Filmen "Steget efter" visade vi igår.

Bästa svenska polisfilmen på många år
Rolf Lassgård gör en rent ut sagt glimrande mänsklig tolkning av den slitne kommisarien Wallander.
Regi: Birger Larsen
Övriga medverkande skådespelareMarie Richardson, Christer Fant, Gustav Hammarsten, Peter Gantzler m.fl

När det snackas Bond säger de flesta att det ska vara Connery. När det gäller Wallander är det Lassgård. Tycker jag. En tretton filmer lång radda Wallanderrullar med Krister Henriksson i huvudrollen är under produktion och det ger mig lite magknip.
Henriksson är okej. Men i "Steget efter" gör Rolf Lassgård en Wallander i existentiell kris som nära nog får mig att tappa andan. Regisserad av dansken Birger Larsson är det en rent ut sagt glimrande mänsklig tolkning av den slitne kommisarien som Lassgård presterar. Och det med de minsta och knappt märkbara medel bara en riktigt skicklig skådespelare behärskar. En blinkning i exakt rätt ögonblick. Ryckningar kring ögonen. Ytliga andetag, lätt förvirrade muttranden.
Tre unga människor hittas mördade i skogen, ruttnande sittande sida vid sida på sin picknickduk. En nära vän och kollega till Wallander hittas strax efteråt skjuten i sitt hem och så småningom visar sig alla dödsfallen ha något gemensamt. Med tiden blir det klart Wallander ovetande har spelat en nyckelroll i en tragisk och mycket skrämmande intriger.
I jämförelse med de stilistiskt stendöda Beck-filmerna är "Steget efter" en filmtekniskt mästerverk när det gäller foto, färgsättning och klippning. Sommarlandskapet har målats i guldgrönt och Wallanders växande förvirring och frustration i den läskiga mördarjakten förstärks av ett stackatorytmiskt bildflöde. Snyggt, snyggt.
Beckfilmerna är drabbade av dubbningsvirus på grund av samproduktion med andra länder. I "Steget efter" ramlar det snart in en snabbtalande dansk poliskollega i utredningen (Peter Gantzler från "Italienska för nybörjare"). När alla svenska polismän utan problem omedelbart snappar upp varenda stavelse i Gantzlers tjorviga kulsprutedanska faller en del av realismen. Men det hindrar inte "Steget efter" från att bli en av de bästa svenska polisfilmerna på många år.
Filmen "Steget efter"