Wallace & Gromit, varulvskaninens förbannelse.

Regi: Steve Box & Nick Park
Röster: Peter Sallis/Hasse Jonsson, Ralph Fiennes/Mattias Knave & Helena Bonham Carter/Pernilla WahlgrenStorbritannien, 2005

Smått oemotståndligt med det animerade radarparet Wallace & Gromit.

Det är något oemotståndligt charmigt med de två polarna Wallace och Gromit. Kanske är det den milda, varma humorn bestående av lika delar snygga visuella gags, allmän slapstick och en påtaglig svaghet för ordvitsar. Kanske är det att historierna utspelas i en brittisk efterkrigsmiljö som känns lika trygg och välbekant tweedmysig som en kopp te. Kanske är det själva leranimationen, så påtagligt organisk mitt bland alla slickt datoranimerade produktioner att man i närbilderna bokstavligen kan se animatörernas fingeravtryck i leran. Eller så är det bara att de är två sköna typer.

Radarparet som klev ut ur Nick Parks fantasi i några älskade kortfilmer har fått ta steget till bioduken i en färsk långfilm, och det håller glädjande nog precis lika bra som i kortformat.
Wallace och Gromit bekämpar skadedjur, i synnerhet kaniner, genom sin firma Anti-Pesto. De är flitigt anlitade, i synnerhet inför den årliga grönsakstävlingen på Tottington Hall. När grannskapet en natt drabbas av en mystisk varelse som ödelägger odlingarna ställs Wallace och Gromit inför en svår utmaning. Och frågan är om deras humana metoder rår på monstret, eller om byborna hellre förlitar sig på den slemmige Victor Quartermaines mer skjutglada strategi...

Wallace & Gromit, Varulvskaninens förbannelse är ett så perfekt exempel på bra allåldersunderhållning som man kan tänka sig. Nick Park och hans medarbetare har sytt ihop en fartfylld och fantasifull intrig som aldrig tappar tempo och ständigt bjuder på nya infall och uppslag. För de yngre dräller det av gulliga kaniner, tokiga jyckar, knasiga uppfinningar och livliga äventyrssekvenser. Vuxna kan dessutom ha kul åt smarta små vitsigheter, referenser till diverse filmer från King Kong till The Matrix samt aningen överraskande i sammanhanget en handfull mycket oskyldiga men dock sexuella anspelningar när Wallace faller för Lady Tottingtons ("Call me Totty") charm.

Alltihop är dessutom oklanderligt snyggt, och Park & kompani låter sig inte begränsas av att det är leranimation man jobbar med: här finns bildlösningar och kameraåkningar lika raffinerade som i vilken vanlig äventyrsfilm som helst. En av de stora fördelarna med animation visar sig dessutom när man skapar några varulvsförvandlingar som på alla plan är mer lyckade än något som Hollywoods specialeffektsfantomer lyckats åstadkomma under de senaste 25 åren.

Har du inte roligt åt det här så är det i alla fall inte filmen det är fel på

Wallace & Gromit, varulvskaninens förbannelse