Filmen "Populärmusik från Vittula"

Klangfullt från Tornedalen
Regi: Reza Bagher
Skådespelare: Niklas Ulfvarsson, Max Enderfors, Björn Kjellman m fl.
Att göra film av en svensk roman som har sålt obegripliga 800 000 exemplar och som dessutom i sin struktur mer påminner om böckerna om Emil i Lönneberga än om en klassisk historia med upptakt, utveckling och förlösning är en utmaning.

Är berättelsen dessutom djupt rotad i den steniga marken längst upp i det nordligaste av Sverige - i Tornedalen - och överlämnas till en relativt oerfaren regissör som vuxit upp i Teheran har man sannerligen inte vandrat den enkla vägen.

Desto roligare är det då att konstatera att Populärmusik från Vittula i filmversionen är minst lika frustande, levande och underhållande som någonsin Mikael Niemis roman. Det vi får se är en "Niemi - Amarcord" för att nu ta en filmhistorisk jämförelse. På samma sätt som Federico Fellini rullade sig i sina barndomsminnen från 20-talets Rimini i 70-talsklassikern är "Populärmusik från Vittula" en fragmentarisk men likväl sammanhållen berättelse om att växa som människa. Men det är långt till värmen och sandstränderna i detta exotiskt karga norrländska 1960-tal där rockmusiken öppnade sinnets dörrar, erotiken bultade på porten och då till och med vägen förbi Vittula skulle asfalteras.

Jag är imponerad över hur berättelsen har anpassats till sitt nya uttryck. En lite fastare kronologi är väl den enda iögonfallande skillnaden. Annars är det en härlig rad av förväntade episoder som oftast känns lika pricksäkra som uttrycksfulla mitt i filmens scenografiska orgie i en svunnen ytterkant av folkhemmets Sverige.

Filmens framåtrörelse är stark och berättelsens vemod växer som maskrosor genom den nylagda asfalten. Ty filmens emotionella styrka ligger - och här finns en viss skillnad mot boken - framförallt i skildringen av de tonåriga Matti och Niila, deras drömmar, deras svek och deras populära musik. Här finns alla de burleska bröllops- och festscenerna, alla familjeuppgörelser och konflikter som vore de regisserade av en hämningslös Emir Kusturica. Och när väl stunder kommer där historien hämtar andan och går på lite tomgång - ty sådana sekvenser finns förvisso - vilar hela denna humör- och humorfyllda berättelse som i en syrefylld kuvös skapad av läsupplevelsen.

Skådespelarna balanserar i allmänhet framgångsrikt på den spända linan mellan överspel och fars. Inte minst de båda tonåriga pojkarna, Max Enderfors och Andreas af Enehielm, övertygar. Men också Göran Forsmark och Carin M Johansson respektive Jarmo Mäkinen och Kaurismäkis stjärna Kati Outinen som föräldrapar. Och för den som älskar en parodiskt varmhjärtad skåning visar Björn Kjellman sitt breda komiska register som läraren som fixar fram de nödvändiga instrumenten för att populärmusiken ska kunna ljuda över Vittulabygden.

Ska jag, på bästa kritikergnälliga vis, peka på mindre betydelsefulla brister handlar dessa om en viss obalans och om språket som ibland inte känns helt tonrent. En del är eftersynkat i bästa Fellini-anda, annat är hemsnickrade dialektvarianter som bryter den annars förhärskande tornedalska autenticiteten. Robert Nordströms foto är däremot en annan av filmens uppenbara fungerande fundament.

Trots allt är det regissören Reza Bagher som ska framhållas. Jag hade stora problem med såväl hans sockersöta debutfilm "Vingar av glas" som med det direkta misslyckandet "Capricciosa". Men nu tar han sats och dundrar fram genom Tornedalen som en berusad och brunstig älgtjur ömsint betraktande människorna med deras bultande kåthet, deras dunkar med hembränt och deras piskande av sina ungar. Allt medan myggen svärmar och surrar.
Det må vara långt från Teheran men Satans Perkele - populärmusiken svänger!

Filmen Populärmusik från Vittula