Filmen:"Moderna tider"

Moderna tider en klassiker! 

Regi: Charlie Chaplin
Skådespelare: Charles Chaplin, Paulette Goddard m fl.

"Moderna tider" - ständigt modern
Den lille mannen fångad i produktionsmaskineriet.

Charlie Chaplin värjde sig mot att göra talfilm långt in på 1930-talet. Det är fullt begripligt: talet hade ingen plats i hans fantastiska pantomimkonst. Och när han till slut öppnar munnen och låter höra sig, i en enda scen i Moderna tider 1936, är det egentligen för att ge prativrarna en spark i ändan.

I denna scen, där han spelar en servitör som ska sjunga för restaurangpubliken, har han tappat lösmanschetten han har sångtexten uppskriven på och tvingas improvisera en gäckande gallimatiastext som går direkt till hjärtat -och vrider om näsan på intellektet.
Allt Chaplin gjorde därefter var kompromisser mellan hans uttrycksfulla mimande och tidens krav på rationella verbala uttryck. Det senare skulle han också då och då fortsätta att driva med, till exempel i diktatorn Hynkels tal på spottande låtsastyska i "Diktatorn" 1940.

Filmindustrin började experimentera med ljud på 1910-talet och 1927 gjorde "Jazzsångaren" sensation med synkront tal. På 30-talet var "Moderna tider" otidsenlig, på mer än ett sätt, för redan då hade en annan, mer aggressiv och skruvad form av komedi vunnit publikens gunst, till exempel i bröderna Marx filmer. Chaplins rötter i vaudevillen syns tydligt i "Moderna tiders" sammanlänkade sketcher som skulle kunna fungera som självständiga nummer, något han faktiskt undgått i "Stadens ljus" fem år tidigare.

Den digitalt uppfräschade versionen av filmen, som nu åter visas på biografer, är definitivt en mycket sevärd klassiker, även om Chaplins förtjusande, poetiska humor ibland vacklar över i pinsam sentimentalitet. Detta händer, här liksom i andra filmer, när den socialt och politiskt engagerade Chaplin låter budskapet ta loven av clownen. (Antagligen uppfattades han inte som lika naiv då som nu.)

Ändå hade han rätt. Han är tydligt inspirerad, eller snarare förskräckt av Fordfabrikens löpande band, som förvandlar människor till komponenter i produktionsmaskineriet. Efter en introduktion som liknar arbetare vid en flock får (och ett av dem är svart!) kommer filmens bästa sekvenser, de från fabriken där Charlie skruvar muttrar allt fortare, blir indragen i jättemaskinens kuggar, blir utsatt för fabrikörens experiment med en matningsmaskin som ska förkorta arbetarnas improduktiva lunchrast och till slut får ett nervöst sammanbrott. Det är inte alls svårt att känna igen sig själv i den arbetssituationen!

Den lille mannen hamnar i fängelse, upplever idyllisk kärlek i ett ruckel, arbetar i ett varuhus och på en restaurang, åker in i och ut ur fängelse. Allt hålls löst samman av en berättelse om kärleken mellan honom och en hemlös flicka ( Paulette Godard , den enda av hans leading ladies som skulle gå vidare till en egen karriär, utan Chaplin).

Varje framgång följs av en motgång där hela världen tycks vara emot den lille mannen. Och varje gång han råkar illa ut beror det på slumpen; han är utan skuld och utan makt. Den berömda slutscenen, där han och flickan käckt vandrar vägen fram, bort från ännu ett nederlag och mot en lysande horisont, är hans kanske starkaste budskap: "Ge aldrig upp! Smile!".

Filmen:"Moderna tider"