Vänsterpartiet har kommit ur det värsta.

Örjan Svedberg frågar och Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly svarar och tycker att kritiken om att hans parti har en leninistisk partistruktur är obefogad. Han menar att stormen som blåste mot vänsterpartiet är över nu. Och han tycker att vänsterpartiet ska ingå i nästa regering.
Jag får en känsla av att det var ryggen mot väggen. Hur ska ni komma ur det här?

Vi har nog kommit ur det värsta, det märker jag tydligt. När jag för tre månader sedan var ute i landet och talade mötte jag människor som med hela sitt kroppsspråk visade att de inte tyckte att politik var roligt. Det var tungt att vara vänsterpartist därför att vi blev anklagade för saker som vi menar att vi redan har gjort upp med. Samtidigt var det helt rätt att inte försöka smita ifrån det ansvaret. Vi var uppträngda mot väggen, men i det läget var det viktigt att svara på frågor om vänsterpartiet och klargöra att vänsterpartiets demokratisyn inte inrymmer någon form av synsätt som innebär att demokratin är förhandlingsbar eller att det finns högre mål som kan motivera förtryck. Det var viktigt.

Vad tänkte du om medias agerande i höstas?

En känsla jag hade var att det fanns ett syfte. Inte hos alla, men hos alltför många för att jag skulle känna mig bekväm i mediesituationen. Det är inte bara på ledarsidor som tidningar är politiska, utan även redaktionellt finns det ibland ett uttalat eller outtalat syfte med det som skrivs. Den opinionsbildande roll som medierna har leder till att det blir svårare för vänstern att försvara sig mot anklagelserna och få utrymme för försvar. Det är en bild som etableras och den är inte nödvändigtvis sann. Det är ett demokratiskt problem.

Gudrun Schyman menar att vänsterpartiet har starka drag av leninism i sig, hur ser du på det?

Jag tror inte att hon menar allvar. Det finns ingenting som pekar på en leninistisk partistruktur i vänsterpartiet i dag och det har inte funnits på väldigt, väldigt länge. Tvärtom, den utveckling som vänsterpartiet genomgått sedan början av 90?talet pekar bort från en partistruktur som bygger på demokratisk centralism. Nu ? och de senaste åren ? har vi varit väldigt tydliga med att betona vikten av olika uppfattningar för att just få en bättre politik, en vänsterpolitik som förmår möta nya utmaningar.

Ändå kommer det kritik i samma riktning från Vägval vänster?

Ja, och är man ute efter att beskriva ett parti på ett ofördelaktigt sätt kan man ta till den typen av beskrivningar. De är inte mer sanna för det. Så fort jag kräver att de svarar konkret, det vill säga: vad är det som ni menar är felaktigt? Då blir det väldigt tyst. Den konkreta kritiken lyser med sin frånvaro, den svepande generella kritiken finns där. Och det är deras svaghet. Jag möter gärna kritiken om man övergår från det generella och svepande till det konkreta. Det är inte så att vänsterpartiet har anledning att försvara allt vi gör, eller att vi alltid har rätt. Det intressanta är om någon säger: ni har fel därför att? Då kan vi få igång olika tankar och kanske har vi fel, eller rättare sagt, jag är rätt övertygad om att vi har fel ibland och rätt ibland.

Johan Lönnroth talar om partiet som en sluten kyrka. Förstår du vad han menar?

Vi tillber varken Gudrun Schyman, Johan Lönnroth eller Lars Ohly. Vi har inte den typen av organisation där vi har husgudar. Tvärt?om vill jag uppmuntra den tradition inom vänstern som har varit ifrågasättande och kritisk. Som är antiauktoritär i sin grund. Att inte lyssna på vem som säger någonting utan lyssna till vad som sägs. Inom partiet är det oerhört viktigt att man inte placerar in sig själv eller andra i fack och därigenom stänger för en utveckling där vi lyssnar till vad som sägs. Men det är också viktigt utåt i samhället att ett parti öppnar sig och säger: vi har inte lösningarna på alla problem, vi har en del bra idéer och vi tror på vår politik men vi tror att den kan bli bättre.

Nu har vänsterpartiet samarbetat med regeringen i sju år och många är kritiska till det här samarbetet. Hur ser vänsterpartiet på detta inför nästa mandatperiod?

Det finns ännu inte någon klar enhetlig uppfattning om hur vi ska formulera oss i valrörelsen och inför nästa mandatperiod. Däremot vågar jag säga att de två extremerna som ibland finns i debatten inte finns i verkligheten. Och med det menar jag den ena extremen som säger: vi ska aldrig samarbeta, vi ska driva oppositionspolitik oavsett vem som sitter vid makten ? den finns inte. Lika lite finns den som säger: vi ska alltid samarbeta till varje pris. Men det finns spänningar mellan dessa extremer där vissa betonar att det är viktigt att vi är med och påverkar i så stor utsträckning som möjligt och kanske till och med ibland påverkar så att det förhindrar försämringar.

Det kan till och med vara så att man tycker att vänsterpartiet ska vara med och förhindra försämringar snarare än att stå för förbättringar i samarbetet. Jag utesluter inte att det kan finnas sådana politiska lägen, men jag menar att just nu ska vi formulera oss så här: vi vill vara med och bilda en regering och sedan formulera den politiska grunden för en sådan regering.

För vissa frågor är det enkelt, att ha en regering som kämpar för rättvisa och solidaritet, generell välfärd och arbete åt alla, kvinnors rättigheter ? allt det där är självklart. Men det finns frågor som inte är så självklara, framför allt om det är socialdemokratin vi ska samarbeta med. Det gäller bland annat den inhumana flykting? och asylpolitiken som finns i dag. Men även att lämna den bugande och bockande inställningen till världens mäktiga, framför allt George Bush och USA.

Betyder det att ni vill ha ministerposter också?

Ja, det är självklart. Ett politiskt parti ställer inte upp i ett val om man inte är beredd att ta regeringsmakten. Vi vill ta regeringsmakten, vi vill ta regeringsansvar, men vi vill göra det på en politisk grund som inte till 100 procent behöver vara vänsterpartiets politik och som inte till alla delar behöver vara det som vi vill, men som åtminstone måste gå i rätt riktning i de principiellt viktigaste frågorna. Dit hör asylpolitiken, EU?frågorna och utrikespolitiken.

Förutsätter inte det att vänsterpartiet tar mycket röster?

Nej.

Hur tänker du då?

Det finns de som säger att man inte kan ingå i en regering om man blir försvagad i valet. Jag tycker inte att det hänger ihop, det handlar om politikens innehåll. Naturligtvis skulle ett försvagat vänsterparti försvåra för oss att få ett bra innehåll, ett större leder till större möjligheter. Men säg att vi skulle få en bra politisk plattform att ta ställning till efter nästa val, där vi har en majoritet med socialdemokraterna och eventuellt miljöpartiet, och vi är försvagade ytterligare, skulle vi säga nej då? När det politiska innehållet är rätt? Nej.

Stockholms Fria Tidning