Soldaten (Abidi) vaknar upp till - vad han tror ska bli - ännu en händelselös dag av postering på den karga ön. Han och kollegan befinner sig på stranden till en enslig ö utanför Irans kust. Plötsligt dimper en trälåda helt oväntat ner från skyn en bit bort. Lådan innehåller instruktioner kring det iranska valet och just denna dag är själva valdagen. Soldaten beordras att övervaka arbetet. Hans misstro blir inte mindre av att valförrättaren (Abdi) visar sig vara kvinna - därtill från storstaden, ung och idealistisk.
Tillsammans ger sig iväg i en militärjeep för att leta upp väljare. Hon är ivrig och energisk, han ytterst motsträvig och nödbedd. Huvudkaraktärerna representerar det gamla och nya samhället och kunde förstås inte varit mer olika. De käbblar om det mesta och kontrasten blir ofta rent komisk. Han talar militärens våldsamma språk och skrämmer till en början nästan slag på tilltänkta väljare. Hon känner motvilja mot hans uniform och vapen och försöker övertyga honom om att folk måste få känna sig fria åtminstone på valdagen - att vapen får dem att tystna.
Ytterst pedagogiskt och med stort tålamod gör hon sitt bästa för att övertala de skeptiska ortsborna om vikten av att rösta, trots att hon som kvinna ideligen nonchaleras. Kulturkrocken mellan soldaten och valförrättaren utgör filmens nerv. Hur relationen dem emellan utvecklas är både gripande och grymt realistisk.
Hennes uppgift som valförrättare är svår - på gränsen till omöjlig - och filmen igenom tvingas hon stångas mot fördomar och motstånd av alla de slag. Själv utbildad och full av hopp gör hon ivriga försök att övertala öborna om det positiva i att göra sina röster hörda och skapa förändring. Demokratins lovsång förefaller snudd på obegriplig för många av dem hon möter: i små fiskelägen, dundrande fabriksmiljöer och nomadläger. Det tunga patriarkatet gör sig påmint överallt: män gör sig talesmän för grupper av kvinnor och ensamma kvinnor vägrar att rösta utan sina mäns tillstånd. Analfabetismen är utbredd, håglösheten likaså. Här råder öns egna lagar, byar har sina egna överhuvuden - varför skulle man då bry sig om rikspolitik?
Den outbildade soldaten gör till en början allt för att underminera den unga kvinnans bräckliga auktoritet. Hon i sin tur representerar kunskapen, tillförsikten och framtidstron. Hon kämpar på och vägrar ge upp trots att hon vid åtskilliga tillfällen blir rent beklämd. Debuterande Nassim Abdi tolkar rollen charmant med karaktärens snabba kast mellan glädje, nyfikenhet och misströstan. Här finns gott om möjligheter för igenkänning för en västerländsk publik. Trots det tunga budskapet genomsyras hela filmen av en befriande humor och tonen är både frisk och lättsam. Regissören försvarar helt klart sin plats i raden av begåvade iranska regissörer som på senaste tiden gett oss filmer som Äpplet, Dagen jag blev kvinna, Kandahar, Cirkeln och De druckna hästarnas tid.
www.bioprogrammet.nu - Info om filmen Valdagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar