Filmen "Man on Fire"

Regi: Tony Scott
Manus: Brian Helgeland efter A. J. Quinnells roman
Foto: Paul Cameron
Musik: Harry Gregson-Williams
Skådespelare: Denzel Washington, Dakota Fanning, Christopher Walken, Mickey Rourke, Giancarlo Giannini, Rachel Ticotin, Radha Mitchell, Marc Anthony, med flera

Den andra filmen (den första är The Manchurian Candidate) som Denzel Washington är aktuell i för närvarande kan inte beskrivas som så mycket annat än en tungt laddad och djupt ödesbunden historia.

Linda Ronstadts hypervemodiga insjungning av Roy Orbisons kusligt sentimentala Blue Bayou förekommer på soundtracket och har en viss relevans för filmens handling. Men annars är det en lång eruption av emotionsbefriade avrättningar som driver filmens handling framåt. Jag har nog inte sett Denzel Washington; här orubbligare än någonsin tidigare i rollen som den före detta yrkesmördaren John Creasy, inblandad i någonting fullt så våldsamt som detta sedan han var elak polis i Training Day.
John Creasy anställs som livvakt till en liten flicka i Mexico City (underbart spelad av Dakota Fanning) och hennes tillitsfullhet (hon döper bland annat sin älskade nallebjörn efter honom) återger honom tron på det liv som han har strösslat med så mycket död och våld.
Men i Mexico City är det big business med kidnappningar och när även den flicka som Creasy ska bevakas kidnappas, så rasar hans värld samman totalt. Han släpper alla hämningar och förvandlas till en hämndlystet målinriktad enmansarmé. Och i sin desarmerande väg fram genom diverse hemligheter och konspirationer, närmar han sig en hemlighet av oerhört konfidentiell natur. . .
Tony Scott är absolut inte någon dålig regissör; både eftertänksam och dynamisk i sin behandling av det stoff han arbetar med, och Man On Fire tillhör hans bättre filmer från senare år.
Christopher Walken är ju en birollernas totala mästare och till och med Micdkey Rourke, som numera mest har slarvat i B-filmer och låtit plastikoperera sig, kan fortfarande kreera en stark roll. Om han bara, som här, har en regissör som förmår att intuitivt instruera honom.
Men jag återkommer till lilla Dakota Fanning. Och till Denzel Washington. Tillsammans utvecklar de en påtaglig personkemi och fungerar som ett slags skyddszon, i allt det våld som släpps loss i intrigen.
Visserligen är det Washington som Creasy som svarar för en hel del av det våldet. Men: det var inte han som kastade den första stenen. Han reagerar bara på det som drabbade honom (och flickans familj) och han gör det på det enda sätt som han känner till.
Ödesbundet, var det ja. Man on Fire kan verkligen beskrivas på det sättet. Handlingen rullar framåt på ett obevekligt sätt men det utmärkta med filmen är även att den engagerar, griper tag i åskådaren och försätter denne i tillstånd av något som nog inte kan refereras till som annat än akut hjälplöshet.
Man On Fire överväldigar, faktiskt. För en gångs skull kan begreppet monumental plockas fram och självklart användas.
Själv förblir jag imponerad.