Av Simon Staho.
Med Mikael Persbrandt, Lena Olin, Tuva Novotny, Mimmi Benckert Claesson.
Om du också är för Bang, bang..., så gillar du även "Falling down" från (1993) och "Dag och natt" från (2004)
Jag är övertygad om att det finns stunder då Mikael Persbrandt tackar sin lyckliga stjärna för mötet med Simon Staho. Dansken har befriat Persbrandt från den dödströttande machobojan, och i deras andra långfilm tillsammans skruvar Staho dessutom åt både berättarteknik, ämne och form ett par snäpp jämfört med Dag och natt.
Persbrandt har lånat frilla och glasögonbågar från Michael Douglas i Falling down. Och det är precis vad Åke Jönsson är en människa i fritt fall som förtvivlat försöker hänga fast vid livslögnen likt en räddande livboj.
Hans hustru kallar honom efter en fruktansvärd händelse för barnamördare, brodern tycker att han är en skitstövel, mamman och pappan tar avstånd och chefen ger honom i fyllan sparken.
Under Åkes rigoröst knäppta kavaj ångar frustrationen, han vill ju så gärna bli älskad och få bukt med alla demoner: Bang bang orangutang, nu är dom onda borta.
Han sitter liksom på sina egna känslor, den som möjligen kan förlösa honom är den älskade dottern lilla Mimmi Benckert Claesson är alldeles bedårande.Jag struntar i vad Persbrandt gör när strålkastarna slocknar. Så länge han levererar som här visar han och som om det tidigare funnits någon tvekan att han är en av våra få riktigt stora. Det räcker mer än väl.
Däri ligger också Bang bang orangutangs enda problem: Persbrandt tar så mycket syre att övriga bleknar efterhand. Tuva Novotny försöker, kanske lite väl mycket och väl många gånger.
Dock kan alltså omdömet från Dag och natt nu ristas i sten: Persbrandt är oerhörd. Om reglerna tillåter den här gången är Guldbaggen för manlig huvudroll redan säkrad.
Filmen:"Bang Bang Orangutang"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar