Ray

Regi: Taylor Hackford
Manus: Taylor Hackford, James L. White
Foto: Pawel Edelman
Musik: Craig Armstrong, Ray Charles
Skådespelare: Jamie Foxx, Regina King, Kerry Washington, Clifton Powell, Larenz Tate, Harry Lennix, med flera

Ray Charles föddes 1930 och dog 2004. Han var ett musikaliskt geni och en av de riktigt stora amerikanska blues-, country-, soul- och rocksångarna samt pianisterna under 1900-talet.
Men han var också en aktiv och hänsynslös heroinist under drygt två decennier och en man med sina väldigt egna värderingar när det handlade om trohet inom äktenskapet.
Ray Charles hade flera utomäktenskapliga barn (totalt efterlämnade han tolv barn; legitima och illegitima), även om bara ett av dem nämns i den aktuella och mestadels helt lysande filmbiografin kring de väsentliga åren i hans liv.
Det var länge också en oskriven lag att Ray Charles alltid skulle provköra de körtjejer som prövade för en plats i hans kompgäng The Raelettes (To Let Ray blev snabbt en accepterad sanning i det sammanhanget). Så det går knappast att beskriva Ray Charles; som drabbades av ett trauma som ledde till en ögonsjukdom som i unga år gjorde honom helt blind, efter att han sett sin yngre bror drunkna i en tvättbalja, som någon helt okomplicerad eller självklart snäll människa.
Men det visas också i filmen Ray, som bara tar några snabba genvägar ibland och förutom ett väl summariskt slut (men hans sista decennier kan ändå aldrig ens jämföras med de som verkligen betydde något 50 och 60-talet) och en viss i sammanhanget säkert helt oundviklig melodramatik, är en starkt lysande filmbiografi.
Detta beror i sin tur väldigt mycket på Jamie Foxx helt och sant suveräna insats, i titelrollen som Ray Charles.
Och här måste en gammal klyscha användas. Eftersom den för en gångs skull faktiskt äger fullständig relevans: Jamie Foxx spelar inte Ray Charles här. Han är Ray Charles. Den Oscar han erövrade tidigare i år kan inte ens för ett ögonblick ifrågasättas.
Foxx har, intill den fullständiga perfektionens gräns, studerat in alla kroppsliga tics och gester som Charles var innehavare av och använde sig av. En blind person går på ett visst sätt. En drogberoende person har inte alltid full kontroll över sina rörelser. Det här har Foxx nitat dit på ett djupt imponerande sätt. Och även bakom pianot är han Ray Charles. Helt och fullt och totalt.
Taylor Hackfords film innehåller många stora ögonblick. Som när Charles, i början av 50-talet, ändrar på sin hittillsvarande stil och kommer loss med Mess around. Stort.
Likaväl som när han, rätt påtänd, improviserar fram What?d I say. Eller till sin troende hustrus förfäran sätter sig och spelar I got a woman, för henne.
Hela atmosfären på rökiga (inte enbart av tobak) musikklubbar, inte sällan i sydstaterna, under 50-talet, är infångad på ett direkt exakt sätt. Musikerna kring Charles; samt skivbolaget Atlantics betydelsefulla frontmän Ahmet Ertegun, Jerry Wexler och Tom Dowd, likaså.
Och Ray Charles själv sentimentaliseras knappast alls. Han var inte alltid någon Mr. Nice Guy och det kompromissar man inte med. Han visas upp som han var.
Ray