Flamman om C-H som aldrig var till salu!

C- H var aldrig till salu!

C H Hermansson. Foto: Aron Etzler.

Efter två självbiografier och en nyutkommen politisk biografi signerad Werner Schmidt: finns det något allmänheten inte fått reda på om C H Hermansson? Jo, det finns faktiskt åtminstone en sak.

Utomhus övergår hösten långsamt i vinter.

Hemma hos C H Hermansson, vid Gärdet i utkanten av Stockholms innerstad, är det långt ifrån stilla.

Husets pensionärsförening överlämnar ekonomipapper, blommorna skall hämtas in så att nattfrosten inte tar kål på dem, systern kommer över med tunnbröd och getost. Dagens Nyheter var här förra veckan och intervjuade. Nu ringer Lars Werner och frågar hur det är.
Jorå, säger C H. Jag har varit hos nålgubben igen.
Efter dagens akupunktur och andra bestyr arbetar sig C H igenom Theo Angelopolous filmtriologi om Greklands moderna historia. Bokhyllorna dominerar hemmet och ändå ligger tjocka boktravar lite överallt. De skall läsas. Det är inget fel på hjärnan.
Men kroppen börjar bli gammal. C H föddes revolutionsåret 1917 och fyller nu 88 år. Vi räknar ut att C H kan fira 71 år som föreningsaktiv. Han tog sitt första föreningsuppdrag 1934. Och här finns åtminstone en sak som omvärlden tidigare inte vetat om C H: att han skrev schlagers. Det beror på att de inte finns bevarade någonstans.
Schmidts bok bygger enbart på skriftliga källor, alltså inga intervjuer. Det är det enda C H har att invända emot denna politiska biografi.
Det politiska livet består av så mycket annat som man inte får med med den metoden: samtal, tal som inte skrivits ned. Men visst om man muntligt skall återberätta det förflutna finns risk att nutiden får färga det på ett sätt som är oriktigt.
Skrattande säger han: Det är ungefär som om man var nedgrävd redan och så skriver någon en biografi. Men han tycker den är både korrekt och välskriven.
Och det är mycket nytt material som kommer fram om den faktiska samhällsutvecklingen i Sverige, om samarbetet med Hitlertyskland till exempel. Många blir förvånade när de läser: Det här har jag aldrig hört talas om.

Men hur kom du in i föreningslivet?
Jag höll mitt första politiska föredrag för Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Ja, så var jag klubbmästare för idrottsföreningen, bokade orkestrar och ordnade fester. Skrev schlagers. De skulle alltid ha en egen melodi festerna. Jag skrev texterna och sålde till dem.
Snart blev det mer politiska uppdrag. 1935 gick C H med i SSU. Och på den vägen har det varit. Nu är han revisor i husets pensionärsförening och i partiföreningen Östermalm/Värtan.
Folkrörelsen har fyllt mitt liv. Det är inget jag klagar över, det har gett livet ett innehåll. Och så tror jag många partimedlemmar eller folk som läser Flamman känner.

Varför?
Dels kamratskapen. Sedan att ständigt brottas med alla problem. Jag har fått impulser att följa med utvecklingen i Sverige och utlandet. Jag känner gemenskap med dem som i andra länder kämpar för demokrati och socialism. Det är något jag önskar många.
Men det var inte säkert att C H skulle ägna sitt liv åt politik. 1939 var han på väg till USA för en akademisk bana i sociologi eller ekonomi. Faktum är att planen för en doktorsavhandling var färdig: den skulle handla om de svenska partiernas valrörelser.
Sedan kom andra världskriget och C H blev inkallad.
Men ännu mindre sannolikt var det att C H skulle bli partiledare. Och han är glad att han fick chansen i en tid när politiken inte dominerades av skandaler.
Det politiska livet och debatten har förfallit oerhört. När man läser tidningarnas kommentarer? ja vad är det dom tar upp alltså? Det är ju inte huvudlinjerna i politiken utan sånt man kan hacka på och små skandaler.
Det gäller ju inte bara politiker, utan också tv-kändisarna som kvällstidningarna upptas av. Förut hade man partiernas dagstidningar och lite program i radion. Det var sakliga referat och sakliga intervjuer. Tidigare fanns sånt som riksdagskrönikornas sakliga redogörelse för vad som har hänt i riksdagen. Var hittar du det idag? Det finns inte.
I det medieklimat som råder är det dessutom vänstern som skall ta stryk för historiska misstag, medan högern och socialdemokratin aldrig tvingas göra upp med sina lik i garderoben. Men hur rättvist är det egentligen? Andra svenska partier, organisationer och företag hade minst lika omfattande kontakter. Vpk var betydligt mindre intressant än regeringspartier ur rysk synvinkel.
Socialdemokraterna hade kontakt med SUKP. De ansåg att Sovjetunionen spelade en viktig roll i arbetet för fred och i solidariteten med tredje världen. Och det var ju rätt att ha det. Jag har funderat mycket på vad som var rätt och fel. Jag tycker det var ett misstag att skicka de här telegrammen till kongresser. Men att bryta alla kontakter? Det hade varit fel. Vi hade kontakter med alla strömningar. Här hemma har jag ätit middag med fjärde internationalens ledare Ernest Mandel till exempel.

Har du någonsin sett en motsvarande historisk granskning av ett annat parti än vänsterpartiet?
Tja... Man har väl försökt attackera folkpartiet för den liberala internationalen. Det var med en del konstiga partier där. Men det har ju aldrig fått något genomslag, det har det inte.
Just historiskt komprometterande saker på den borgerliga sidan finns det gott om i Werner Schmidts bok. Att kronprinsessan Louise och prinsessan Ingeborg tillsammans med socialdemokraten Richard Sandler medverkade i en tillställning 18 februari 1937 för att samla in pengar till Franco, vars trupper avancerade för att göra slut på den spanska demokratin. Och historien om hur Jakob Wallenberg, näringslivets toppar och den svenska militären in i det sista fem dagar före krigsslutet 1945 höll i militärt samarbete med Hitlertyskland.
I Schmidts bok framträder också ett mycket tydligt mönster: de svenska kommunisterna anklagas tidigt för att gå främmande makters ärenden och för att vara demokratifientliga. Dessa argument används sedan för att lämna information till främmande makter Gestapo såväl som CIA och inskränka demokratin. Och förstås att motarbeta varje försök för kommunisterna att arbeta brett. Ett absurt exempel på det är att socialdemokraterna grundligt saboterade den antifascistiska front som byggdes upp 1939 med argumentet att de som ställde sig mot fascismen stod för en totalitär ideologi. När Hitler annekterade Europa valde regeringen att bekämpa kommunister.
Men demoniseringen av kommunisterna tillät också staten att utsätta dem för den mest systematiska kränkning av demokratiska rättigheter i svensk historia. Säpo och senare IB registrerade 500 000 människor på vänsterkanten med början på 1930-talet. C H:s egen mapp omfattar 1940-1975.

Har socialdemokratin gjort upp med detta? På sjuttiotalet kom ju det mesta i ljuset?
Nej, de ruskade på sig bara. När Guillou och Peter Bratt skrev sin bok stötte jag på Olof Palme ute på stan av en slump. Jag vill varna dig för att ta upp de här frågorna, sa han. Han var ju oerhört inblandad, liksom också Sten Andersson. Och det är något makalöst med deras avlyssning av partistyrelsemöten. Och offentliga lokaler, HSB-lokalen på Fleminggatan, ABF. Tänk om vi hade gjort något sånt! Va? Nej, det har inte blivit någon uppgörelse med det. Vi har ju alla volymer från säkerhetstjänsten, men det har inte hänt något. Det har ju inte varit som i Norge.

Varför?
Ja, varför? Socialdemokratin är så pass involverad i den borgerliga statsapparaten.

Men vad har man uppnått genom all avlyssning och bevakning?
Ja... en del har ju blivit av med jobbet. Sedan har de haft full insyn i allt vi gjort. Säpo hade till exempel spioner på Kungsgatan 84, det har jag kunnat se i säkerhetstjänstkommissionens rapport. Folk som arbetade där.

Har du någonsin konfronterat dem?
Nej. Jag vet ju inte vilka de var. De har kodnamn i Säpos papper.
C H har alltså stått under permanent bevakning från 1930-talet och framåt och ofta demoniserats i socialdemokratisk press. Samtidigt har han fått erbjudande om att bli socialdemokrat.
Ja, det var efter vårt valnederlag 1968. Det var i andra kammaren. Ingemund Bengtsson, socialdemokraternas ordförande i andrakammargruppen, sedermera statsråd, som ville ha ett samtal med mig. Beklagade valutgången. Och föreslog att jag skulle gå över till det socialdemokratiska partiet. Och efter ett år så förstår du, så blir du statsråd?. Så var det.

Skulle du fått ha kvar dina åsikter?
Det sa de ingenting om. Det gällde partiboken bara.
Det är nu inte bara C H som fått sådana erbjudanden. Många fackligt aktiva och andra företrädare har lockats över med piska och morot kommunisthets och höga poster. Med tanke på att den socialdemokratiska ledningen också haft tillgång till Säpos och IB:s information har intressant information för värvningar av denna typ kunnat användas.
Eftersom Sverige styrts större delen av seklet av socialdemokratin, skulle borgerligheten ha kunnat agerat för att rensa upp dessa historier. Skälet till att det inte skett är att borgerliga partier i princip alltid också varit delaktiga. Hur trovärdiga de är som demokrater kan sedan var och en fundera på.
Att C H skulle ha sålt sig till socialdemokratin verkar i historiens ljus otänkbart. När han 1964 blev partiledare i SKP innehöll hans politiska projekt två tydliga linjer: att göra sig av med Sovjetberoendet och agera mer självständigt mot socialdemokratin.
Ja, jag ansåg att vi måste föra en systemkritisk diskussion eftersom socialdemokratin i regeringsställning slår vakt om det kapitalistiska systemet medan vi ville skapa ett annat samhälle. Och då måste vi vara kritiska på en rad punkter. Det handlade bland annat om biståndet och det internationella samarbetet, miljöfrågorna. Kvinnornas ställning i samhället som vi var tidiga med att ta upp. Det kallades ju inte feminism, men i sak var det ju precis samma.
Sedan var det att överhuvudtaget föra en kamp mot storfinansen. Skall man ta upp maktfrågorna måste man ta i frågan om storfinansens makt. Är den kvar eller utvecklas ännu mera, då går det ju inte att skapa något socialistiskt samhälle, det är en självklarhet.
De medel som C H själv alltid tar upp, den ekonomiska demokratin, har återkommit till agendan först på senare tid.
Om man skall skapa någon form av socialistiska samhällen, bryta storfinansens makt, så måste det ske genom aktioner och med stöd från de breda massorna. På arbetsplatserna och lokalt. Vi har ju ingen socialdemokratisk statsapparat, trots det långa regeringsinnehavet. De som idag inte talar om det blundar för realiteterna. Erfarenheterna visar att statligt ägande inte i och för sig innebär socialism. Jag menar ju inte att vi skall privatisera. Jag är motståndare till den privatisering som skett och den som förebereds, men det räcker inte att bara kräva att de och de verksamheterna skall övergå i statlig regi. Statligt ägande får aldrig stöd om det inte finns ett folkligt inflytande över det. Det verkligt avgörande är de arbetandes inflytande inom företagen. Men säger man det idag drar folk på mun.
Det, om något är en indikation på att utvecklingen i samhället i stort inte gått C H:s väg.
Jag tycker man skulle ha låtit bli att ge EU så mycket makt. Att släppa kapitalregleringen också. Det sägs att man skall gilla läget. Men jag gör inte det.

Flamman