Större krav på arbetarrörelsens moral

Björn Elmbrant, författare och politisk kommentator på P1, skall tala om hur hinder kan övervinnas i medborgarbildningen på distans i samarbete med Vara folkhögskola, Studieförbundet Vuxenskolan, ABF och Medborgarskolan. En sådan utbildning planeras nu även i Stockholmsregionen i samarbete mellan Studieförbundet Vuxenskolan i Österåker/Vaxholm och Alma fhsk i Stockholm. Är Du intresserad av att deltaga kontakta mig på tel. 08 540 239 08 eller via e-post. 

Större krav på arbetarrörelsens moral.

Om den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander berättas att han fru Aina skickade tillbaka till regeringskansliet blyertspennor som han hade tagit med sig hem och som det stod ?Tillhör Statsverket? på.

När hans efterträdare Olof Palme var tvungen att byta ut sin rostiga Saab, förklarade hans fru Lisbet att det i så fall inte fick bli någon större bil, utan samma sorts Saab, och hennes motivering var att löntagarna de senaste åren inte fått några reallönehöjningar.

Det var då. Numera har vi fått löspenisar, bordellbesök, bostäder som skulle gått till fattiga behövande kvinnor som fackliga funktionärer själva tagit hand om, 17 kronor milen i ersättning av riksdagen fast man har tjänstebil osv.

Så någonting verkar ha hänt med arbetarrörelsens moral sedan de återskickade blyertspennornas tid. Att man plockar åt sig, förser sig på andras eller det gemensammas bekostnad, det har blivit mer legitimt.

Jag tror att vad vi ser är resultatet av en ganska genomgripande attitydförändring som finns lite varstans i samhället, att tydliga normer för vad som är rätt och fel, allt mer ersatts med en slags går-det-så-går-det-mentalitet.

Skandia-direktörernas lägenhetsrenoveringar åt sig själva och sina barn liknar i denna mening Rönneberga-direktören Ola Rasks villarenovering åt sin son. Någon annan får betala vad man själv borde ha betalt, helt eller delvis.

Däremot är Skandia-affären så oändligt mycket större. När man utan styrelsebeslut lyfte taket på det ena av de stora bonusprogrammen på Skandia kostade det företaget 546 miljoner kr.

Sådana belopp i milersättningar hinner inte riksdagsmannen Ola Rask komma upp i under sin livstid, även om han skulle köra dag och natt fram och tillbaka mellan Lidingö och riksdagshuset.

Ett gammalt ordspråk säger att där det finns pengar finns det tjuvar. Och pengar har det funnits och de har, antingen vi vill det eller inte, blivit betydligt viktigare i våra liv.

Fotbollspelares och fotomodellers storhet mäts i hur många miljoner de kan dra in. Direktörslöner har kraftigt dragit ifrån vanliga löntagares. Framgångsrika politiker är numera de som kan räkna pengar, inte längre de som bygger samhället.

Under börsbubblan vid millennieskiftet framgick att en viktig driftkraft för många nuförtiden är att snabbt bli riktigt förmögen. Ett amerikanskt talesätt säger att det finns ingenting så störande för ens välbefinnande och omdöme som att se en vän eller granne bli rik.

Det är i detta kraftfält, inbäddade i en kultur med guldglans i pupillerna, som socialdemokraterna ska tala för andra värden och försöka leva efter gamla hedersbegrepp.

Jag tycker det är viktigt att beskriva svårighetsgraden, även om det inte är någon ursäkt för dem som ertappats med att försöka låta andra betala vad de själva skulle betalt. Av arbetarrörelsens företrädare krävs en högre moral, eftersom man säger sig tala för jämlikhet och solidaritet.

I veckan träffade jag några ledande socialdemokrater som undrade när Dagens Nyheter ska börja granska borgerliga företrädares privatekonomi.

Visst kan man önska sig större balans av medierna, men nöjer man sig med att tycka så, är det stor risk att man underskattar problemet.

Även om skulle finnas konstiga räkningar också på den borgerliga kanten, vilket jag är övertygad om, så menar jag att det unikt för arbetarrörelsen finns en utbredd grabbighet, som ofta uppmuntrar och slätar över felsteg av det här slaget. Man kan lugnt utgå från att det existerar fler som Rask.

Det finns därför helt klart något att utreda för en kommission eller vad man ska kalla det för. Med tanke på det förestående valet måste det ju vara en fördel för arbetarrörelsen om den själv försöker städa upp, istället för att andra kommer med avslöjandena, och man - som skedde i veckan - tvingas humma och inte riktigt veta vilket ben man ska stå på.