"Det här är sanningen"På sekunden kl. 13.00 glider hon in i lobbyn och jag känner genast igen henne på det bakåtkammade håret. Hon är en storväxt, atletisk och går med bestämda steg. Kamouflagekläderna är utbytta mot elegant svart dräkt och stora örhängen. Hon tittar bestämt på mig med sina grönblå ögon, lämnar över sin nya bok och säger: Det här är sanningen om Abu Ghurayb. Jag är inte politiker och jag har just lämnat armén.
Så slår vi oss ner i soffan och jag frågar den före detta brigadgeneralen ,numera överste, Karpinski hur hon reagerade när hon såg bilderna på sina soldater när de misshandlade och förnedrade nakna fångar på de ökända bilderna?
- Jag var chockad när jag såg fotografierna första gången. Det kändes som om världen snurrade utan kontroll och att väggarna på expeditionen skulle falla ner över mig. Jag ville inte titta på alla bilderna. Den ena fick mig mer illamående än den andra. Men undersökningsledaren sa att jag måste gå igenom allt noggrant.
- Jag kunde inte förstå att soldater kunde ta sådana fotografier och sedan posera själva och se ut att njuta. Hur kunde en soldat göra en sådan sak? Vi vet idag att de var instruerade.
Kom som befälhavareJanis Karpinski berättar hur hon kom till Irak som befälhavare över 3 400 militärpoliser vars uppdrag var att sköta läger för krigsfångar. Men snart ändrades uppgiften till att bygga upp Iraks fängelsesystem. Saddam Hussein hade öppnat anstalterna vid invasionen och de flesta var plundrade på allt till och med avloppsrören var borta.
80 civila konsulter skulle på nio månader bygga upp ett modernt fängelsesystem. Det kom bara två och de vågade sig knappt utanför den så kallade gröna zonen i Bagdad. Eftersom det inte fanns några fungerande banker förvarade de miljontals dollar i sedlar på toaletten på sitt kontor och hivade ut sedelbuntar till olika lokala entreprenörer.
Celldörrarna monterades felOm byggnadsmaterial överhuvudtaget levererades så stals det direkt. Olika grupper krävde ersättning för mark och beskydd. Inga nya fängelser blev byggda och reparationerna av de gamla drog ut på tiden. När ett av de reparerade fängelserna stod färdigt visade det sig att byggarna monterat gångjärnen på cellernas insida. Det var bara för fångarna att lyfta bort sprintarna och gå ut.
- Planen var att Abu Ghurayb skulle vara en tillfällig lösning. Inom några månader skulle fångarna flyttas till andra anläggningar. Om den nya irakiska regeringen ville tänkte vi oss att Saddam Husseins tortyrkammare och avrättningsrum skulle kunna bli en sorts museum.
Abu Ghurayb ligger en halv timmes bilväg utanför Bagdad. Vägen dit är farlig och fängelset utsattes för återkommande granatattacker. Många av reservisterna som trodde att de skulle få åka hem efter ett halvår hade svårt att acceptera att deras tjänstgöringstid förlängdes hela tiden de var rädda att förlora sina civila jobb.
- Trots stora svårigheter lyckades soldaterna ändå få Abu Ghurayb att fungera. Vi spolade avloppen två gånger om dagen för att få bort den värsta stanken inomhus och vi byggde stora taggtrådsomgärdade tältläger för krigsfångar för att få plats med som mest 7 000 fångar. Vi tillämpade Genèvekonventionerna strikt trots att de vanliga kriminella egentligen inte omfattas av dem och vi behandlade fångarna väl hävdar Janis Karpinski.
Rumsfeld förändrade alltDen stora förändringen inträffade hösten 2003 efter ett besök i Abu Ghurayb av försvarsminister Donald Rumsfeld som efterlyste mer som han kallade "actionable intelligence". Att man skulle få mer uppgifter av fångarna om motståndet och terroristernas planer. Några dagar senare kom general Gefforey Miller, befälhavare för Guantanomlägret till Abu Ghurayb för att verkställa detta.
- General Miller sa: ni måste behandla de här fångarna som hundar. De måste veta att ni har kontroll av allting i deras liv.
- Han kom till Irak på uppdrag av försvarsministern och statsekreterare Cambone. General Sanchez som då ledde våra styrkor i Irak gjorde allt som Miller rekommenderade inklusive utfärdade en order som tillät hårdare förhörsmetoder.
- Befälet över Cellblock 1A överfördes till den militära underrättelsebrigadens chef i september 2003 enligt general Millers önskemål och i november överförde general Sanchez hela ansvaret för Abu Ghurayb från mig.
Inte sju rötäggSå förklaringen att det var sju rötägg till soldater under ditt slappa befäl som utförde övergreppen på egen hand stämmer inte?
- Nej, det var inte sju rötägg utan kontroll på nattskiftet. De var ju nyanlända. Det var inte de som hittade på de här teknikerna. De kände inte till vad som är särskilt förnedrande i den arabiska kulturen. Det visste däremot underrättelseofficerarna och förhörsledare som hade erfarenhet från Guantanamo och Afghanistan. Man ser deras stövlar på flera av bilderna. De kände till den särskilda kulturella skammen att vara naken inför kvinnliga vakter, att tvingas till homosexuella handlingar, att onanera eller att bära damunderkläder och deras rädsla för hundar. Fotografierna togs för att visas upp under förhören för att hota att sprida dem till familjen och för att bryta ner fångarna.
Om din beskrivning är riktig varför pekades du ut som den högst ansvariga?
- Jag var den första och enda kvinnliga general som fört befäl i en krigszon och grabbnätverket av "Millerar och Sanchezar" i världen vill inte att kvinnor ska ha framgång på deras område
Är det inte paranoia?
- Paranoia från min sida? Nej, jag har konfronterats med det här förr. Soldaterna visste att jag tog ansvar för dem. Fångarna visste att jag såg till att de behandlades väl. Vi gjorde ett bra jobb under svåra omständigheter.
- De militära befälhavarnas inställning är viktig. General Sanchez var exempelvis inte särskilt mycket för jämställdhet. Hans inställning till sexuella trakasserier och övergrepp var "som man bäddar får man ligga". Att det var kvinnors eget fel om de råkade illa ut. Jag fick exempelvis jobba hårt för att få en officer som våldtagit en underordnad förflyttad. Sådant har jag kämpat med i armen i 25 år. När det gäller inställningen till tortyr är det samma sak. Om inte ledningen är glasklar flippar det lätt ut.
"Jag tvingades vara stenhård"Janis Karpinski talar länge om sin karriär i armén. Hur hon ständigt, särskilt när hon var yngre utsattes för sexuella trakasserier.
- Jag klarade mig genom att vara stenhård och genom att jag redan var gift med en soldat, säger hon.
- Unga fattiga landsbygdstjejer som kommer till Irak lockade av att få sina universitetsstudier betalda sedan, söker ofta efter fadersfigurer som utnyttjar dem som Lynndie England, soldaten som poserar på bilderna. Det är ingen slump att det är två kvinnor, hon och jag, som utsetts till syndabockar.
Är då Janis Karpinskis partsinlaga trovärdig? När jag pressar henne medger hon att hon trots allt hade något slags chefsansvar och att hon kunde har reagerat kraftigare. Men general Sanchez lyssnade inte och allt skedde ju som vi numera vet med direkt stöd från Vita huset så jag tvivlar på att de hade lyssnat på mig, säger Karpinski.
Men du kunde ju ha avgått i protest?
- Ja men då hade jag svikit mina soldater invänder hon.
Snattade sminkMilitären riktade i sina rapporter allmän kritik mot Karpinskis bristande ledarskap men skrev samtidigt att hon inte kunnat påverka själva övergreppen. Istället hittade man en incident där hon påstods ha snattat smink i en butik på en militärförläggning.
- Rena påhitten för att förtala mig säger Karpinski.
Debatten om behandling av misstänkta terrorister har blossat upp igen i samband med hungerstrejken på Guantanmo och uppgifterna om att CIA har hemliga fängelser ibland annat Europa.
Vad anser du då om dagens debatt om att det ändå just mot terrorister kan vara nödvändigt att ta till okonventionella förhörsmetoder och tortyr för att få fram information som kan rädda liv?
- Det håller jag inte med om. En fiende är en fiende, men först måst man ju avgöra om det är en fiende man förhör. Undersökningsledarna i Irak sa ofta till mig att de flesta som förhördes var helt oskyldiga. Ska man då förhöra någon som kan var oskyldig till brott med tortyr. De kommer att berätta vad som helst bara för att man ska sluta tortera dem. Om vi sänker oss till öga för öga-nivå så har vi övergivit våra normer. Nej jag tror inte att tortyr fungerar, säger den före detta brigadgeneralen Janis Karpinski.
skriver Thomas Nordegren i Washington

American Civil Liberties Union

lördag, november 19, 2005

Filmen:"Legenden om Zorro"




Det brukar gå fort när kommersiellt framgångsrika filmer får en fortsättning. Men mellan den första Zorrofilmen med Antonio Banderas i titelrollen och film nummer två har det tagit sju år. Var det värt denna väntan?
Svaret är, med viss tvekan, ja. Visst hade den första filmen ett nyhetens behag som inte går att återskapa, och den hade ju dessutom Anthony Hopkins i en viktig roll.
Hans karaktär dog i slutet, och finns självfallet inte med nu. Men Banderas är åter, liksom Catherine Zeta-Jones som Zorros hustru, och Martin Campbell regisserar även denna gång. Så mycket är sig ändå likt.
Handlingen går denna gång ut på att Don Diego de la Vega, som är Zorros riktiga identitet, slåss mot bovar och banditer så mycket att hans hustru tycker det gått för långt.
Paret har en tioårig son, som avgudar den mytomspunne Zorro och som tycker att pappa är en feg mjukis. Hustru de la Vega tar ut skilsmässa, och medan ex-maken börjar kröka ner sig börjar hon sällskapa med den rike franske ädlingen greve Armand. De la Vega/Zorro blir svartsjuk, men när han börjar spana på paret börjar han inse att Armand är en riktig skummis och att ex-hustrun haft oväntat ädla motiv till att ta ut skilsmässa.
Så långt känns det som om Legenden om Zorro rätt mycket står och stampar. Det är kärlekstrassel och komik som gränsar till buskis. Men när actionbiten tar över, blir det full fart i över en timme.
På det hela taget en helt okej bioupplevelse.

Filmen:"Legenden om Zorro"

torsdag, november 17, 2005

Filmen:"Störst av allt"




Regi: Lars-Lennart Forsberg.
Med: Sven Wollter, Frida Hallgren, Sven-Bertil Taube, Eric Ericson, Lars-Erik Berenett, Anneli Martini.

Sven Wollter är magnifik som pamp av den gamla sorten en man som gått fram likt en schaktmaskin genom tillvaron.
Han har fattat svåra beslut utan att tveka för att det var nödvändigt och han har kört över alla, främlingar som närstående, utan att bry sig om att märka det.

Nu står han på krönet av sin bana, ska lämna ifrån sig makten och hyllas för sin storartade gärning fast helt tänker han inte stiga åt sidan.
En ung kvinnlig journalist uppvaktar honom, inte bara för att göra den stora avskedsintervjun. Hon har fått veta att han har en viktig roll i hennes förflutna och att han antagligen bär ansvaret för hennes mammas död för länge sedan.

Med eller utan hennes hjälp faller den gamle från sin höjd. Han tvingas ta sig an en ny situation, förvirrad men med obruten handlingskraft.
Wollter förblir trovärdig, och han är i gott sällskap av veteraner som Sven-Bertil Taube utmärkt som hans nedtrampade parhäst och Anneli Martini tjänstvillig älskarinna.
Frida Hallgren har det svårare som ung kvinna överrumplad av sin bakgrund. Marken gungar och hon vet inte hur den ska kunna bli stilla.
Det här är de gamla männens film.

Filmen:"Störst av allt"

Filmen:"Monster till svärmor"




Regi: Robert Luketic
Med: Jennifer Lopez, Jane Fonda, Michael Vartan med flera

Monster till svärmor är Jane Fondas första film på över 15 år. Man kan undra vad det var som fick henne att göra comeback. Har hon ont om pengar efter skilsmässan från Ted Turner? Det kan i alla fall inte ha varit manusets kvaliteter som fick henne att tacka ja.
Detta är nämligen en osedvanligt trist och förutsägbar komedi, där alla skämt antingen annonseras ut långt i förväg eller också ska understrykas och förklaras på ett sätt som snabbt får oss att tröttna.
Jennifer Lopez spelar en ung, hårt arbetande, kvinna som när hon promenerar med hundar på stranden möter en man som är hennes drömprins. Han är kirurg och hans mamma är en tv-talkshowvärd, som just försökt strypa sin efterträdare i tv-soffan och vårdas för sitt sammanbrott. Mamma (Fonda) tycker inte om sonens nya flickvän och bestämmer sig för att göra livet surt för henne och omintetgöra förhållandet.
Gissa hur det går. Tror du att det blir mängder med bråk? Tror du att de till sist blir vänner? Tror du att de unga tu till sist för varandra? Inget pris för rätt svar...

Filmen:"Monster till svärmor"

Filmen:"Percy, Buffalo Bill och jag"



Regi: Anders Gustafsson
Skådespelare: Börje Ahlstedt, Hampus Nyström, Niklas Hjulström, Daniel Bragderyd m fl.

Sommarmagi för alla

Skärgårdssommaren blir inte som vanligt för 11- årige Ulf. Hans bäste kompis Percy blir föremål för Pias kärlek. Pia är Ulfs kompis som han nu dessutom har blivit förälskad i.

På sätt och vis har Percy, Buffalo Bill & jag otur som kommer i kölvattnet på flera svenska filmer i vilka grånande herrar längtar tillbaka till sin barndom, men det finns en viktig skillnad: detta är verkligen en barnfilm.

Att den utspelas i en förgången tid är inget som stör, tror jag. Scenografin är inte egentligen nostalgisk, skärgårdsklippor är sig alltid lika och att kläderna skiljer sig lite från vad dagens barn har på sig kan vara ett befriande plus.

Förresten så undrar jag om inte en sådan liten distansering kan göra det lättare, lugnare, att se vad det egentligen handlar om: vänskap, lojalitet, första förälskelsen - alla möjliga känslor som kan finnas i ett pojkhjärta. Ulf Stark har skrivit manuset till filmen i anslutning till att han skrivit boken med samma titel, tredje delen i en serie om pojken Ulf och hans vän Percy. Den här gången speglar han Ulfs känslor för sin socialt begåvade kompis Percy och för Pia, som tyvärr gillar Percy mer än honom, i relationen mellan Ulfs farmor och hans stora, arga farfar.

Medan Ulfs föräldrar begränsas till att vara komiska och välvilligt harmlösa representerar farföräldrarna, vackert spelade av Börje Ahlstedt och Lena Strömdahl, en tragisk kärlekshistoria med ett ljust slut. Farfaderns oförlösta kärlek gestaltas i scener där han bär, slår sönder och svär åt stora stenar. Han kastar dem utför klipphällar, de går sönder och faller i havet.

Ulf och hans föräldrar kommer till farföräldrarna på sommarsemester och streetsmarte Percy, som inte har det lika bra förspänt, lyckas trixa till sig en gästsäng också, till allas förvåning. Än mer förvånade blir de när det visar sig att Percy är ett geni på att linda arga farfar runt sitt finger. Pia, som Ulf är förälskad i, upptäcker tyvärr också Percys genialitet. Men killarnas vänskap håller, trots hjärtesorg och blodiga näsor.

Magin, poesin, den ömsinta humorn och det psykologiska allvaret som finns i boken finns också i regissören Anders Gustafssons film. Ulf Stark skapar starka bilder som låter sig flyttas till filmmediet. Replikerna är också pregnanta, de berättar så mycket i så få ord och kan ändå uppfattas som realistiska. Detta innebär att Gustafsson kan berätta på ett enkelt filmspråk. Det är effektivt och konventionellt, för den som är gammal nog att uppfatta detta. Något annat behövs inte. En riktigt go' film för mellanstora människor - och vuxna.

Filmen:"Percy, Buffalo Bill och jag"

onsdag, november 09, 2005

Filmen:"Cinderella Man"




Regi Ron Howard
Med Russell Crowe, Renée Zellweger

Cinderella Man (Askungemannen) är den sanna historien om den amerikanske boxaren James J. Braddocks omtumlande karriär. Och tack vare Russell Crowes fantastiska tolkning av nämnde Braddock växer filmen till någonting alldeles fantastiskt.
Han har gjort det förr, Russell Crowe. Tolkat kända ansikten på ett minnesvärt sätt. För sin roll som Nobelpristagaren John Forbes Nash Jr. i "A Beautiful Mind" belönades Crowe med en Oscar. Den filmen regisserades av Ron Howard, samme man som står bakom "Cinderella Man".

Det är tidigt 30-tal i USA, depressionen håller nationen i ett fast grepp. Åtskilliga miljoner arbetslösa och allmän misär i landet. En av alla drabbade är James J. Braddock som en gång såg en lysande framtid gå till mötes, men som fastnade någonstans på vägen och nu, med brutna händer och stukat självförtroende, av allt fler är sedd som en föredetting. Samtidigt är Braddock pappa till tre barn och han, frun Mae (Renée Zellweger) och barnen lever sannerligen ingen dans på rosor. Men James när en dröm: att ta sig tillbaka för att en gång för alla stå högst på tronen igen.

Om det är några som förtjänar en Oscar allra mest för sina insatser i den här filmen är det varken regissören eller någon av karaktärerna utan rollbesättarna. Crowe och Zellwegers begåvning är omskrivna sedan tidigare medan Paul Giamatti (senast i "Sideways") är mer av en rising star. Just Giamatti är stundtals makalös i sin rolltolkning av boxningspromotorn Joe Gould.

Filmens boxningsscener kan rentav bli ett inlägg i den svenska proffsboxningsdebatten. De är fylliga, deskriptiva och på sina håll väldigt råa. Men realistiska? Nej. Lägg därtill att det här är en film man inte ser för att uppleva ett spännande slut, snarare för att se vägen fram till det. Man behöver inte säga mer än så.

Men med trovärdiga och tidsenliga miljöer och sinnesstämningar uppbackat av ett genomarbetat regi- och manusarbete uppbackat av gediget skådespelararbete är succén given. Radarparet Crowe och Howard står i och med den här filmen för en ny klassiker.
Det viktigaste med "Cinderella Man" är att bilden av den fantastiske Braddock återuppväcks för gemene man, framförallt amerikanerna. Att sedan denna bild, så här nästan 80 år senare, är i form av en film som i alla fall undertecknad lär se om och om igen, lär väl knappast missgynna alla de som minns depressionen som någonting annat än arbetslöshet och misär. Utan snarare som en tid då hela landet följde en mans långa väg till toppen. En man som inte tog sig dit på knockout. Men väl på poäng.

Filmen:"Cinderella Man"

tisdag, november 08, 2005

Filmen:"Sex, hopp och kärlek"



Tredje gången regi: Lisa Ohlin
Med Krister Henriksson, Ing-Marie Carlsson, Lennart Jähkel, Mira Eklund & Oliver Loftén
Sex hopp & kärlek

1995 skrev Roy Andersson en liten bok med titeln Vår tids rädsla för allvar apropå det rådande klimatet i Sverige. Hur det är i dag ska vi låta vara osagt men Lisa Ohlin är hur som helst inte rädd för allvar.Efter några hyllade kortfilmer tjatade branschen om långfilmsdebut, men hon bidade sin tid med ytterligare kortfilmer (med Happy days lyckades hon både föra in ljus och hålla ihop den spretiga stafettfilmen 90 minuter 90-tal). 1998 kom så den lysande Veranda för en tenor (efter Klas Östergrens novell) som imponerade på alla plan, inte minst visuellt. Mindre lyckad var långfilm nummer två, den romantiska komedin Tillfällig fru sökes (efter eget manus).
Nu är det tredje gången gillt och upp till bevis. Bevis som är otvetydiga, Lisa Ohlin är här för att skildra vår samtid på allvar.
Sex hopp & kärlek berättar fem levnadsöden, sammanlänkade men ändå åtskilda. Bertil lämnade den lilla staden och blev firad tvstjärna i kopplerishowen med samma namn som filmen. När fadern dör återvänder han och möter en svunnen kärlek, hennes man och dotter. Lite vid sidan av finns unge tidningsbudet vars väg korsar dotterns.
"Vi älskar mörkret mer än ljuset, för vi får aldrig se något ljus", säger tidningsbudet Jonas och söker mening i Bibeln genom tårarna. De vuxna, medelålders, undrar var drömmarna blev av när livslögnen knackar på. "Det var bättre förr", säger någon samtidigt som tonårsdottern hoppas att det blir bättre sen. Snart.
"Jag skulle vilja känna något, vara riktigt lycklig en enda gång", säger hon och går vilset runt med uppdragna axlar och korslagda armar. Men armarna är för korta och axlarna för små för att stänga ute världen.
Personregin är precis, skådespeleriet storartat med Krister Henriksson i spetsen som den tillfällige hemvändaren Bertil. Han gjorde huvudrollen även i Ohlins första film och rollen här skrevs direkt för honom.Med sina fem huvudpersoner bär Sex hopp & kärlek drag av kammarspel, och på många sätt är det ingen märkvärdig film. Visuellt lägger Ohlin sig mittemellan; bilderna förskönar inte men är inte heller dogmatrasiga. De går nära, passar berättelsen perfekt och när avgrunden öppnas snurrar kameran runt runt och det hisnar, svindlar, också för oss utanför filmen.
Ohlins uttryck är ett annat, men tematiskt tangerar hon det Lukas Moodysson närmar sig i Ett hål i mitt hjärta. Hon är inte lika explicit som han, men smärtan, förnedringen och självföraktet är desamma. Viljan att bli sedd. Om att duga, räcka till. Om att våga ge, våga ta emot. Om att vara så rädd att leva, rädd att dö att livet liksom passerar förbi lite vid sidan av.
Till skillnad från Moodysson lämnar Ohlin oss med en glimt av det där ljuset Jonas knappt trodde existerade. Det finns nästan alltid vägar ut, bara vi vill och vågar se dem. Inte märkvärdigt, men ändå ganska stort.

Filmen:"Sex, hopp och kärlek"

Filmen:"Pistvakt"




Regi: Stephan Apelgren

Skådespelare:: Lennart Jähkel, Jacob Nordenson, Tomas Norström m fl.

Glesbygdsklichéerna vid skidliften i Svartlien nu som film. Pappa Stor-Erik har dött och de tre bröderna har sorg.

"Mor har lämnat oss och far står lik på träsket". Så sammanfattar äldstebror Sven Erik (Lennart Jähkel) läget i inledningen till Pistvakt . Nu tvingas de tre bröderna göra upp med arvet efter fadern i vars skugga de levt. Lögnerna rämnar, sammanhållningen sätts i gungning. Allt ramas av en hotfull natur.

Det är riktigt lovande: ett klassiskt drama förklätt till buskis, mot en härligt teatermässig fond, med fejk-snö, fejk-sol och en galen uppstoppad isbjörn. Just det greppet gillar jag: att man vågar säga till publiken "vi vet att detta inte ser ut som snö, men vi kan kanske komma överens om att låtsas". Men snart inställer sig problemet: att det ska räcka en hel film.

Därför kastas vi alltför snabbt vidare rakt in i en lika onödig som förutsägbar b-variant av "Tre män och en baby". Dessutom kryddad med ett dansnummer, som kanske hade kunnat fungera som ett sätt att understryka galenskap, men som nu mest känns som ett erkännande av att inte ens Lennart Jähkels osvikliga känsla för kepsmän med gevär räcker för fylla upp denna magra historia.

Ja, problemet med "Pistvakt" på film är att man desperat försöker knyta ihop en begriplig berättelse, istället för att, som i tv-serien, skildra en miljö där mycket litet förändras från avsnitt till avsnitt. Det är ju i miljön som "Pistvakts" styrka ligger, i den eviga rundgången i de stenhårda männens lakoniska repliker, i smutsen, supandet och kylan.

Som när Sven Erik möter sin mordlystne, krigsmålade och yxbeväpnade bror Jan Erik med: "Lägg undan verktygen", en replik som hämtad ur en isländsk saga. Här finns en del sådana varma lekar med mandom, mod och morske män, men som helhet är "Pistvakt" mest pärsk

Filmen:"Pistvakt"

söndag, november 06, 2005

Filmen:"Fyra veckor i juni"



Regi:Henry Meyer
Skådespelare:Tuva Novotny, Ghita Nørby, Lukasz Garlicki m fl.

Fumligt men sympatiskt
Ung kvinna med stökigt förflutet döms till samhällstjänst och installeras i rivningsfastighet.


Henry Meyer är en svensk regissör som tar god tid på sig mellan långfilmerna. Det är närmare 15 år sedan den hyfsade debuten "Stortjuvens pojke" och snart tio sedan den mindre lyckade "Ellinors bröllop". Mellan varven är han verksam som filmpedagog. Med Fyra veckor i juni har han nu gjort ett romantiskt kammarspel som helt och hållet litar till två av Nordens främsta kvinnliga skådespelare: Tuva Novotny och danskan Ghita Nörby.Filmen utspelar sig i ett hyreshus under renovering med polska gästarbetare på stegarna utanför fönstren i sommarsolen. Här bor den åldrande judinnan Lilly med sina minnen och sina hemligheter och en dotter som vid varje besök försöker få sin åldrade mamma att flytta till äldreboendets paradis. Men hon föredrar att lyssna till Billie Holidays hesa röst och minnas Bengts heta kyssar. Hit kommer den unga Sandra, en arbetarklasstjej med en havererad relation och en tingsrättsdom till skyddstillsyn i bagaget. På något sätt lite oklart är det allt blir de vänner och förbundna och vi får följa Lillys förlorade kärlek i det förflutna samtidigt som det är något särskilt med en av de polska arbetarna i Sandras ögon.

Det finns något valhänt men avväpnande över den här berättelsen och mycket till film är det sannerligen inte. Miljöerna är grovt tillyxade, sidofigurerna lätt parodiska, fotot platt, klichéer staplas oroväckande högt. Polska gästarbetare ska luras av slemma byggare. Förmän på Myrornas klädinsamling ska försöka klämma unga kvinnor på brösten. Unga tjejer med problem kan inte hålla sams. Men ändå tycker jag om filmen. Det beror naturligtvis på att spelet mellan Nörby och Novotny utvecklar så mycket energi. Det är levande och exakt. Tuva Novotny ger kropp och liv åt en flicka på glid som det hette på den tiden som Ghita Nörbys gamla kvinna ständigt, likt en roddbåt mot strömmen, drivs tillbaka till. Och Nörby har en fantastisk förmåga att pendla trovärdigt mellan känslolägen, mellan öppenhet och slutenhet. Det är också något djupt sympatiskt över berättelsens återhållna tempo. Vår tids rädsla för allvar har med andra ord inte ockuperat Meyer och hans manuskript. Det är istället alltför tillrättalagt och konstrurerat inte minst de torftiga tillbakablickarna till Lillys ungdomsförälskelse lämnar en hel del övrigt att önska. Och likt visare på klockan rör sig scenerna mot varandra och talar om att slutet närmar sig och att klockan är slagen. Detta slut är förståss! en romantisk kompromiss med alla verklighetsanspråk som just i sin förutsägbarhet känslomässigt desarmerar berättelsen . Måste det verkligen sluta i denna ljusblå lycka med ordning och reda i livslögnerna och med den nya kärleken spirande vid den gamlas grav? Det smakar psykologisk lättyoghurt och socialstyrelse. Det är förhoppningsvis inte denna filmpedagogik Meyer lär ut. Läxan är istället att om serveringspersonalen håller denna osedvanligt höga klass sörplar man likväl lydigt i sig.

Filmen:"Fyra veckor i juni"

lördag, november 05, 2005

Flamman om C-H som aldrig var till salu!


C- H var aldrig till salu!

C H Hermansson. Foto: Aron Etzler.

Efter två självbiografier och en nyutkommen politisk biografi signerad Werner Schmidt: finns det något allmänheten inte fått reda på om C H Hermansson? Jo, det finns faktiskt åtminstone en sak.

Utomhus övergår hösten långsamt i vinter.

Hemma hos C H Hermansson, vid Gärdet i utkanten av Stockholms innerstad, är det långt ifrån stilla.

Husets pensionärsförening överlämnar ekonomipapper, blommorna skall hämtas in så att nattfrosten inte tar kål på dem, systern kommer över med tunnbröd och getost. Dagens Nyheter var här förra veckan och intervjuade. Nu ringer Lars Werner och frågar hur det är.
Jorå, säger C H. Jag har varit hos nålgubben igen.
Efter dagens akupunktur och andra bestyr arbetar sig C H igenom Theo Angelopolous filmtriologi om Greklands moderna historia. Bokhyllorna dominerar hemmet och ändå ligger tjocka boktravar lite överallt. De skall läsas. Det är inget fel på hjärnan.
Men kroppen börjar bli gammal. C H föddes revolutionsåret 1917 och fyller nu 88 år. Vi räknar ut att C H kan fira 71 år som föreningsaktiv. Han tog sitt första föreningsuppdrag 1934. Och här finns åtminstone en sak som omvärlden tidigare inte vetat om C H: att han skrev schlagers. Det beror på att de inte finns bevarade någonstans.
Schmidts bok bygger enbart på skriftliga källor, alltså inga intervjuer. Det är det enda C H har att invända emot denna politiska biografi.
Det politiska livet består av så mycket annat som man inte får med med den metoden: samtal, tal som inte skrivits ned. Men visst om man muntligt skall återberätta det förflutna finns risk att nutiden får färga det på ett sätt som är oriktigt.
Skrattande säger han: Det är ungefär som om man var nedgrävd redan och så skriver någon en biografi. Men han tycker den är både korrekt och välskriven.
Och det är mycket nytt material som kommer fram om den faktiska samhällsutvecklingen i Sverige, om samarbetet med Hitlertyskland till exempel. Många blir förvånade när de läser: Det här har jag aldrig hört talas om.

Men hur kom du in i föreningslivet?
Jag höll mitt första politiska föredrag för Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Ja, så var jag klubbmästare för idrottsföreningen, bokade orkestrar och ordnade fester. Skrev schlagers. De skulle alltid ha en egen melodi festerna. Jag skrev texterna och sålde till dem.
Snart blev det mer politiska uppdrag. 1935 gick C H med i SSU. Och på den vägen har det varit. Nu är han revisor i husets pensionärsförening och i partiföreningen Östermalm/Värtan.
Folkrörelsen har fyllt mitt liv. Det är inget jag klagar över, det har gett livet ett innehåll. Och så tror jag många partimedlemmar eller folk som läser Flamman känner.

Varför?
Dels kamratskapen. Sedan att ständigt brottas med alla problem. Jag har fått impulser att följa med utvecklingen i Sverige och utlandet. Jag känner gemenskap med dem som i andra länder kämpar för demokrati och socialism. Det är något jag önskar många.
Men det var inte säkert att C H skulle ägna sitt liv åt politik. 1939 var han på väg till USA för en akademisk bana i sociologi eller ekonomi. Faktum är att planen för en doktorsavhandling var färdig: den skulle handla om de svenska partiernas valrörelser.
Sedan kom andra världskriget och C H blev inkallad.
Men ännu mindre sannolikt var det att C H skulle bli partiledare. Och han är glad att han fick chansen i en tid när politiken inte dominerades av skandaler.
Det politiska livet och debatten har förfallit oerhört. När man läser tidningarnas kommentarer? ja vad är det dom tar upp alltså? Det är ju inte huvudlinjerna i politiken utan sånt man kan hacka på och små skandaler.
Det gäller ju inte bara politiker, utan också tv-kändisarna som kvällstidningarna upptas av. Förut hade man partiernas dagstidningar och lite program i radion. Det var sakliga referat och sakliga intervjuer. Tidigare fanns sånt som riksdagskrönikornas sakliga redogörelse för vad som har hänt i riksdagen. Var hittar du det idag? Det finns inte.
I det medieklimat som råder är det dessutom vänstern som skall ta stryk för historiska misstag, medan högern och socialdemokratin aldrig tvingas göra upp med sina lik i garderoben. Men hur rättvist är det egentligen? Andra svenska partier, organisationer och företag hade minst lika omfattande kontakter. Vpk var betydligt mindre intressant än regeringspartier ur rysk synvinkel.
Socialdemokraterna hade kontakt med SUKP. De ansåg att Sovjetunionen spelade en viktig roll i arbetet för fred och i solidariteten med tredje världen. Och det var ju rätt att ha det. Jag har funderat mycket på vad som var rätt och fel. Jag tycker det var ett misstag att skicka de här telegrammen till kongresser. Men att bryta alla kontakter? Det hade varit fel. Vi hade kontakter med alla strömningar. Här hemma har jag ätit middag med fjärde internationalens ledare Ernest Mandel till exempel.

Har du någonsin sett en motsvarande historisk granskning av ett annat parti än vänsterpartiet?
Tja... Man har väl försökt attackera folkpartiet för den liberala internationalen. Det var med en del konstiga partier där. Men det har ju aldrig fått något genomslag, det har det inte.
Just historiskt komprometterande saker på den borgerliga sidan finns det gott om i Werner Schmidts bok. Att kronprinsessan Louise och prinsessan Ingeborg tillsammans med socialdemokraten Richard Sandler medverkade i en tillställning 18 februari 1937 för att samla in pengar till Franco, vars trupper avancerade för att göra slut på den spanska demokratin. Och historien om hur Jakob Wallenberg, näringslivets toppar och den svenska militären in i det sista fem dagar före krigsslutet 1945 höll i militärt samarbete med Hitlertyskland.
I Schmidts bok framträder också ett mycket tydligt mönster: de svenska kommunisterna anklagas tidigt för att gå främmande makters ärenden och för att vara demokratifientliga. Dessa argument används sedan för att lämna information till främmande makter Gestapo såväl som CIA och inskränka demokratin. Och förstås att motarbeta varje försök för kommunisterna att arbeta brett. Ett absurt exempel på det är att socialdemokraterna grundligt saboterade den antifascistiska front som byggdes upp 1939 med argumentet att de som ställde sig mot fascismen stod för en totalitär ideologi. När Hitler annekterade Europa valde regeringen att bekämpa kommunister.
Men demoniseringen av kommunisterna tillät också staten att utsätta dem för den mest systematiska kränkning av demokratiska rättigheter i svensk historia. Säpo och senare IB registrerade 500 000 människor på vänsterkanten med början på 1930-talet. C H:s egen mapp omfattar 1940-1975.

Har socialdemokratin gjort upp med detta? På sjuttiotalet kom ju det mesta i ljuset?
Nej, de ruskade på sig bara. När Guillou och Peter Bratt skrev sin bok stötte jag på Olof Palme ute på stan av en slump. Jag vill varna dig för att ta upp de här frågorna, sa han. Han var ju oerhört inblandad, liksom också Sten Andersson. Och det är något makalöst med deras avlyssning av partistyrelsemöten. Och offentliga lokaler, HSB-lokalen på Fleminggatan, ABF. Tänk om vi hade gjort något sånt! Va? Nej, det har inte blivit någon uppgörelse med det. Vi har ju alla volymer från säkerhetstjänsten, men det har inte hänt något. Det har ju inte varit som i Norge.

Varför?
Ja, varför? Socialdemokratin är så pass involverad i den borgerliga statsapparaten.

Men vad har man uppnått genom all avlyssning och bevakning?
Ja... en del har ju blivit av med jobbet. Sedan har de haft full insyn i allt vi gjort. Säpo hade till exempel spioner på Kungsgatan 84, det har jag kunnat se i säkerhetstjänstkommissionens rapport. Folk som arbetade där.

Har du någonsin konfronterat dem?
Nej. Jag vet ju inte vilka de var. De har kodnamn i Säpos papper.
C H har alltså stått under permanent bevakning från 1930-talet och framåt och ofta demoniserats i socialdemokratisk press. Samtidigt har han fått erbjudande om att bli socialdemokrat.
Ja, det var efter vårt valnederlag 1968. Det var i andra kammaren. Ingemund Bengtsson, socialdemokraternas ordförande i andrakammargruppen, sedermera statsråd, som ville ha ett samtal med mig. Beklagade valutgången. Och föreslog att jag skulle gå över till det socialdemokratiska partiet. Och efter ett år så förstår du, så blir du statsråd?. Så var det.

Skulle du fått ha kvar dina åsikter?
Det sa de ingenting om. Det gällde partiboken bara.
Det är nu inte bara C H som fått sådana erbjudanden. Många fackligt aktiva och andra företrädare har lockats över med piska och morot kommunisthets och höga poster. Med tanke på att den socialdemokratiska ledningen också haft tillgång till Säpos och IB:s information har intressant information för värvningar av denna typ kunnat användas.
Eftersom Sverige styrts större delen av seklet av socialdemokratin, skulle borgerligheten ha kunnat agerat för att rensa upp dessa historier. Skälet till att det inte skett är att borgerliga partier i princip alltid också varit delaktiga. Hur trovärdiga de är som demokrater kan sedan var och en fundera på.
Att C H skulle ha sålt sig till socialdemokratin verkar i historiens ljus otänkbart. När han 1964 blev partiledare i SKP innehöll hans politiska projekt två tydliga linjer: att göra sig av med Sovjetberoendet och agera mer självständigt mot socialdemokratin.
Ja, jag ansåg att vi måste föra en systemkritisk diskussion eftersom socialdemokratin i regeringsställning slår vakt om det kapitalistiska systemet medan vi ville skapa ett annat samhälle. Och då måste vi vara kritiska på en rad punkter. Det handlade bland annat om biståndet och det internationella samarbetet, miljöfrågorna. Kvinnornas ställning i samhället som vi var tidiga med att ta upp. Det kallades ju inte feminism, men i sak var det ju precis samma.
Sedan var det att överhuvudtaget föra en kamp mot storfinansen. Skall man ta upp maktfrågorna måste man ta i frågan om storfinansens makt. Är den kvar eller utvecklas ännu mera, då går det ju inte att skapa något socialistiskt samhälle, det är en självklarhet.
De medel som C H själv alltid tar upp, den ekonomiska demokratin, har återkommit till agendan först på senare tid.
Om man skall skapa någon form av socialistiska samhällen, bryta storfinansens makt, så måste det ske genom aktioner och med stöd från de breda massorna. På arbetsplatserna och lokalt. Vi har ju ingen socialdemokratisk statsapparat, trots det långa regeringsinnehavet. De som idag inte talar om det blundar för realiteterna. Erfarenheterna visar att statligt ägande inte i och för sig innebär socialism. Jag menar ju inte att vi skall privatisera. Jag är motståndare till den privatisering som skett och den som förebereds, men det räcker inte att bara kräva att de och de verksamheterna skall övergå i statlig regi. Statligt ägande får aldrig stöd om det inte finns ett folkligt inflytande över det. Det verkligt avgörande är de arbetandes inflytande inom företagen. Men säger man det idag drar folk på mun.
Det, om något är en indikation på att utvecklingen i samhället i stort inte gått C H:s väg.
Jag tycker man skulle ha låtit bli att ge EU så mycket makt. Att släppa kapitalregleringen också. Det sägs att man skall gilla läget. Men jag gör inte det.

Flamman

tisdag, november 01, 2005

Filmen:"Liftarens guide till galaxen"




Regi: Garth Jennings
I rollerna: Martin Freeman, Sam Rockwell, Mos Def, Zooey Deschanel

"Liftarens guide till galaxen" var Douglas Adams livsverk. Det var den fantastiska radioshowen som blev tv-serie, bok och tecknad serie men aldrig film, förrän nu.

I över 20 år har boken Liftarens guide till galaxen funnits som manus.
En mängd olika skådespelare och regissörer har varit påtänkta att vara med, och författaren själv, Douglas Adams, hann dö i en hjärtattack innan projektet roddes i land.
Men nu har den alltså äntligen blivit film, och en mycket bra sådan.

Arthur Dent är en helt vanlig man som bor i ett helt vanligt hus i England. En morgon står det plötsligt bulldozers och rivningsarbetare utanför hans hus och hävdar att huset måste bort för att ge plats åt en ny motorled. Ungefär samtidigt dyker Arthurs kompis Ford upp och förklarar att han inte alls är en människa, utan kommer från en annan planet, och att jorden kommer att förstöras inom några minuter för att ge plats åt en rymdexpressled. Deras enda chans är att lifta med ett rymdskepp för att inte gå under tillsammans med jorden.

Filmen är inte helt trogen boken, men det gör ingenting. Fansen kommer inte att bli besvikna ? den är precis så lustig, knasig, rolig och flummig som man kan förvänta sig. Skådespelarna känns nästan som om de är gjorda för sina roller. Vem kunde ha gjort en bättre tolkning av universums president Zaphod Beeblebrox än Sam Rockwell? Det enda som irriterar är att Alan Rickman gör roboten Marvins röst, eftersom Rickmans röst är så karaktäristisk och välkänd. Men summan av kardemumman är att det här är en av årets roligaste och samtidigt knäppaste filmer. Douglas Adams kan känna sig nöjd i sin himmel.

Filmen:"Liftarens guide till galaxen"

Filmen:"Broderier"




Regi:Eléonore Faucher
I rollerna:Lola Naymark, Ariane Ascaride

Ett möte mellan två kvinnor. Madame Melikian har förlorat sin vuxne son i en mc-olycka. Den 17-åriga truliga Claire är gravid och tänker adoptera bort sitt barn. Båda har sorg.
Den här filmen doftar. Av must, mylla och färg. De spröda, oerhört vackra, broderierna talar till oss genom filmduken. Här skapas en säregen och underbar filmpoesi.
Berättelsen rymmer inga plattityder - den är väl förankrad i sin lågmäldhet. Ett litet konstverk, helt enkelt.

Filmen Broderier

söndag, oktober 23, 2005

Filmen:"Kalle och chokladfabriken"




Regi: Tim Burton
Med Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Freddie Highmore, David Kelley & Christopher Lee inspelad i USA/England och Australien

Roald Dahls bok kom 1964. Den första filmatiseringen, med Gene Wilder som Willy Wonka, gjordes 1971. Den svenska tv-filmen med Ernst-Hugo Järegård som berättarröst gick på SVT 1983.

Johnny Depp förnekar att han baserade sitt porträtt av chokladfabrikören Willy Wonka på Michael Jackson. Men han spelar en likblek enstöring med sammetskläder, solglasögon, gäll flickröst och trasig barndom som bjuder in små barn till sitt tillslutna, mytomspunna, enorma hem där de blir märkta för livet.

När två så egensinniga konstnärer som (författaren) Roald Dahl och (regissören) Tim Burton möts måste det slå gnistor. Det gör det!

Willy Wonka lottar ut fem biljetter till lyckliga barn som ska få se hans chokladfabrik inifrån. På vägen genom fabriken testas barnens själsegenskaper mot en bakgrund av blixtar och dunder, magiska under och godis av alla former och smaker. Bara en av dem kan vinna Willy Wonkas hemliga pris. Kalle och chokladfabriken är en rätt hårdhjärtad moralitet, en ?Pelle Snusk? med koladoft där små barn straffas för sina respektive karaktärsbrister. Men den förtjänar lovord för sin bildglädje och för att regissören Tim Burton inte gett efter för vare sig sentimentalitet eller politisk korrekthet. Det är en imponerande chokladfabrik för en äldre publik. Johnny Depp är en skicklig skådespelare och Tim Burton duktig på att göra kyligt bisarra science fictionparodier som "Mars attacks" och "Beetlejuice" samt sagor för vuxna som "Edward Scissorhand" och "Big Fish". Roald Dahls barnbok, som översattes till 32 språk och har sålts i mer än 13 miljoner exemplar, är skriven för och passar rätt små barn; det är en underbar högläsningshistoria. Dahls klassikerstatus har bland annat att göra med att han aldrig talar ner till sin barnpublik och detta märks i de mörka stråken i hans historier. Ska man göra en nästan två timmar lång film på boken är det lätt hänt att man försöker anpassa sig efter en äldre publik och sviker de yngre barnen. Vem som helst, i vilken ålder som helst, kan njuta av boken "Kalle och chokladfabriken" men flyttar man fokus från lille Kalle till chokladfabrikören Willy Wonka, som sker i denna filmversion, tror jag att den blir mindre intressant för den yngsta publiken. Barnen behöver någon att identifiera med och det kan inte gärna vara Wonka, som inte är någon särskilt sympatisk figur; det måsta vara Kalle. Barnperspektivet aktualiseras av den oundvikliga jämförelse med Brad Silberlings "Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv". Den bygger på en sämre bok men har blivit en bättre film för att den är mer dramatisk och det är barnen som driver och påverkar handlingen. Godisfabrikören Willy Wonka är en emotionellt störd person som brutit kontakten med sin pappa (skräckfilmsskådespelaren Christopher Lee), en fanatisk tandläkare som i Willys barndom klämde på honom en monstruös tandställning och förnekade honom minsta lilla godisbit. Därav Depps glänsande tandgarnityr. Willy har sparkat ut alla sina arbetare ur fabriken och driver den med små oompa loompianer en mångafaldigad och förminskad Deep Roy som dansar som en hel filmbalett à la 1930-talet och simmar som en hel Ester Williamsensemble. När Wonka upptäcker sitt första grå hår vill han hitta ett barn som ska efterträda honom. En av kandidaterna är Kalle Spann, en mycket fattig pojke som äter kålsoppa varje dag tillsammans med sina föräldrar och sina fyra far- och morföräldrar som tillbringar all sin tid i den fallfärdiga stugans enda riktiga säng. Det är en kärleksfull och lycklig familj. De fyra andra barnen är August Glupsk som inte kan få i sig nog godis, bortskämda Erika Salt, Barbie-lika och stenhårt tävlingsinriktade Violetta Fagervy och den våldsbenägne, ständigt tevetittande Micke Tevén. Dessa fem får besöka fabriken med var sin vuxen. Vad som sedan händer på deras vandring genom de fantastiska lokalerna är inte så trevligt för de inte så trevliga barnen. När deras studiebesök är slut ser fyra av dem inte riktigt ut som de gjorde från början. Men för Willy Wonka och Kalle slutar äventyret lyckligt. Tim Burton har varit i närheten av Roald Dahl tidigare, som producent för Henry Selicks fina "James och jättepersikan". När han nu regisserar själv får hans säregna fäbless för det vilt fantastiska fullt utlopp. Det är imponerande men filmen brister i solidaritet med barnen.
Tim Burton är annars rätt man att göra en nyinspelning av berättelsen om den fattige stadspojken Kalles möte med godisfabrikören Willy Wonka. Precis som Roald Dahl kan han berätta en saga med lagom doser sött, salt, surt och beskt. Och precis som författaren har Tim Burton under hela sin karriär förenat sitt barnasinne med en rejäl dos vuxen svartsynthet. Tyvärr saknar Burton det samhällsintresse som Roald Dahls böcker andas. För regissören är Kalles öde mest en möjlighet att frossa i festlig scenografi. Bokens möjligheter till verklig identifikation försvinner när Tim Burton förvandlar den till en berg- och dalbanetur i en ding ding värld. Jag minns berättelsen som ganska sorglig, men i filmen har det stråket förvandlats till aburdism. Vilket inte növändigtvis är negativt.
Jo, det finns en koppling till verkligheten. Filmen hakar i debatten om det moderna föräldraskapet, ni vet det som Supernannyarna försöker råda bot på i tv. De fyra barn förutom Kalle som också har fått gyllene biljetter in i chokladfabriken är symptom på föräldraskapets dödssynd: oförmåga att säga nej. Resultatet är fetma och allmän brist på hyfs, vilket Wonka straffar på de mest uppseendeväckande sätt.

Filmen:"Kalle och chokladfabriken"