Pär Nuder i talarstolen.
Tal av Finansminister Pär Nuder vid Kommun- och landstingsdagarna i Uppsala den 14 januari 2005
Ärade konferensdeltagare!
För några år sedan förkunnades från talarstolar och ledarsidor den nya individualismens lära. Man utgick från att solidaritetstanken hade tjänat ut och sökte hänvisa människan till sig själv. Nu skulle den nya individualismen tillämpas. Då hette det att människorna mera borde tänka på vad de kan göra för sig själva.
Förkunnelsen blomstrade ett tag men vissnade snart nog och har inte längre någon förankring i människornas sinnen. Det har på nytt bekräftats under dagarna efter jordbävningskatastrofen i Sydostasien. Viljan att hjälpa har varit mycket stark.
Företag, organisationer och, inte minst, svenska folket har ställt upp. På bara en dag mobiliserade de tv-sända insamlingarna 330 miljoner kronor till stöd för tsunamins offer. Det var rekord. Men pengar har fortsatt strömma in. Hittills har svenska folket skänkt mer än 500 miljoner till de drabbade länderna och folken.
Få, om ens någon, tvekade att ställa upp och göra en insats. Nu gällde det att hålla samman och ge stöd. Bidragande har sannolikt varit att var fjärde svensk känner någon som direkt berörts av katastrofen, nära släktingar, vänner, arbetskamrater, skolkompisar, grannar. Vi kommer alla, jag och ni och våra närmaste, på något sätt att möta kvinnor, män och ungdomar som bär på upplevelser av katastrofen.
Hittills har nio svenska omkomna anlänt till Sverige. Många, många, alldeles säkert flera hundratal ytterligare, kommer att anlända hit till Uppsala och till Ärna flygplats. Många andra omkomna kanske inte alls kommer att återvända till Sverige. Vi vet inte. Det enda jag vet är vi har tunga veckor, säkert månader, framför oss.
Kanske borde den insikten leda till slutsatsen att skruva ned tonläget en smula. Eftertanke, reflektion, nyanser, att inte ha så förfärligt bråttom finns det plats för sådana värden i realtidens samhälle? Skall lågmäldheten tillåtas offras på medieljusets altare? Skriker du inte, hörs du inte. Syns du inte, finns du inte. Vill vi verkligen att vårt samhälle skall byggas på de maximerna?
Alldeles uppenbart och väldigt hoppingivande är ändå att solidariteten är stark.
Den viktigaste förklaringen till varför svenska folket tills nu har mobiliserat sådan medkänsla med de drabbade är att just solidariteten är en av vårt samhälles grundläggande värderingar. Det är också solidariteten, förmågan till samling, som är bästa skyddet när samhället utsätts för enorma påfrestningar av det slag som vi är mitt uppe i.
Solidaritetens bud är enkelt: Tänk inte bara på vad du kan göra för dig, tänk också på vad vi människor kan göra för varandra.
Nu börjar vardagen på nytt att göra sig påmind. Våra vardagsuppgifter pockar på uppmärksamhet. Allesammans ska vi gå vidare. Det måste vi, trots att år 2005 började så mörkt och tungt. Vi ska inte glömma, det kan vi naturligtvis inte göra. Men vi återgår till vardagen i vetskap om att det är våra och alla andras dagliga insatser som bestämmer samhällsutvecklingen.
* * *
Ärade konferensdeltagare!
Jag bjöds från början in till denna konferens för att tala om framtidens samhällsorganisation. Som samordningsminister hade jag tillsatt och skrivit direktiv till två viktiga utredningar, Ansvarskommittén och Författningsutredningen.
Sedan november i fjol har jag inte längre det politiska huvudansvaret för dem och de frågor som dessa utredningar grubblar över. Men det må ändå vara mig tillåtet att säga en mening eller två om det. Fyra aspekter:
För det första: Kartan över det offentliga Sverige är svåröverskådlig för den enskilde medborgaren. Det är inte lätt att veta hur man skall orientera sig mellan kommuner, länsstyrelser, myndigheter, försäkringskassor, regioner, kommundelsnämnder och EU-kommissionen. Vem gör vad? Vem ansvarar för vad? Denna osäkerhet är skäl nog att försöka göra gränserna tydliga.
För det andra: Regeringsformen säger inte bara att riksdagen är folkets främsta företrädare utan också att demokratin förverkligas genom kommunalt självstyre. Det har med tiden blivit uppenbart att det i grundlagen finns en inbyggd spänning mellan enhetsstatens krav på lika rättigheter och skyldigheter över hela landet och den kommunala självstyrelsens förutsättning, att det ska få finnas lokala och regionala skillnader. Var ska balanspunkten ligga? Hur ska medborgarnas insyn och chans till ansvarsutkrävande beaktas? Den oklarhet som i dag råder om statens och kommunernas uppgifter och ansvar är inte bra utan den bör, som jag ser det, skingras. Värt att beakta i det sammanhanget är stödet för principen om lika levnadsvillkor för alla medborgare i hela landet är mycket starkt bland medborgarna. Låt mig återkomma till detta.
För det tredje: Ämbetsverken har utvecklat en självständighet som enligt bedömare går långt utöver vad grundlagsfäderna tänkte sig när de under sextiotalet diskuterade en revision av regeringsformen. Företrädare för kommuner och näringsliv är missnöjda därför att de anser att olika statliga myndigheter gör skilda bedömningar och drar åt olika håll. Några kräver av regeringen att den ska regera mer effektivt, styra riket som det heter med regeringsformsprosa, samtidigt som andra hojtar om ministerstyre om ett statsråd så ens viskar att regeringen faktiskt enligt grundlagen är överordnat sina myndigheterna.
Det finns i dag flera hundra statliga myndigheter. Under 1990-talet gjordes försök att renodla uppgifterna och förbättra samordningen, men jag måste ändå ställa frågan om någon har möjlighet till överblick.
Statsbudgetens anslag, instruktioner, regleringsbrev och mål- och resultatdialoger i all ära, men är det möjligt att styra över alla dessa myndigheter och verk på ett ändamålsenligt och effektivt sätt?
För det fjärde: Hälso- och sjukvården är kanske den enskilt viktigaste sektorn av den offentliga verksamheten, både mänskligt och ekonomiskt. Att hälso- och sjukvården fungerar väl spelar en huvudroll för hela den svenska välfärdsmodellens legitimitet. Jag ska inte föregripa Ansvarskommitténs analys och bedömningar men jag vill ändå säga något om debatten om sjukvårdens organisation.
Jag är rädd att vi hamnar snett och att vi framkallar onödiga låsningar om vi börjar med att tvista om landstingen ska läggas ned eller leva vidare. Det viktiga är verksamheten. Vi måste i stället diskutera hur hälso- och sjukvården ska organiseras i framtiden för att fungera optimalt. Bör kommunerna helt ta över primärvården? Skulle det innebära fördelar för medborgarna? Ska ansvaret för universitetssjukhusen föras över på staten för att underlätta den nationella samordningen? Blir det bättre och billigare? Eller är det i stället klokare att hålla ihop den så kallade vårdkedjan? Är det bara så det går att fördela resurserna vettigt mellan den förhållandevis enkla vården och den mer avancerade? Det är sådana frågor vi måste diskutera noga och fördomsfritt.
Jag har för min del inte tänkt färdigt då hade inte regeringen tillsatt Ansvarskommittén. Men ett är säkert, och det är att vi måste våga tänka om, ompröva och ändra oss när det var påkallat sedan vi inhämtat nya fakta och mött nya argument.
Den högsta politiska dygden är inte ställa ut kategoriska löften för framtiden, inte att låtsas samstämmighet när grundläggande åsiktsskillnader i själva verket finns under ytan. Bättre är att eftersträva en intellektuell hållning till politiken, både att utveckla förmågan att i tid upptäcka nya omständigheter och att kunna förklara innebörden av de viktiga målkonflikter vi hela tiden ställs inför. Vi måste våga säga klart ut att det inte alltid finns enkla lösningar på svåra problem.
* * *
Låt mig även säga några korta ord om Författningsutredningen.
I somras tillsatte regeringen efter samråd och i samförstånd med riksdagspartierna en parlamentarisk kommitté och gav den uppdraget att göra en samlad översyn av regeringsformen. Syftet med utredningen är trefaldigt:
Vi vill stärka och fördjupa folkstyrelsen, vi vill öka medborgarnas förtroende för demokratins funktionssätt och vi vill höja valdeltagandet.
Jag har fått kritik för att jag i utredningsdirektiven sagt att kommitténs arbeta ska syfta till att höja valdeltagandet. Det ligger fortfarande högt internationellt sett men det har sjunkit de senaste åren.
1976 deltog 91,8 procent i riksdagsvalet men vid valet 2002 var motsvarande siffra bara 80,1 procent. Vid EU-valet i juni 2004 ansåg inte mer än 37,2 procent att det var lönt att rösta.
Ett maximalt valdeltagande kan knappast räknas till demokratins grundläggande värden, anser viss kritiker. Ett högt deltagande skulle signalera att den parlamentariska demokratins befann sig i ett feberartat krisillstånd. Jag är tveksam till det resonemanget.
Jag kan inte förstå att det ska anses positivt att medborgarna visar likgiltighet inför samhällsfrågorna. Jag kan inte heller godta hypotesen att passivitet och bristande engagemang ska tolkas som ett utryck för att folk är nöjda och belåtna. Kan inte passivitet vara uttryck för vanmakt?
Jag tycker mig här kunna se elitistens bockfot skymta fram i dörröppningen. Ibland uttrycks denna uppfattning inte inlindad i statsvetarprosa på en debattsida, utan rått, rakt och oförblommerat. Hör här:
(---)
Ett högt valdeltagande är tvärtom för mig ett värde i sig och ett slags mått på medborgarnas förtroende för demokratins institutioner. Det är definitivt ett mått på engagemang och vilja att ta gemensamt ansvar. Att valdeltagandet minskar är därför en allvarlig signal.
I författningsutredningens uppdrag ligger att bl.a. utvärdera valkretsarnas storlek och indelning samt utformningen av personvalet. Likaså har utredningen mandat att se över fyraprocentsspärren och reglerna för extraval.
Jag tror att en viktig förutsättning för översynen är den långa tid som kommittén har på sig. Förhoppningen därmed är att partierna skall kunna lyfta sig från sina dagsaktuella ståndpunkter för att i slutändan kunna nå det en så brett förankrad kompromiss som det bara går om demokratins spelregler.
* * *
Men Sverige kan inte bara med lag ens med grundlag! byggas. Det krävs ekonomiska resurser för att förverkliga det goda samhälle som vi eftersträvar. Och med detta konstaterande kliver finansministern upp i talarstolen!
Tillsammans med våra nordiska grannar intar Sverige en ledande position i fråga om välfärd, enligt internationella undersökningar. Det är naturligtvis till stor del följden av att vi haft en hög ekonomisk tillväxt vilket i sin tur inneburit en ökad materiell välfärd för de flesta.
I Sverige har bruttonationalprodukten per innevånare mer än trefaldigats de senaste femtio åren. De senaste tio åren har den genomsnittliga årliga tillväxten i Sverige överträffat både OECD-snittet och EU-snittet. Också de andra nordiska länderna har haft hög tillväxt. Det är tydligt att välfärd och tillväxt fungerar väl tillsammans och är varandras förutsättningar.
Financial Times formulerade sig träffsäkert i en ledare i höstas:
Om någonting så tenderar ekonomier med starka välfärdsstater att vara duktiga på att möta globaliseringen och ha lite regleringar, därför att de lyckas kombinera flexibla arbetsmarknader med ekonomisk trygghet i stället för att försöka skydda löntagare genom att kasta grus i företagsmaskineriet.
Den andel av våra inkomster som går till vård, skola och omsorg samt till transfereringssystemen har växt. När Ernst Wigforss avgick som finansminister 1949 hade den samlade skattenivån ökat till cirka 20 procent av BNP. Nu är siffran något över 50 procent. Det vittnar om en väldig ambitionshöjning för det gemensamma åtagandet.
Åren 1950-1990 höjdes skatterna nästan kontinuerligt. Därefter har skattenivån legat i stort stilla. Hur blir det i framtiden? Hur ska välfärden finansieras? Ska vi höja skatterna på nytt, dvs hålla fast vid den gemensamma finansieringen via skattsedeln? Eller ska vi låta människor bekosta sin välfärd själva, individuellt, direkt via avgifter?
Vi kommer inte undan de enkla, men svåra frågorna. Vi vet nämligen att befolkningen om tio år kommer att vara avsevärt äldre än vad den är i dag. Det föds relativt få barn även om nativiteten glädjande nog ökar. Men framför allt, vilket är lika glädjande: människor lever längre.
Redan 2007 beräknas den andel av befolkningen som är i, som det heter, arbetsför ålder, dvs mellan 20 och 64 år, minska från i dag 59 procent för att om ett par årtionden plana ut vid 54 procent. Samtidigt stiger andelen pensionärer. I dag är den andelen 17 procent, men den kommer gradvis att öka till 23 procent. På bara ett par årtionden kommer antalet riktigt gamla, män och kvinnor som är över 80 år, att öka från i dag 500 000 till 900 000.
Ju äldre befolkningen blir, desto högre blir av naturen efterfrågan på vård och omsorg. Antalet pensionärer ökar kraftigt, samtidigt som antalet förvärvsarbetande blir färre. Om inte alltför många år kommer anspråken att skärpas på kommuner och landsting eftersom män och kvinnor som tidigare betalade rätt mycket i skatt inte längre kommer att göra det.
Vi vet också att personalintensiva verksamheter som vård, skola och omsorg blir allt dyrare över tiden relativt tillverkningsindustrin och andra högteknologiska verksamheter. Det går naturligtvis att öka produktiviteten också i den offentliga sektorn, men inte lika mycket och lika snabbt som på områden där maskiner spelar en stor roll för tillverkningen.
Under senare år tror jag att allt fler har börjat ställa frågan: Kommer välfärden att finnas där när jag och mina närmaste väl behöver den? Hur blir det med tryggheten när välfärden tenderar att bli dyrare med tiden, när den efterfrågas allt mer och när den skall produceras och finansieras av allt färre?
I min föreställningsvärld och den delas nog av väldigt många svenskar ska vård, skola och omsorg förbli gemensamma angelägenheter. Medborgarna ska ha tillgång till välfärd och service oavsett om de växt upp i fina och rymliga villor eller i trånga hyreslägenheter. Varken boendet eller plånboken ska avgöra möjligheten att få del av välfärden. Därför måste vi gemensamt betala notan.
Individuell finansiering betyder växande klyftor. Utan skatter ingen välfärd och ingen jämlikhet inget Sverige såsom vi har vant oss vid att det bör vara.
För att möta framtidens krav måste vi öka den offentliga sektorns inkomster och samtidigt måste vi använda resurserna mera effektivt.
Bästa sättet att stärka den offentliga sektorns ekonomi är att få fler människor i arbete. Sverige har visserligen redan många i arbete. Sysselsättningsgraden för personer mellan 15 och 64 år är hos oss 76,6 procent. Bland de forna femton EU-länderna är den 65 procent. Ändå måste vi öka antalet som är reguljärt sysselsatta.
Allt för många, inte minst invandrare, möter stängda dörrar när de går ut på arbetsmarknaden och söker jobb. Och många av dem som gått i pension kanske redan vid 60-års ålder kan och vill fortsätta arbeta. Lägg därtill andra stora grupper, de arbetslösa och de sjukskriva, så framgår tydligt att vi har stora lediga resurser att ta tillvara.
Om vi når regeringens mål, en sysselsättningsgrad på 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år, skulle den offentliga konsumtionen kunna öka med uppemot sex procent. 80-procentsnivån betyder ett resurstillskott på över 50 miljarder kronor.
Svaret på frågan om välfärdens framtid bestäms av hur framgångsrika vi kommer att vara i att öka sysselsättningen och höja produktiviteten i den offentliga sektorn. Det är stora utmaningar; stora men inte omöjliga. Vi kan möta dem och vi ska möta dem.
Jag vill emellertid för egen del göra följande markering:
Om 20 år kommer vi inte att nöja oss med dagens standard på läromedel, dagisgruppernas storlek eller antalet vårdplatser lika lite som vi för 1985 sedan accepterade 60-talets välfärdsnivå.
I takt med att vi bli rikare i framtiden kommer vi att ställa allt högre krav på kvaliteten och omfattningen av välfärden. Därmed ställs vi på nytt inför att avstå en del av det ökade privata konsumtionsutrymmet till välfärdskonsumtion. Det i sin tur kan komma att innebära ett ökat skatteuttag om vi även i fortsättningen vill att vården, skolan och omsorgen skall tillkomma alla och envar genom att välfärden är gemensamt finansierad och tillhandahålls av den offentliga sektorn.
Framför oss ligger dessutom en dubbel utmaning:
Att på en och samma gång möta den ökade efterfrågan på vård och omsorg och samtidigt kunna rekrytera en ny generation välfärdsarbetare till just vården och omsorgen. Och även den senare utmaningen kommer med all sannolikhet att kräva ökade resurser. Jag är nämligen övertygad om att morgondagens barnskötare och sjukvårdsbiträden inte kommer att acceptera de arbets- och lönevillkor som gäller i offentlig sektor idag.
***
Till sist.
Vad är typiskt svenskt?
Frågan ställs allt oftare. Kanske på grund av att tillvaron blir alltmer globaliserad och den nationella identiteten alltmer diffus.
Ett svar är att beskriva svenskens karaktärsdrag. Vi påstås vara arbetsvilliga och en smula reserverade; präglade av vårt lutherska arv, ett genomrationaliserat samhälle och ett kallt klimat. Naturromantiker är ett annat epitet som ofta dyker upp.
Kanske finns det ett uns av sanning i dessa beskrivningar. Kanske är det humbug.
Frågan kan dock besvaras på ett annat sätt. Inte utifrån svenskens egenskaper utan utifrån hur vårt samhälle är beskaffat.
Många svenskar har en positiv föreställning om sitt land. Sverige är ett demokratiskt samhälle utan djupa klassklyftor.
Skolan är gratis för alla barn. De flesta ungdomar läser vidare i gymnasiet. Snart kommer varannan person att kunna läsa vid högskolan.
Den som blir långvarigt sjuk eller arbetslös behöver inte lämna sitt hem. A-kassan och sjukersättningen är tillräckligt generösa för att skydda den drabbade från sådana konsekvenser.
Allemansrätten ger alla möjligheten att njuta av stilla vattendrag och gröna skogar. Tillgången till naturen styrs inte av privata intressen.
Dessa fenomen sammanfattas bäst i ett enda begrepp: välfärd.
Kanske är det välfärden som skiljer ut Sverige från stora delar av omvärlden. Kanske är det välfärden som mer än mycket annat konstituerar det vi kallar för Sverige. Inte undra på att alla partier, från höger till vänster, åtminstone på det retoriska planet, är anhängare av välfärdspolitik.
Men denna självbild som byggts upp under decennier av möda och slit fick sig en rejäl törn under 1990-talet, när det var kris i de offentliga finanserna och arbetslösheten nådde rekordnivåer.
Oron har smugit sig på oss. Har skolan tillräckligt med resurser för att undervisa mina barn? Kommer vårdapparaten att fungera den dag jag är gammal och sjuk?
Frågorna är relevanta. Men jag tror inte att vi behöver vara för oroliga över detta. Sveriges ekonomi är stark. Det råder inget tvivel om att den är starkare i dag för tio år sedan.
Tillväxten var i fjol mellan 3,5 och 4 procent. De offentliga finanserna är bättre i Sverige än i omvärlden. I EU är det bara ett fåtal länder som har överskott i de offentliga finanserna. Inflationen är låg, mycket låg. I industrin är produktiviteten mycket stark.
Under detta år kommer Sverige ha högre tillväxt, lägre inflation, lägre arbetslöshet och starkare offentliga finanser än övriga EU. Vi är ekonomiskt väl rustade inför framtiden.
Nej, det är nog inte ekonomin som kommer att vara avgörande under de kommande åren. Det är den politiska viljan som avgör om Sverige även i framtiden ska kunna vara den välfärdsstat som vi vill att Sverige skall vara.
I år genomför vi flera åtgärder för att stärka välfärden.
Kommunerna och landstingen får sex miljarder kronor i ett särskilt sysselsättningsstöd. Resurserna ska användas för att anställa fler så att kvaliteten och tillgängligheten förbättras inom den offentliga sektorn. Skolan och förskolan får en miljard kronor var för att anställa personal så att klasserna och barngrupperna blir mindre och undervisningen bättre. I höst införs en vårdgaranti i hela landet. Ingen ska behöva stå i långa köer för att få nödvändig vård.
Särskilda satsningar genomförs för att skapa ett tryggare samhälle. Polisen och rättsväsendet får förstärkningar för att stävja brottsligheten. Barn och ungdomar i riskmiljöer får ett ökat stöd. Mer resurser anslås för att förhindra missbruk av alkohol och narkotika.
Regeringen och min företrädare fick kritik när budgeten presenterades i september. Den var för expansiv, sa man. Riksbanken skulle omgående höja räntan, hette det. Men kritikerna hade en annan syn på arbetslösheten än regeringen; de såg arbetslösheten som en restpost i kalkylen, den får bli vad den blir. Jag ser det inte så.
Även om AMS nu rapporterat om ljusglimtar är arbetslösheten alltför hög. Den kan pressas tillbaka och den ska pressas tillbaka. Min bedömning är att sysselsättningen tar fart under de kommande två åren när konjunkturuppgången och den exportledda tillväxten flyttas över till den inhemska ekonomin.
Vi ska investera i framtiden, satsa på infrastruktur, forskning och utbildning, satsa på trygghetssystem som rustar människor att möta de stora förändringar som kan komma framöver.
Åtgärderna är viktiga inte bara för att de leder till ett rättvisare och tryggare samhälle utan även för att de stärker tilltron till välfärdssamhället, så att våra barn om 20 till 30 år lika självklart som vi under många år kunde besvara frågan vad som är typiskt svensk med ett kärnfullt: det är välfärden och tryggheten.
Och därmed sluts cirkeln:
Kanske är den aktuella debatten om katastrofens konsekvenser och hantering ett uttryck för den starka tilltro till gemensamma lösningar som finns i Sverige. Bildligt talat vill vi att telefonnumret 112 skall fungera var helst vi befinner oss när vi är i nöd. Tryggheten skall finnas där och den kräver kollektiva insatser så även när vi befinner oss på andra sidan jordklotet.
