Filmen:"Pistvakt"

Regi: Stephan Apelgren

Skådespelare:: Lennart Jähkel, Jacob Nordenson, Tomas Norström m fl.

Glesbygdsklichéerna vid skidliften i Svartlien nu som film. Pappa Stor-Erik har dött och de tre bröderna har sorg.

"Mor har lämnat oss och far står lik på träsket". Så sammanfattar äldstebror Sven Erik (Lennart Jähkel) läget i inledningen till Pistvakt . Nu tvingas de tre bröderna göra upp med arvet efter fadern i vars skugga de levt. Lögnerna rämnar, sammanhållningen sätts i gungning. Allt ramas av en hotfull natur.

Det är riktigt lovande: ett klassiskt drama förklätt till buskis, mot en härligt teatermässig fond, med fejk-snö, fejk-sol och en galen uppstoppad isbjörn. Just det greppet gillar jag: att man vågar säga till publiken "vi vet att detta inte ser ut som snö, men vi kan kanske komma överens om att låtsas". Men snart inställer sig problemet: att det ska räcka en hel film.

Därför kastas vi alltför snabbt vidare rakt in i en lika onödig som förutsägbar b-variant av "Tre män och en baby". Dessutom kryddad med ett dansnummer, som kanske hade kunnat fungera som ett sätt att understryka galenskap, men som nu mest känns som ett erkännande av att inte ens Lennart Jähkels osvikliga känsla för kepsmän med gevär räcker för fylla upp denna magra historia.

Ja, problemet med "Pistvakt" på film är att man desperat försöker knyta ihop en begriplig berättelse, istället för att, som i tv-serien, skildra en miljö där mycket litet förändras från avsnitt till avsnitt. Det är ju i miljön som "Pistvakts" styrka ligger, i den eviga rundgången i de stenhårda männens lakoniska repliker, i smutsen, supandet och kylan.

Som när Sven Erik möter sin mordlystne, krigsmålade och yxbeväpnade bror Jan Erik med: "Lägg undan verktygen", en replik som hämtad ur en isländsk saga. Här finns en del sådana varma lekar med mandom, mod och morske män, men som helhet är "Pistvakt" mest pärsk

Filmen:"Pistvakt"