Under de senaste åren har frågan om ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommun blivit allt mer aktuell. Tydligaste uttrycket för det är tillsättandet av den statliga ansvarskommitté som har fått i uppgift att utreda frågan.
Ny Sifostudie: Svenskarna vill inte tillåta lokala satsningar på sjukvård, äldreomsorg och skola.
Det är viktigare att sjukvården, äldreomsorgen och skolan är lika för alla i Sverige än att välfärdens kvalitet avgörs lokalt genom det kommunala självstyret. Det anser 70 procent av svenska folket i en ny Sifoundersökning. Kvinnor, offentliganställda och äldre hör till de grupper som är mest negativa till stora skillnader i landet. Undersökningen visar att ett nationellt ansvar för välfärdens kärnområden måste gå före kraven på ett ökat kommunalt självbestämmande, skriver Irene Wennemo och Anna Fransson på LO.
Under de senaste åren har frågan om ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommun blivit allt mer aktuell. Tydligaste uttrycket för det är tillsättandet av den statliga ansvarskommitté som har fått i uppgift att utreda frågan.
De flesta medborgare anser att de delar av välfärdspolitiken som kommuner och landsting har ansvaret för är de mest angelägna. Den socialdemokratiska regeringen har i tre valrörelser i rad vunnit val genom att stå som en garant för kvaliteten i vården, skolan och omsorgen. Det starka stödet för att prioritera dessa verksamheter har till och med fått moderaterna att helt omorientera sin politik för att inte återigen förlora ett val på denna fråga.
Samtidigt har regeringen ett mindre inflytande över de kommunala och landstingskommunala verksamheterna än vad man har över de statliga. De nationellt valda företrädarna, som kommit till makten på att utlova en bättre vård, skola och omsorg, har endast trubbiga instrument för att tillgodose väljarnas krav på förbättringar.
Under de senaste åren har regeringen med den ena innovativa metoden efter den andra försökt styra kommunernas verksamhet. När det inte går att styra välfärdstjänsternas utformning direkt, kan man i stället välja att ge medborgarna rättigheter visavi kommunen eller villkora statliga bidrag till kommunala motprestationer, vilket var fallet med både maxtaxan och de så kallade Wärnerssonpengarna.
Denna utveckling innebär att det kommunala självstyret gröps ur och att vi är på väg att hamna i en situation där den kommunala demokratin spelat ut sin roll. I ett läge där den kommunala ekonomin är pressad blir frihetsgraden begränsad för kommunen att göra något mer än det den verkligen måste. Att vara kommunpolitiker i dag betyder att man får ta ansvar, men att man endast i liten utsträckning har möjligheter att realisera sina politiska visioner.
Grovt förenklat kan man säga att det finns två strategier för att hantera situationen. Den ena är att staten får det fulla ansvaret för att både styra och finansiera delar av verksamheten där det är angeläget med nationellt bestämda individuella rättigheter. Den andra strategin är att låta kommunerna få bestämma mer än i dag. Det betyder att dagens nationella rättighetslagstiftning måste modifieras och att regeringen slutar att villkora statsbidragen. Det kommer leda till att skillnaderna mellan kommunerna tillåts att öka och att utfallet i de kommunala valen blir mer utslagsgivande. Dessa två strategier behöver inte utesluta varandra. Det kan vara möjligt att välja den ena strategin för vissa verksamheter och den alternativa för andra.
Det finns dock en tendens till att detta vägval endast diskuteras utifrån ett politikerperspektiv - hur påverkar vägvalet möjligheter och förutsättningar för politiker på olika nivåer i samhällsorganisationen att förverkliga sina politiska mål? Det som har saknats i debatten är den självklara frågan om hur medborgarna ser på vägvalet. Om jag som medborgare måste välja mellan en större nationell likhet eller ett ökat kommunalt självbestämmande - där min röst väger tyngre än på nationell nivå - vad väljer jag då?
För att belysa denna fråga har LO låtit göra en opinionsundersökning i Sifos regi. De som svarade fick prioritera mellan att kvaliteten är ungefär lika bra i hela landet, även om det kan minska det kommunala självbestämmandet och att medborgarna genom kommunala beslut har möjlighet att påverka, trots att det kan ge upphov till stora skillnader. Frågan ställdes för fem olika politikområden: sjukvård, äldreomsorg, skola, förskola och kulturutbudet (till exempel bibliotek, musikskola och teater).
Det visade sig att för de tre första områdena, sjukvård, äldreomsorg och skola, var andelen som prioriterade att det skulle vara lika i hela landet mycket stor. Över 70 procent svarade detta medan runt 20 procent ansåg att det lokala inflytandet var viktigast. De resterande var osäkra. För förskolans del var det något färre som ansåg att likhet i hela landet var viktigast, 63 procent, medan nästan 30 procent prioriterade lokalt inflytande. När det gäller kulturutbudet var skillnaden minst, 51 procent ansåg att det skulle vara lika, medan 42 procent ansåg att det lokala inflytandet var viktigast.
Sammantaget finns endast ett begränsat stöd för att det kommunala självbestämmandet ska få något stort genomslag på välfärdsområdet. Inom framför allt välfärdens kärnområden anser medborgarna att det är högt prioriterat med nationell likhet. Det lokala inflytandet kan gärna få stryka på foten för att sjukvården, äldreomsorgen och skolan ska bli lika för alla i landet.
De som är minst positiva till kommunalt självbestämmande är kvinnor, offentligt anställda, medelålders och äldre, de som bor i glesbygd och i mindre orter och de som röstar på socialdemokraterna och vänsterpartiet.
När det gäller det sistnämnda kan det vara ett uttryck för att de med vänstersympatier gärna vill att den socialdemokratiska regeringens politik får genomslag i hela landet. De med borgerliga sympatier, undantaget är kristdemokraternas väljare, vill antagligen göra det möjligt att genomdriva en konsekvent borgerlig politik i borgerligt styrda kommuner och landsting.
De miljöpartistiska sympatisörerna intar en intressant mellanposition. När det gäller sjukvård och äldreomsorg intar de ungefär samma position som vänstern. För skola, förskola och kultur ligger de betydligt närmare borgerligheten, vilket stämmer väl med miljöpartiets linje i rikspolitiken.
De grupper som uttrycker en misstro mot det kommunala självstyret har en sak gemensamt, de är mer beroende av välfärdspolitiken. Kvinnor och offentliganställda jobbar i större utsträckning med välfärdsproduktion. Medelålders har oftare barn som går i förskola och skola. I de äldre grupperna behöver man mer vård och omsorg. För kvinnor har förskolan och äldreomsorgen spelat en viktig roll för att man ska kunna kombinera arbete och familj. De ovan nämnda grupperna har också, med kanske något undantag, visat sig ha en mer positiv inställning till den skattefinansierade välfärden.
Man kan dock hävda, att bara för att staten har ansvar för en viss verksamhet behöver det inte bli lika för alla. Det finns regionala skillnader mellan hur både försäkringskassor och arbetsförmedlingar fungerar. Men skillnaden är att inom statens ansvarsområde ses det som ett problem som behöver åtgärdas. Stora regionala skillnader är ett misslyckande från myndighetens sida. När det gäller kommuners och landstings verksamhet borde skillnader vara ett uttryck för att valutslaget i de lokala valen faktiskt spelar någon roll.
Resultatet av denna studie kan inte tas som intäkt för att man ska förstatliga alla de verksamheter där en majoritet av medborgarna inte prioriterar möjligheten till kommunalt självstyre. Det kan fortfarande finnas starka skäl till att kommuner och landsting har ansvar för vissa verksamheter. Bland annat är det möjligt att kommuner och landsting är mer kostnadseffektiva utförare.
Men efterfrågan på ökat kommunalt självbestämmande kan inte vara ett argument för att kommunerna och landstingen ska få ett vidgat ansvar och inflytande på välfärdspolitikens kärnområden. För dessa kärnområden finns inte i någon av de belysta undergrupperna en majoritet som anser att kommunalt självbestämmande är viktigare än att undvika stora skillnader mellan olika delar av Sverige. Resultaten kan vidare tolkas som ett starkt stöd för en omfattande utjämning av villkoren mellan Sveriges kommuner och landsting.
När Ansvarskommittén fortsätter sitt arbete med den framtida ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommun måste hänsyn tas till dessa prioriteringar. När det gäller välfärdspolitikens kärna, som en bra skolgång under uppväxten, bra sjukvård när vi är sjuka och bra äldreomsorg när vi blir gamla, krävs ett nationellt ansvarstagande för kvaliteten. Ett ansvarstagande som kanske måste ske på bekostnad av kommunernas självbestämmande.
Vi kan inte öka det kommunala självstyret bara för att det annars är för tråkigt och tröstlöst att vara kommunalpolitiker. Det slutgiltiga ansvaret för de viktigaste verksamheterna i välfärdspolitiken måste ligga på nationell nivå.
Anna Fransson, Utredare LO
Irene Wennemo, Näringspolitisk chef LO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar