Demokratin angår inte bara experter

I Sverige behandlas demokratins spelregler ofta som ordningsfrågor. Författningen lämnas åt experter att utreda. Dessutom talar regeringen om både vad de ska göra och vad de inte får göra. Tala om problemformuleringsprivilegium!

Vad känner du för ditt landsting? Det är med största sannolikhet en fråga som medborgarna aldrig fått och aldrig kommer att få. Och skulle den ställas, skulle den resultera i blanka ansikten. Den regionala nivån har svag folklig förankring, så långt har de två skribenterna på DN Debatt i går, landshövding Björn Eriksson och förre socialdemokratiske partisekreteraren Lars Stjernkvist, rätt. Människor känner sig hemma lokalt och nationellt, menar de, därför räcker det också med två politiska nivåer - kommunen och riksdagen. Mycket talar för att de har rätt. Mellannivån, landstingen, är en rest från den fördemokratiska tvåkammarförfattningen och kom till för att skapa valkorporationer till den indirekt valda första kammaren. Den försvann för snart trettiofem år sedan, men då hade landstingen inte bara fått fler och större uppgifter, de erbjöd också en politisk arena för partierna. Och ingenting är så svårt som att reformera sig själv. Just därför finns det skäl att känna oro över vad som ska komma ut av regeringen Perssons försök att förändra den svenska styrelsen. Under storslagna jämförelser med Axel Oxenstierna gav regeringen för ett par år sedan landshövding Mats Svegfors uppdraget att se över hur den svenska förvaltningen ska organiseras. Det mesta skulle kunna omprövas, antyddes det och sedan sattes utredningen samman på vanligt sätt, representativt, av politiker från riksdag och kommuner.I somras började sedan en annan grupp politiker göra en "samlad översyn av regeringsformen". Dess uppdrag är - i starkt förenklad tolkning - att öka valdeltagandet, göra det lättare att bilda majoritetsregering och se om det går att hålla fler folkomröstningar. För säkerhets skull fick utredarna också veta vad de inte skulle göra - ifrågasätta monarkin. Sverige har en svag författningstradition. Politikens regelverk är mest en praktisk fråga, det ändras så fort någon ropar "ordningsfråga". Detta kan sägas vara ett hälsotecken. Det vittnar om att vi i Sverige efter det demokratiska genombrottet för mer än 80 år sedan kunnat sköta våra konflikter inom de accepterade ramarna. Avigsidan är bristen på känsla för principer och reglers värde som stöd i konfliktsituationer. Följden har blivit att författningsfrågorna hänvisats till specialisterna, det vill säga politikerna i konstitutionsutskottet tillsammans med statsvetare. Bristen på levande känsla för konstitutionen "kompenseras" med både experter på demokrati och särskilda demokratiministrar. Men demokratins regelverk är en fråga för alla precis som rösträtten angick alla. Därför borde frågorna ställas bredare och öppnare än vad politikerna vill - eller vågar? Den nationella nivån - det vill säga riksdag och regering - är sannolikt den som de flesta människor vet något om och när de tar ställning är det till regeringen: för eller mot Göran Perssons lag, för eller mot de fyra borgerligas allians. Och i EU-perspektiv är det den svenska regeringen mot Brysselkollektivet.Men för rikspolitikerna som bekymrar sig om demokratin ser det inte ut så. De vill "flytta närmare människorna" genom olika möjligheter till lokala beslutsnivåer. Och de lastar fler frågor och större ansvar på kommuner. Vi skulle behöva en grundlig diskussion av hur vårt land styrs. Med största sannolikhet skulle den komma att resultera i rätt ordentliga förändringar. Men den måste utgå från medborgarnas uppfattningar och förankringar. Hela regelverket måste kunna ifrågsättas - den kommunala självstyrelsen, landstingens existens, majoritetsregler och minoritetsskydd till exempel. Liksom själva begreppet demokrati. Att den 51-procentiga majoriteten vinner över den 49-procentiga minoriteten kan inte vara den enda aspekten av folkstyre.

Källa: DN 22/11 2004 http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=576&a=345923&previousRenderType=2