Göran Greider skriver "För en buddist är den högsta formen av medvetande det utslocknande som finns i Nirvana. För de flesta av dagens politiker är den högsta formen av medvetande snarare krismedvetandet. Det är när befolkningen sugs ner i en malström av oro inför framtiden, som den går att få med på stora omläggningar av systemen.
I början av åttitalet lanserades den krisens tankefigur som lyder »Sverige halkar efter«. Genom tvivelaktig statistik slogs det fast att Sverige var på väg att sjunka mot bottenslammet.
Men vad det handlade om var att näringslivet ville få med oss på alltifrån skattesänkningar till valfrihetsrevolutioner. Den skenande statsskulden. Bilder trycktes i kvällspressen av nyfödda barn med en sexsiffrig summa skriven över det nakna hullet: Så skuldsatt föds detta barn. Att barnet hade tillgångar nämndes aldrig och inte heller att det skulle fått en avsevärt sämre uppväxt om en skuld inte tillåtits uppstå i den djupa ekonomiska krisen: Utan underskott hade barnomsorg och sjukvård försämrats än mer.
Sedan några år tillbaka har en ny form av krismedvetande odlats kring ordet »äldreexplosionen«.
Ordet är i sig underligt, som om landets alla pensionärer plötsligt skulle gå omkring med självmordsbomber runt midjan och hota den övriga civilbefolkningen. Kring detta nya krismedvetande uppstår ofta dessutom rena cynismer, som när
finansminister Pär Nuder nyligen talade om det fruktansvärda »köttberg« som utgjordes av Sveriges fyrtiotalister.
Kring förrförra sekelskiftet, för mer än hundra år sedan, var Sverige ett utfattigt land. Många unga drog från ett privilegietyngt Sverige till andra sidan Atlanten i hopp om ett bättre liv, men ändå var den största delen av befolkningen mycket ung, eftersom den genomsnittliga levnadsåldern inte var tillnärmelsevis så hög som idag. Sverige var ett ungt land och samtidigt fattigt. Idag är Sverige ett åldrande land men samtidigt långt rikare. Det finns helt enkelt inget samband mellan många unga i ett land och rikedom; allt beror på vad man gör med de resurser som existerar. Men den slutsats som dras av det nya krismedvetandet är ständigt att vi måste krympa de välfärdsstatliga åtagandena och se till att var och en finansierar mer av sin välfärd själv (med ojämlikhet som följd). Varför drar vi istället inte dessa slutsatser: Att det är en fantastisk utveckling att så många människor lever längre och friskare liv idag. Det är ju ett evangelium! Krisen består inte i någon äldreexplosion, utan i explosionen av arbetslösa och utanförställda. Kring den explosionen skulle jag vilja se ett mäktigt krismedvetande".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar