Med Heath Ledger, Sienna Miller, Jeremy Irons
Regi Lasse Hallström
Casanova förtrollar alla kvinnor som kommer i hans väg. När han för första gången blir avvisad av en kvinna han åtrår tvingas han till list och lurendrejeri för att komma henne nära. I jakten på den sanna kärleken förföljs Casanova av rättvisan för sitt lösaktiga och kätterska leverne.
Det här är historien om hur Casanova (Heath Ledger) tusen erövringar senare finner sin överkvinna och blir kär. Vi befinner oss i ett 1700-tal där Lasse Hallström flashar snygga venetianska miljöer, Heath L. spinner som en katt, Jeremy Irons klipper med ögonen, Oliver Platt biter sig i fyllig underläpp och Tommy Körberg sjunger i en gondol.Det är rekorderligt, som någon sa innan. Man vet precis vad man ska få, tro inget annat. Jag tycker det är skönt och, bara lite, irriterande.Casanovas sanna kärlek, spelad av Sienna Miller, är av det mörkrödhåriga slaget eftersom hon har ?eldfängt temperament?, och är en exakt avbild av hans mamma skådespelerskan (den försvunna). Men hon är också häftig på riktigt som driftig feministförfattare och crossdressande advokat/fäktare/universitetslektor. Möjligen väl mycket superkvinna.Det är Johan Helmich Roman på soundtracket, undersköna blondiner som ser ut som kopior av Roslins dam med slöja, och Lena Olin förstås. Allas vår Hallström gör små svenska blinkningar så att vi blir stolta: kolla vilken fin film han har gjort, liksom ? och i Hollywood och allt, och tänk att han fått med så kända skådespelare. Men det fungerar. Irriterande är det däremot med alla slentrianonda katoliker. Jo, jag fattar, det ska vara världslig glädje mot religiös stränghet, men herregud. Ändå är ?Casanova? en perfekt klassisk förväxlingskomedi till catchig barockmusik som sätter sig på hjärnan hela kvällen; med ett kärlekspar av mer humoristiskt slag som speglar Ledger och Miller, och med dratta-på-häcken-humor (Jeremy Irons i ännu en gondol).Särskilt första hälften av filmen, som har ett tempo och en förvecklingsrusch man bara får finna sig i att inte greppa. Det gör jag gärna. Men varför pratar alla italienare med så väldigt brittisk accent? Jo, just det. Det funkar ju så i Europa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar