Ninas Resa

Med Nina Einhorn, Andrzej Brzeski, Maria Chwalibóg
Regi Lena Einhorn

Livets seger över döden och glömskan

Berättelsen om Nina, regissörens mor, och om hur hon som judinna överlevde den nazistiska ockupationen av Polen, först i Warszawas judiska getto, sedan som gömd hos icke-judiska polacker. För drygt en månad fick Lena Einhorn Augustpriset för bästa svenska fackbok under året.
Som 2005-års bästa film och bästa manus blev den belönad med två Guldbaggar på filmgalan i Göteborgs operahus i måndags. Lena Einhorns bok kom till just därför att filmbranschen så ofta är ett öppet minfält vad gäller finansiärers vikande eller uppflammande intresse för ett projekt och när filmprojektet "Ninas resa" gick i stå skrev Lena Einhorn sin bok. Men till slut förde hon också filmen i mål. Tack för det! "Ninas resa" är nämligen en ytterst märkvärdig och säreget levande film. Visst, vi tror oss alla veta. Historien kan vi. Nog tror vi oss förstå. Att följa Nina Einhorns livsberättelse gör emellertid den avgörande skillnaden mellan att se och inse tydlig. Detta är historien om Nina, Lena Einhorns mor. Hon lever inte längre. 2002 gick hon bort i bröstcancer. Men dessförinnan hade hennes dotter gjort en serie intervjuer med henne om hennes liv inför en kamera. Dessa avsnitt - insprängda i filmens flöde - gör den så levande och starkt närvarande. Historien handlar om en judisk flicka som överlever Warsawas getto. Några få hundra gjorde det av alla de 400 000 människor som nazisterna spärrade in och gradvis tog ifrån all värdighet innan de skuffades upp på boskapsvagnarna för transport till Treblinka. Men Nina överlevde. Allt detta berättas i detaljskarpa iscensättningar där de polska skådespelarna gör trovärdiga och levande prestationer. Inte minst Agnieszka Grochowska som den unga Nina. Men dessa berättelser har vi sett förut. Minns till exempel Roman Polanskis "Pianisten" som vann Guldpalmen i Cannes för fem år sedan. Men i "Ninas resa" blir intensiteten och skärpan i minnesbilderna djupare just därför att hennes milda, autentiska röst och hennes åldrade, verkliga ansikte hela tiden dubbelprojicerar berättelsen. Laddar den med en obeveklig och oavbruten autenticitet. Jag är djupt imponerad över hur Lena Einhorn balanserar sin film så skickligt, hur den tar mig i sitt grepp. Inte med chockeffekter eller med våld - snarare tvärtom öppnar den sig in mot vår empatiska förmåga, vrider och vänder på den grundläggande existentiella frågan "Vad är en människa?", den fråga som fick Primo Levy att som överlevare skriva sin "Är detta en människa?". Filmens tredje dimension består av dess skickliga väv av arkivbilder som på intet sätt tar över berättelsen och som återkommande vidgar Ninas perspekltiv till att omfatta alla de andra som inte överlevde Warzawa-gettots helvete. En förklaring till storheten i "Ninas resa" förefaller mig vara att filmen inte beskriver det stora. De små detaljernas mosaikskärvor från ett liv som bildar mönster av drömmar och tankar. Det lilla perspektivet, det som en ung flicka ofelbart har - just den begränsningen som gör filmen stor. Det är som en Anne Franks dagbok med lyckligt slut. Lyckligt? Ja, förstås. Nina överlevde, fann kärleken, satte barn till världen och kunde blicka tillbaka på en framgångsrik karriär som läkare i det fredliga Sverige och i folkhem på frammarsch. Men överlevandets tyngd finns där i henne, de stulna ungdomsåren, otrygghetens virus. Att vara en av de som tack vare några anständiga polacker, som trots dödshot gömde judiska flyktingar fram till freden, är ingen enkel börda. Att vara utvald. Inte om man personligen, själv, alldeles på riktigt har sett de överfulla tågen lämna Umschlaugplatz med destination i den lika obevekliga som otänkbara slutstationen och blott genom tillfälligheternas spel överlevt mötet med döden och ondskan och med SS-officerens höjda pistol. "Ninas resa" är en ständig cirkelfärd mellan det förflutna och nuet. Nina Einhorn tittar in i oss och plågas av att hon inte längre kan mana fram minnesbilden av sin lilla kusin Richard. Men allt hon minns och förmår berätta gör vår värld större.