"Staten bör inte ställa särskilda krav på eller ge privilegier till Svenska kyrkan. Men staten borde ta ett större ansvar för det kulturarv som kyrkobyggnaderna utgör.
År 2009 förknippar troligen fler svenskar påsken med ägg och kycklingar än med Jesu död och återuppståndelse. Enligt undersökningen World Values Survey ser endast en tredjedel av svenskarna sig som religiösa. Ändå är drygt två tredjedelar av svenska folket fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan. Lägg därtill några hundra tusen medlemmar i andra samfund. Till stor del rör det sig om en eftersläpningseffekt. Det har ännu bara gått tio år sedan statskyrkan avskaffades och 14 år sedan svensken slutade att födas in i sin kyrka.
Svenska kyrkan själv har i hög grad fortsatt att se sig som statskyrka – inte helt utan grund. Skilsmässan från staten var på många sätt ofullständig. Fortfarande regleras Svenska kyrkans organisation och uppgifter i en särskild lag. Kyrkan har även behållit huvudmannaskapet för begravningsväsendet, får hjälp att samla in kyrkoskatten och är delvis skattebefriad.
Det finns pragmatiska argument för delar av detta arrangemang. Begravningsväsendet fungerar i huvudsak bra, med möjlighet för alternativa begravningsritualer och begravningsplatser. Statens tillhandahållande av hjälp med Svenska kyrkans skatteuppbörd står öppen även för andra samfund. Skatteverket borde emellertid kunna kräva ersättning för denna tjänst.
Som huvudprincip bör dock staten förhålla sig neutral mellan landets olika religiösa samfund. Lagstadgade skyldigheter och rättigheter som enbart berör Svenska kyrkan är inte förenligt med neutralitetsprincipen.
Just nu omförhandlas det avtal som slöts mellan kyrkan och staten vid millennieskiftet. Svenska kyrkan vill av naturliga skäl behålla sina särrättigheter. Det rör sig bland annat om kyrkans hävdvunna skattebefrielse för vissa egendomar, ett undantag som år 2000 beräknades inbringa kyrkan 50 miljoner kronor årligen. Kyrkan vill även behålla rätten för dess förtroendevalda att ta ledigt från arbetet för att sköta sina uppdrag.
Dessa särskilda privilegier finns det ingen anledning att bevara. De var bara tänkta som övergångsbestämmelser. Skattefrälset hör till historien och Svenska kyrkans interna demokrati är inte en statlig angelägenhet. Riksdagspartierna borde över huvud taget inte ha i kyrkofullmäktige att göra.
Lite annorlunda förhåller det sig med kyrkans krav på ersättning för bevarande och underhåll av kyrkobyggnader. Svenska kyrkan har i dag hand om 3.400 kyrkor, kapell och bönhus, varav det stora flertalet räknas till det gemensamma svenska kulturarvet. För äldsta tid är de nästan det enda kulturarv vi har.
Kulturminneslagen ställer stora krav på kyrkan som förvaltare av detta kulturarv och staten borde ta ansvar för att Svenska kyrkan långsiktigt kan sköta sitt uppdrag. Statsmakten och Svenska kyrkan har hittills delat på kostnaderna. Men staten har inte skött sitt åtagande särskilt väl. I år betalas 465 miljoner kronor ut i kyrkoantikvariskt stöd – vilket är 70–110 miljoner mindre än vad olika statliga utredningar slagit fast som behövligt. Under den senaste tioårsperioden rör det sig om en underfinansiering på flera miljarder.
Bristen på långsiktighet i statens agerande har varit bekymmersamt. Dåvarande kulturministern, Leif Pagrotsky (S), plockade exempelvis helt sonika ut 15 miljoner från kyrkostödet för att finansiera ett nytt filmavtal.
Den ordningen är inte hållbar. Staten borde rimligen ta på sig huvudansvaret för kulturminnesvården – det vill säga ta ett större ansvar än i dag – inte minst med tanke på att Svenska kyrkans resurser minskar i takt med att medlemmarna blir färre. I övrigt borde staten hålla sig borta från det religiösa livet i Sverige".Källa: DN
