Lysande analys av Aron Etzler.

Skall socialdemokraterna bli politiskt menlösa, måste koalitionspartierna bli det också skriver Aron Etzler.

"Bråket mellan Mona Sahlin, miljöpartiet och vänsterpartiet har förvånat många, roat och förskräckt andra. Vad det i grunden handlar om är att socialdemokraterna inte kan hantera EU-kritik och kritik mot partiets omsvängning till en liberal ekonomisk politik.

Det är inte lätt att vara politiker. Å ena sidan skall måste man förklara inför sina väljare varför man förtjänar att väljas och stödjas. Även om det är oerhört enkelt att rösta i Sverige, måste väljarna ta ett aktivt beslut och få ett bra skäl att välja ett speciellt parti. Och sedan lång tid har väljarna i Sverige upphört att rösta likadant val efter val av tradition.

Men lyckade valrörelser kräver också horder av partimedlemmar, som delar ut valsedlar, kokar kaffe och bär högtalaranläggningar. De flesta arbetar, hör och häpna, ideellt, och måste därför känna att deras arbete är värt något.

Politiker borde alltså enligt denna logik vara lyhörda för sina stödtrupper, vara bra på att hitta viktiga frågor att kämpa för, och bra på att skapa entusiasm.

Det låter bra, eller hur? Men det finns en kraft som motverkar precis allt detta. Om en politiker idag faktiskt lyssnar på sina medlemmar och kastar sig in i en valrörelse med ett program för förändring, kommer politikern att skoningslöst göras ner. Inte framförallt av väljarna, utan av politiska motståndare, experttyckare och hela mediemaskineriet.

Alltför avvikande åsikter anses nämligen ha "låg trovärdighet". Alltför mycket förändring till höger eller vänster är "orealistiskt". Och mycket lyssnande på vanligt folk, det skulle man kunna tro var demokratiskt. Men det är det inte - det kallas "populism".

Varje dag avgörs graden av realism och trovärdighet av ledarskribenter, debattredaktörer, programproducenter och av experter. Som av en händelse bor nästan samtliga inblandade i denna expertjury i några villaområden runt Stockholm.

Skall politikern följa deras logik skall politikern strunta i samhällsförändrande ambitioner och istället hålla sig till det som är "etablerad sanning", det vill säga det som motståndarna och experttyckarna också kan hålla med om.

Politikern sitter alltså mitt i en dragkamp mellan önskemålen från sina närmaste vänner och de hotfulla ropen från de andra - tyckareliten och motståndarna. Av någon anledning har de svenska partierna de senaste årtiondena mest valt att lyssna till "de andra", och anpassa sig för att försöka förhindra att bli attackerade. Det kallas med ett fint ord för "triangulering".

Effekten är att politiken blir en slags härmningslek. Socialdemokraterna skall bli ett parti för entreprenörer - för att inte riskera att utpekas som "företagsfientliga". Reinfeldt försöker säger att han leder "det nya arbetarpartiet" - för att inte riskera att utpekas som ett högerspöke.

Sahlin härmar Reinfeldts förslag. Reinfeldt härmar Sahlin, som i sin tur snor bitar ur moderaternas partiprogram. Alla partier hamnar i "mitten".

Det sägs att det är så man vinner val i Sverige. Det kan stämma, även om ingen riktigt kan veta eftersom ingen kommer ihåg hur politik gick till innan den här trianguleringen startade. Men det som är helt säkert, är att triangulering är ett jättebra sätt för partierna att bli av med sina medlemmar.

De svenska partierna har tappat två tredjedelar av sina medlemmar på tjugo år. Det är helt logiskt. Om det ändå är experter och motståndarna som avgör vad ditt eget parti vågar göra, då spelar ju ditt eget engagemang ingen större roll. Och någonstans på vägen begrep medlemmarna i de svenska partierna att deras åsikter inte var speciellt värdefulla i slutändan, och gick över till vettigare sysselsättningar.

Värst har denna utveckling drabbat socialdemokraterna. Detta parti som en gång var världens starkaste socialdemokrati skulle om ordet funnits då, kunnat stoltsera med att vara först i Sverige med triangulering. Partiet har därefter aldrig återhämtat sig.

Socialdemokraterna började med att överta några av moderaternas viktigaste ståndpunkter: att Sverige skulle sänka skatterna för de rikaste (1989), gå med i EU (1994), sälja Telia (2000), säja ja till ett borgerligt pensionssystem (1998) och till EMU (2003).

Socialdemokraterna triangulerade sig bort från sina medlemmars åsikter. Resultatet var fantastiskt effektivt. Medlemmarna flydde i drivor: 1991 fanns 260.346. År 2004 var 124.789 kvar. Varje eftergift till moderaterna ledde också till stora interna gräl.

Socialdemokraterna fick en evig intern splittring kring EU-frågan. De tvingades dessutom genomlida två s.k. rosornas krig med fackföreningsrörelsen. Valresultaten sjönk också stadigt: från 1988, då partiet fick 43,2 procent har det gått neråt fram till valet 2006, då socialdemokraterna fick 35 procent. Det var socialdemokraternas sämsta resultat sedan Sverige infört allmän rösträtt.

Det fanns egentligen bara ett viktigt undantag från nedgångstrenden: valet efter katastrofregeringen Bildt 1994. Ungefär som läget i Sverige idag var väljarna så trötta på den sittande regeringen att Ingvar Carlsson sannolikt hade kunnat rappa sig igenom en valrörelse och ändå vinna.

Men eftersom socialdemokraterna inte begrep att bakgrunden till deras valseger 1994 var djupt rotad avsky för Carl Bildts regering fortsatte de att kopiera moderatpolitik och fick som tack från väljarna ett riktigt uselt valresultat igen i nästa val, 1998.

Någonstans under den här tiden borde ett ljus ha gått upp för partistrategerna på socialdemokraternas huvudkvarter, Sveavägen 68.

De hade gjort sina närmsta supportrar i LO förbannade. Medlemmarna valde bingo framför partimöten. Väljarna dök bara upp i tillräckliga mängder när de visste att det borgerliga alternativet kunde hota dem från hus och hem. Nu fanns möjlighet att bryta med fiaskot. Men expertstrategerna, som hade ordnat sjunkande valresultat under två decennier slog istället sina kloka huvuden ihop och kom fram med Mona Sahlin som partiledare och en ny mittenstrategi.

Redan innan Sahlin var på plats meddelade socialdemokraterna att man skulle acceptera stora delar av regeringen Reinfeldts skattepolitik (2007).Det dröjde ett tag innan Mona Sahlin själv hade en politik att presentera.

Men efter en lång intern process kom hon också ut och presenterade ett antal nya övertaganden av moderatpolitik: jobbpolitiken skall fokuseras på småföretagare (2008), man ställer sig positiv till fler ombildningar av hyresrätter (2008) skall börja ställa hårdare krav på arbetslösa (2008).

Sahlin ordnade också, som varje modern socialdemokratisk partiledare, ett eget krig med fackföreningsrörelsen. Så hon såg till att köra över LO på dess viktigaste fråga och struntade i möjligheten att använda Lissabonfördraget som en möjlig hävstång för att säkra arbetsrätten (2008).

Därefter inbjöd hon det för aktiva socialdemokrater minst populära regeringsalternativet, miljöpartiet och stängde dörren för det parti som de flesta socialdemokrater egentligen ville regera med, vänsterpartiet. Hon tillade - för att ingen skulle känna att det fanns en möjlighet att diskutera frågan - att alliansen med miljöpartiet skulle vara till år 2020.

Det här kan ju tyckas obegripligt för en utomstående, men som vi konstaterat är detta den moderna socialdemokratiska strategin i ett nötskal. Facket SKALL hållas på mattan. Medlemmarna utanför Stockholm SKALL muttra att de inte känner igen sitt parti. Väljarna SKALL rösta bort en impopulär borgerlig regering och sedan bli besvikna på sossarna valet efter.

Det är så här de jobbat på Sveavägen de senaste tjugo åren. Det har funkat dåligt hittills, och de tänker inte ändra sig förrän 2020.

Det nya i dagens situation är att andra partier också påtvingas denna metod. Eftersom socialdemokraterna efter tjugo år av kräftgång förstått att de troligen inte skulle nå gamla tiders valresultat måste de ta in nya partier i regeringen.

Och det absolut viktigaste om man bygger en sådan regering, det är att se till att de som man regerar med också skall strunta i SINA värderingar och medlemmar. Hur skulle det annars se ut? Skulle sossarna först köra över större delen av sin väljarkår i EU-frågan och sedan låta miljöpartiet få tycka som de vill?

Skulle sossarna först tvinga bort sina medlemmars önskemål om ekonomisk utjämning och sedan låta vänsterpartiet agitera som Ernst Wigfoss? Nej, nej och åter nej.

Miljöpartiet och vänsterpartiet måste också ändra sig. Slita ut sina hjärtefrågor, dra upp sina rötter och köra över sina medlemmar.

Miljöpartiet, de var kvicka. Det var redan klart att miljöpartiet inte skulle krävt en ny folkomröstning om EU-medlemskap efter 2010.

Men nu ordnade de snabbt en medlemsomröstning, ställde upp alla tunga namn på ena sidan och såg till att ta bort EU-utträdeskravet. Redan tidigare har de ryckt ut sina pacifistiska rötter, kritiken mot konsumtionssamhället och kapitalismens rovdrift på naturen. De hade gjort sin hemläxa, och just därför var de lika noggranna med att alla partier i regeringskoalitionen också skulle glömma sina hjärtefrågor.

Vänsterpartiet var inte så kvicka. De ville ha kvar sin kritik av marknadsliberalismen. Visserligen, sa vänsterpartisterna, har vi inte krävt att utgiftstaket skulle bort under nästa mandatperiod. Det räckte inte för Sahlin.

Visserligen, sa vänsterpartisterna, har vi ju gjort upp en massa uppgörelser under åtta års tid, och då var utgiftstaket inget problem. Det räcker inte, menade Sahlin.

Visserligen, påpekade en del, har LO enhälligt kongressbeslut på att antingen ändra eller avskaffa systemet med utgiftstaken.

Visserligen, muttrade borgerliga ekonomer, är nog utgiftstaket ett problem ifall Sverige får akut ekonomisk kris. Och visserligen, tänkte nog en och annan, struntar alla länder i hela Europa just nu i eventuella utgiftstak eftersom de tydligen kan kasta hundratals miljarder efter sina banker för att rädda dem.

Men de sakerna har Mona Sahlin tack och lov aldrig behövt svara på offentligt, och därför kan spektaklet fortsätta.

Nej, ingenting vänsterpartiet försökt hittills, har lyckats. Och det handlar i grund och botten om en strategi som socialdemokraterna följt sedan tjugo år.

Det räcker inte att socialdemokraterna blir de nya moderaterna i valet 2010. Vänsterpartiet och miljöpartiet måste också bli moderater.

Skall socialdemokraterna bli politiskt menlösa, måste koalitionspartierna bli det också. Alla skall med."

skriver Aron Etzler Chefredaktör för Flamman

Flamman