Filmen:"Sex, hopp och kärlek"

Tredje gången regi: Lisa Ohlin
Med Krister Henriksson, Ing-Marie Carlsson, Lennart Jähkel, Mira Eklund & Oliver Loftén
Sex hopp & kärlek

1995 skrev Roy Andersson en liten bok med titeln Vår tids rädsla för allvar apropå det rådande klimatet i Sverige. Hur det är i dag ska vi låta vara osagt men Lisa Ohlin är hur som helst inte rädd för allvar.Efter några hyllade kortfilmer tjatade branschen om långfilmsdebut, men hon bidade sin tid med ytterligare kortfilmer (med Happy days lyckades hon både föra in ljus och hålla ihop den spretiga stafettfilmen 90 minuter 90-tal). 1998 kom så den lysande Veranda för en tenor (efter Klas Östergrens novell) som imponerade på alla plan, inte minst visuellt. Mindre lyckad var långfilm nummer två, den romantiska komedin Tillfällig fru sökes (efter eget manus).
Nu är det tredje gången gillt och upp till bevis. Bevis som är otvetydiga, Lisa Ohlin är här för att skildra vår samtid på allvar.
Sex hopp & kärlek berättar fem levnadsöden, sammanlänkade men ändå åtskilda. Bertil lämnade den lilla staden och blev firad tvstjärna i kopplerishowen med samma namn som filmen. När fadern dör återvänder han och möter en svunnen kärlek, hennes man och dotter. Lite vid sidan av finns unge tidningsbudet vars väg korsar dotterns.
"Vi älskar mörkret mer än ljuset, för vi får aldrig se något ljus", säger tidningsbudet Jonas och söker mening i Bibeln genom tårarna. De vuxna, medelålders, undrar var drömmarna blev av när livslögnen knackar på. "Det var bättre förr", säger någon samtidigt som tonårsdottern hoppas att det blir bättre sen. Snart.
"Jag skulle vilja känna något, vara riktigt lycklig en enda gång", säger hon och går vilset runt med uppdragna axlar och korslagda armar. Men armarna är för korta och axlarna för små för att stänga ute världen.
Personregin är precis, skådespeleriet storartat med Krister Henriksson i spetsen som den tillfällige hemvändaren Bertil. Han gjorde huvudrollen även i Ohlins första film och rollen här skrevs direkt för honom.Med sina fem huvudpersoner bär Sex hopp & kärlek drag av kammarspel, och på många sätt är det ingen märkvärdig film. Visuellt lägger Ohlin sig mittemellan; bilderna förskönar inte men är inte heller dogmatrasiga. De går nära, passar berättelsen perfekt och när avgrunden öppnas snurrar kameran runt runt och det hisnar, svindlar, också för oss utanför filmen.
Ohlins uttryck är ett annat, men tematiskt tangerar hon det Lukas Moodysson närmar sig i Ett hål i mitt hjärta. Hon är inte lika explicit som han, men smärtan, förnedringen och självföraktet är desamma. Viljan att bli sedd. Om att duga, räcka till. Om att våga ge, våga ta emot. Om att vara så rädd att leva, rädd att dö att livet liksom passerar förbi lite vid sidan av.
Till skillnad från Moodysson lämnar Ohlin oss med en glimt av det där ljuset Jonas knappt trodde existerade. Det finns nästan alltid vägar ut, bara vi vill och vågar se dem. Inte märkvärdigt, men ändå ganska stort.

Filmen:"Sex, hopp och kärlek"