Av med ljuddämparen

Ett historiskt vägskäl närmar sig. I likhet med många tidigare sådana är debatten nästan helt tyst. Vi har sett det senast i försvarsfrågan, då bjäbbet om enstaka lokala anläggningar överröstade det faktum att försvaret görs om till anfallsstyrkor. Vi har sett det när det gällde stopplagen, där socialdemokraterna snabbt öppnat upp för att privatisera akutsjukhusen. Och de som vill se lite längre tillbaka kan se hur mönstret etablerades vid den så kallade novemberrevolutionen, då kreditavregleringen tvingade fram den nyliberala ekonomiska politiken. I alla dessa vägskäl har socialdemokrater och borgare varit huvudsakligen överens i sak och gemensamt skruvat på en ljuddämpare på debatten. Och vänstern har inte lyckats göra sin röst hörd.
Så är det också nu med EU-konstitutionen. Eller är det en fråga som vänstern skall hålla tyst om?
Det finns de som helt enkelt menar att EU-konstitutionen inte på något sätt är annorlunda än de nuvarande EU-fördragen. De har missat några saker.

För det första och viktigaste: konstitutionen låter EU avgöra vad som skall beslutas av EU. Detta innebär att suveräniteten har bytt fot. Det är EU som är suveränen.
För det andra har EU utvecklats på flera områden så att det som förut var farhågor om nu är fakta. Förut fanns möjligheten att EU skulle kunnat utvecklas till att bli en imperialistisk militärmakt ? nu definierar sig EU själv som en sådan genom den militära strategi som antagits 12 december 2003. Förut kunde man anta att EU i framtiden skulle lägga sig i medlemsländernas välfärdssystem. Nu inordnas välfärden under handelspolitiken, och konstitutionen slår fast att detta är helt möjligt för EU att fatta beslut om med majoritet utom om EU-beslut ?riskerar att allvarligt störa den nationella organisationen av sådana tjänster?.
Men detta konstitutionsförslag har också en annan dimension: för första gången är i princip hela parlamentariska vänstern och den europeiska rättviserörelsen enad i en så central fråga. För första gången finns en riktigt god praktisk möjlighet att på EU-nivå ordna en gemensam kampanj i en konkret fråga. En kampanj som kan stå i kontrast till de menlösa upplysningskampanjer och turnéer som EU själv ordnar.
Nyligen visade en av Junilistan beställd undersökning (FWS, 10-13 januari 2005) att en majoritet, 54 procent av den svenska befolkningen, vill folkomrösta och att 29 procent vill låta riksdagen fatta beslut om konstitutionen efter en rejäl valkampanj i frågan. 13 procent är för det som nu ser ut att ske, den nuvarande riksdagen fattar beslut i frågan. Undersökningen visar en bekant bild: mest kritiska är unga och kvinnor.

Nu är då frågan: finns det någon praktisk möjlighet att få regeringen att skjuta på frågan till efter valet 2006? Ingen tycks ha lyft detta alternativ och kanske är det med vetskapen att just detta skulle vara öppet mål för Junilistan, snarare än för miljöpartiet och vänsterpartiet. Då återstår det förslag som Flamman och Jonas Sjöstedt lyft: att ställa regeringen inför ultimatum. Har någon ett bättre förslag är det dags att komma fram med det nu.


Av med ljuddämparen