Förra brigadgeneralen Janis Karpinski, anser i en ny bok att hon utsågs till syndabock och degraderades för att skydda politiker och underrättelseofficerer efter övergreppen i Abu Ghurayb-fängelset i Irak.
Samtidigt som USA:s kongress behandlar ett förslag om förbud mot tortyr och andra form av grym behandling av fångar, ett förslag som regeringen är emot, kommer en ny bok om händelserna i Abu Ghurayb-fängelset i Irak.
Författaren är förra brigadgeneralen Janis Karpinski som ansvarade för fängelset. Hon hävdar att hon utsågs till syndabock och degraderades för att skydda politiker och underrättelseofficerare som låg bakom övergreppen.
Degraderades till översteBrigadgeneral Janis Karpinski var den högst rankande officer som straffades för Abu Ghurayb. Hon ansågs ha brustit i ledarskap, skickades hem och degraderades till överste. Nu har Janis Karpinski skrivit en bok som heter One womans army. Hon hävdar att hon som den enda kvinnliga armégeneral som fört befäl i krig blev utsedd till syndabock. Medan de verkligt ansvariga militärer och politiker gått fria och befordrats för att de tigit om sanningen.
När jag sitter och väntar på Janis Karpinski i lobbyn på Fairmont hotel i Washington så erinrar jag mig bilderna på den strama kvinnliga generalen i sin brunspräcklig uniform och jag kommer ihåg hur jag tänkte att det var anmärkningsvärt att president Bush degraderade en general och utpekade henne som skyldig till övergreppen i Abu Ghurayb.
"Det här är sanningen"På sekunden kl. 13.00 glider hon in i lobbyn och jag känner genast igen henne på det bakåtkammade håret. Hon är en storväxt, atletisk och går med bestämda steg. Kamouflagekläderna är utbytta mot elegant svart dräkt och stora örhängen. Hon tittar bestämt på mig med sina grönblå ögon, lämnar över sin nya bok och säger: Det här är sanningen om Abu Ghurayb. Jag är inte politiker och jag har just lämnat armén.
Så slår vi oss ner i soffan och jag frågar den före detta brigadgeneralen ,numera överste, Karpinski hur hon reagerade när hon såg bilderna på sina soldater när de misshandlade och förnedrade nakna fångar på de ökända bilderna?
- Jag var chockad när jag såg fotografierna första gången. Det kändes som om världen snurrade utan kontroll och att väggarna på expeditionen skulle falla ner över mig. Jag ville inte titta på alla bilderna. Den ena fick mig mer illamående än den andra. Men undersökningsledaren sa att jag måste gå igenom allt noggrant.
- Jag kunde inte förstå att soldater kunde ta sådana fotografier och sedan posera själva och se ut att njuta. Hur kunde en soldat göra en sådan sak? Vi vet idag att de var instruerade.
Kom som befälhavareJanis Karpinski berättar hur hon kom till Irak som befälhavare över 3 400 militärpoliser vars uppdrag var att sköta läger för krigsfångar. Men snart ändrades uppgiften till att bygga upp Iraks fängelsesystem. Saddam Hussein hade öppnat anstalterna vid invasionen och de flesta var plundrade på allt till och med avloppsrören var borta.
80 civila konsulter skulle på nio månader bygga upp ett modernt fängelsesystem. Det kom bara två och de vågade sig knappt utanför den så kallade gröna zonen i Bagdad. Eftersom det inte fanns några fungerande banker förvarade de miljontals dollar i sedlar på toaletten på sitt kontor och hivade ut sedelbuntar till olika lokala entreprenörer.
Celldörrarna monterades felOm byggnadsmaterial överhuvudtaget levererades så stals det direkt. Olika grupper krävde ersättning för mark och beskydd. Inga nya fängelser blev byggda och reparationerna av de gamla drog ut på tiden. När ett av de reparerade fängelserna stod färdigt visade det sig att byggarna monterat gångjärnen på cellernas insida. Det var bara för fångarna att lyfta bort sprintarna och gå ut.
- Planen var att Abu Ghurayb skulle vara en tillfällig lösning. Inom några månader skulle fångarna flyttas till andra anläggningar. Om den nya irakiska regeringen ville tänkte vi oss att Saddam Husseins tortyrkammare och avrättningsrum skulle kunna bli en sorts museum.
Abu Ghurayb ligger en halv timmes bilväg utanför Bagdad. Vägen dit är farlig och fängelset utsattes för återkommande granatattacker. Många av reservisterna som trodde att de skulle få åka hem efter ett halvår hade svårt att acceptera att deras tjänstgöringstid förlängdes hela tiden de var rädda att förlora sina civila jobb.
- Trots stora svårigheter lyckades soldaterna ändå få Abu Ghurayb att fungera. Vi spolade avloppen två gånger om dagen för att få bort den värsta stanken inomhus och vi byggde stora taggtrådsomgärdade tältläger för krigsfångar för att få plats med som mest 7 000 fångar. Vi tillämpade Genèvekonventionerna strikt trots att de vanliga kriminella egentligen inte omfattas av dem och vi behandlade fångarna väl hävdar Janis Karpinski.
Rumsfeld förändrade alltDen stora förändringen inträffade hösten 2003 efter ett besök i Abu Ghurayb av försvarsminister Donald Rumsfeld som efterlyste mer som han kallade "actionable intelligence". Att man skulle få mer uppgifter av fångarna om motståndet och terroristernas planer. Några dagar senare kom general Gefforey Miller, befälhavare för Guantanomlägret till Abu Ghurayb för att verkställa detta.
- General Miller sa: ni måste behandla de här fångarna som hundar. De måste veta att ni har kontroll av allting i deras liv.
- Han kom till Irak på uppdrag av försvarsministern och statsekreterare Cambone. General Sanchez som då ledde våra styrkor i Irak gjorde allt som Miller rekommenderade inklusive utfärdade en order som tillät hårdare förhörsmetoder.
- Befälet över Cellblock 1A överfördes till den militära underrättelsebrigadens chef i september 2003 enligt general Millers önskemål och i november överförde general Sanchez hela ansvaret för Abu Ghurayb från mig.
Inte sju rötäggSå förklaringen att det var sju rötägg till soldater under ditt slappa befäl som utförde övergreppen på egen hand stämmer inte?
- Nej, det var inte sju rötägg utan kontroll på nattskiftet. De var ju nyanlända. Det var inte de som hittade på de här teknikerna. De kände inte till vad som är särskilt förnedrande i den arabiska kulturen. Det visste däremot underrättelseofficerarna och förhörsledare som hade erfarenhet från Guantanamo och Afghanistan. Man ser deras stövlar på flera av bilderna. De kände till den särskilda kulturella skammen att vara naken inför kvinnliga vakter, att tvingas till homosexuella handlingar, att onanera eller att bära damunderkläder och deras rädsla för hundar. Fotografierna togs för att visas upp under förhören för att hota att sprida dem till familjen och för att bryta ner fångarna.
Om din beskrivning är riktig varför pekades du ut som den högst ansvariga?
- Jag var den första och enda kvinnliga general som fört befäl i en krigszon och grabbnätverket av "Millerar och Sanchezar" i världen vill inte att kvinnor ska ha framgång på deras område
Är det inte paranoia?
- Paranoia från min sida? Nej, jag har konfronterats med det här förr. Soldaterna visste att jag tog ansvar för dem. Fångarna visste att jag såg till att de behandlades väl. Vi gjorde ett bra jobb under svåra omständigheter.
- De militära befälhavarnas inställning är viktig. General Sanchez var exempelvis inte särskilt mycket för jämställdhet. Hans inställning till sexuella trakasserier och övergrepp var "som man bäddar får man ligga". Att det var kvinnors eget fel om de råkade illa ut. Jag fick exempelvis jobba hårt för att få en officer som våldtagit en underordnad förflyttad. Sådant har jag kämpat med i armen i 25 år. När det gäller inställningen till tortyr är det samma sak. Om inte ledningen är glasklar flippar det lätt ut.
"Jag tvingades vara stenhård"Janis Karpinski talar länge om sin karriär i armén. Hur hon ständigt, särskilt när hon var yngre utsattes för sexuella trakasserier.
- Jag klarade mig genom att vara stenhård och genom att jag redan var gift med en soldat, säger hon.
- Unga fattiga landsbygdstjejer som kommer till Irak lockade av att få sina universitetsstudier betalda sedan, söker ofta efter fadersfigurer som utnyttjar dem som Lynndie England, soldaten som poserar på bilderna. Det är ingen slump att det är två kvinnor, hon och jag, som utsetts till syndabockar.
Är då Janis Karpinskis partsinlaga trovärdig? När jag pressar henne medger hon att hon trots allt hade något slags chefsansvar och att hon kunde har reagerat kraftigare. Men general Sanchez lyssnade inte och allt skedde ju som vi numera vet med direkt stöd från Vita huset så jag tvivlar på att de hade lyssnat på mig, säger Karpinski.
Men du kunde ju ha avgått i protest?
- Ja men då hade jag svikit mina soldater invänder hon.
Snattade sminkMilitären riktade i sina rapporter allmän kritik mot Karpinskis bristande ledarskap men skrev samtidigt att hon inte kunnat påverka själva övergreppen. Istället hittade man en incident där hon påstods ha snattat smink i en butik på en militärförläggning.
- Rena påhitten för att förtala mig säger Karpinski.
Debatten om behandling av misstänkta terrorister har blossat upp igen i samband med hungerstrejken på Guantanmo och uppgifterna om att CIA har hemliga fängelser ibland annat Europa.
Vad anser du då om dagens debatt om att det ändå just mot terrorister kan vara nödvändigt att ta till okonventionella förhörsmetoder och tortyr för att få fram information som kan rädda liv?
- Det håller jag inte med om. En fiende är en fiende, men först måst man ju avgöra om det är en fiende man förhör. Undersökningsledarna i Irak sa ofta till mig att de flesta som förhördes var helt oskyldiga. Ska man då förhöra någon som kan var oskyldig till brott med tortyr. De kommer att berätta vad som helst bara för att man ska sluta tortera dem. Om vi sänker oss till öga för öga-nivå så har vi övergivit våra normer. Nej jag tror inte att tortyr fungerar, säger den före detta brigadgeneralen Janis Karpinski.
skriver Thomas Nordegren i Washington
American Civil Liberties Union
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar