Filmen "Mean girls"

Vikten av att inte hämnas

Regi: Mark Waters
I rollerna: Lindsay Lohan, Rachel Mcadams, Lacey Chabert, Amanda Seyfried
Land: USA

Det är väldigt lätt att tycka om "Mean girls". Inte minst tack vare överraskningseffekten – trailern framställer filmen som en flabbig trilla-omkull-komedi om hur high school-nördarna tar revansch på The Populars, när den i själva verket är en rar och grann komedi om att inte hämnas. Flabben är få, de smakfullt framlockade skratten desto fler.

Jag antar att det ligger en kommersiell kalkyl bakom den förvrängningen, i alla händelser är "Mean girls" en film lika mycket för hig school-filmens belackare som beundrare. Så baseras den också på en amerikansk populärpsykologisk bestseller (Rosalind Wisemans "Queen bees and wannabes") och inte på komiska fördomar om hur ungdomar fungerar.

Manuset håller

Tina Fey, huvudmanusförfattare till "Saturday Night Live", har skrivit ett manus som håller ändå tills det urartar i gruppterapi à la Dr Phil, samt gör en liten roll som disträ och föredömlig mattelärare.

I huvudrollen som Cady Heron, dotter till två antropologer och därför hemundervisad i den afrikanska vildmarken, lyser Lindsay Lohan. Cady introduceras i gängbildningar, klädkoder och kroppskomplex dels av två nördar, dels av "The Plastics" – en arketypisk flicktrio ledd av skolans "Queen Bee" Regina (Rachel Mcadams).

Lohan ger absolut trovärdighet åt observationerna av en tonårsvärld som är totalt främmande för den nyinflyttade Cady: tonåringarna kring köpcentrets fontän liknas vid djuren kring savannens vattenhål, baktalandet i det sociala spelet kontrasteras mot hur dispyter skulle lösts i vildmarken – med klor och tänder.

Alla skratt på sin sida

Även i övrigt är filmen perfekt typecastad, eftersom alla skådespelare gör mer än typer av sina stereotypiska roller. Amanda Seyfried excellerar i dum blondin-humor så att man knappt tänker på vilken kliché hon är. Med sina dockögons troskyldiga blick får hon alla skratt på sin sida; lika svårt som vackert gjort. Jonathan Bennett är smäktande snygg och personlighetsbefriad – en pojke att erövra, äga och kassera.

Detta sista är också det mest imponerande med "Mean girls". Redan "Carrie" (De Palma, 1976) pekade ut de elaka tjejgängen som skolans härskare, men först med "Mean girls" verkar de våga njuta av sin makt. Fast fortfarande är det förbjudet att vara kär i någon annans ex – det är en av feminismens grundregler, typ.