söndag, november 06, 2005

Filmen:"Fyra veckor i juni"



Regi:Henry Meyer
Skådespelare:Tuva Novotny, Ghita Nørby, Lukasz Garlicki m fl.

Fumligt men sympatiskt
Ung kvinna med stökigt förflutet döms till samhällstjänst och installeras i rivningsfastighet.


Henry Meyer är en svensk regissör som tar god tid på sig mellan långfilmerna. Det är närmare 15 år sedan den hyfsade debuten "Stortjuvens pojke" och snart tio sedan den mindre lyckade "Ellinors bröllop". Mellan varven är han verksam som filmpedagog. Med Fyra veckor i juni har han nu gjort ett romantiskt kammarspel som helt och hållet litar till två av Nordens främsta kvinnliga skådespelare: Tuva Novotny och danskan Ghita Nörby.Filmen utspelar sig i ett hyreshus under renovering med polska gästarbetare på stegarna utanför fönstren i sommarsolen. Här bor den åldrande judinnan Lilly med sina minnen och sina hemligheter och en dotter som vid varje besök försöker få sin åldrade mamma att flytta till äldreboendets paradis. Men hon föredrar att lyssna till Billie Holidays hesa röst och minnas Bengts heta kyssar. Hit kommer den unga Sandra, en arbetarklasstjej med en havererad relation och en tingsrättsdom till skyddstillsyn i bagaget. På något sätt lite oklart är det allt blir de vänner och förbundna och vi får följa Lillys förlorade kärlek i det förflutna samtidigt som det är något särskilt med en av de polska arbetarna i Sandras ögon.

Det finns något valhänt men avväpnande över den här berättelsen och mycket till film är det sannerligen inte. Miljöerna är grovt tillyxade, sidofigurerna lätt parodiska, fotot platt, klichéer staplas oroväckande högt. Polska gästarbetare ska luras av slemma byggare. Förmän på Myrornas klädinsamling ska försöka klämma unga kvinnor på brösten. Unga tjejer med problem kan inte hålla sams. Men ändå tycker jag om filmen. Det beror naturligtvis på att spelet mellan Nörby och Novotny utvecklar så mycket energi. Det är levande och exakt. Tuva Novotny ger kropp och liv åt en flicka på glid som det hette på den tiden som Ghita Nörbys gamla kvinna ständigt, likt en roddbåt mot strömmen, drivs tillbaka till. Och Nörby har en fantastisk förmåga att pendla trovärdigt mellan känslolägen, mellan öppenhet och slutenhet. Det är också något djupt sympatiskt över berättelsens återhållna tempo. Vår tids rädsla för allvar har med andra ord inte ockuperat Meyer och hans manuskript. Det är istället alltför tillrättalagt och konstrurerat inte minst de torftiga tillbakablickarna till Lillys ungdomsförälskelse lämnar en hel del övrigt att önska. Och likt visare på klockan rör sig scenerna mot varandra och talar om att slutet närmar sig och att klockan är slagen. Detta slut är förståss! en romantisk kompromiss med alla verklighetsanspråk som just i sin förutsägbarhet känslomässigt desarmerar berättelsen . Måste det verkligen sluta i denna ljusblå lycka med ordning och reda i livslögnerna och med den nya kärleken spirande vid den gamlas grav? Det smakar psykologisk lättyoghurt och socialstyrelse. Det är förhoppningsvis inte denna filmpedagogik Meyer lär ut. Läxan är istället att om serveringspersonalen håller denna osedvanligt höga klass sörplar man likväl lydigt i sig.

Filmen:"Fyra veckor i juni"

Inga kommentarer: