Personal Page of Eddie Vivenius

Personal Page of Eddie Vivenius

Eddie Vivenius Åkersberga 

Filmen:"Moderna tider"

Moderna tider en klassiker! 

Regi: Charlie Chaplin
Skådespelare: Charles Chaplin, Paulette Goddard m fl.

"Moderna tider" - ständigt modern
Den lille mannen fångad i produktionsmaskineriet.

Charlie Chaplin värjde sig mot att göra talfilm långt in på 1930-talet. Det är fullt begripligt: talet hade ingen plats i hans fantastiska pantomimkonst. Och när han till slut öppnar munnen och låter höra sig, i en enda scen i Moderna tider 1936, är det egentligen för att ge prativrarna en spark i ändan.

I denna scen, där han spelar en servitör som ska sjunga för restaurangpubliken, har han tappat lösmanschetten han har sångtexten uppskriven på och tvingas improvisera en gäckande gallimatiastext som går direkt till hjärtat -och vrider om näsan på intellektet.
Allt Chaplin gjorde därefter var kompromisser mellan hans uttrycksfulla mimande och tidens krav på rationella verbala uttryck. Det senare skulle han också då och då fortsätta att driva med, till exempel i diktatorn Hynkels tal på spottande låtsastyska i "Diktatorn" 1940.

Filmindustrin började experimentera med ljud på 1910-talet och 1927 gjorde "Jazzsångaren" sensation med synkront tal. På 30-talet var "Moderna tider" otidsenlig, på mer än ett sätt, för redan då hade en annan, mer aggressiv och skruvad form av komedi vunnit publikens gunst, till exempel i bröderna Marx filmer. Chaplins rötter i vaudevillen syns tydligt i "Moderna tiders" sammanlänkade sketcher som skulle kunna fungera som självständiga nummer, något han faktiskt undgått i "Stadens ljus" fem år tidigare.

Den digitalt uppfräschade versionen av filmen, som nu åter visas på biografer, är definitivt en mycket sevärd klassiker, även om Chaplins förtjusande, poetiska humor ibland vacklar över i pinsam sentimentalitet. Detta händer, här liksom i andra filmer, när den socialt och politiskt engagerade Chaplin låter budskapet ta loven av clownen. (Antagligen uppfattades han inte som lika naiv då som nu.)

Ändå hade han rätt. Han är tydligt inspirerad, eller snarare förskräckt av Fordfabrikens löpande band, som förvandlar människor till komponenter i produktionsmaskineriet. Efter en introduktion som liknar arbetare vid en flock får (och ett av dem är svart!) kommer filmens bästa sekvenser, de från fabriken där Charlie skruvar muttrar allt fortare, blir indragen i jättemaskinens kuggar, blir utsatt för fabrikörens experiment med en matningsmaskin som ska förkorta arbetarnas improduktiva lunchrast och till slut får ett nervöst sammanbrott. Det är inte alls svårt att känna igen sig själv i den arbetssituationen!

Den lille mannen hamnar i fängelse, upplever idyllisk kärlek i ett ruckel, arbetar i ett varuhus och på en restaurang, åker in i och ut ur fängelse. Allt hålls löst samman av en berättelse om kärleken mellan honom och en hemlös flicka ( Paulette Godard , den enda av hans leading ladies som skulle gå vidare till en egen karriär, utan Chaplin).

Varje framgång följs av en motgång där hela världen tycks vara emot den lille mannen. Och varje gång han råkar illa ut beror det på slumpen; han är utan skuld och utan makt. Den berömda slutscenen, där han och flickan käckt vandrar vägen fram, bort från ännu ett nederlag och mot en lysande horisont, är hans kanske starkaste budskap: "Ge aldrig upp! Smile!".

Filmen:"Moderna tider"

Filmen:"Shall We Dance?"

Shall we dance? 

Mitzis dansskola väcker längtan efter passion och utlevelse hos mannen som "har allt" Han ägnar sig åt sin nya hobby med sådan entusiasm att frun misstänker att han bedrar henne. Till slut upptäcker hon hur det förhåller sig. Hon blir då uppbjuden till dans av sin man och äktenskapet får ny energi.

Filmen:"Shall We Dance?"

Filmen:"En öm kyss"

En öm kyss 

En öm kyss(Ae fond kiss): Sjuder av liv

Regi: Ken Loach
Med Atta Yaqub, Eva Birthistle, Shabana Bakhsh & Shamshad Akhtar

I en av filmens nyckelscener går lärarinnan Roisin, som undervisar i musik på en katolsk skola, till den lokale prästen för att få ett lämplighetsintyg. Prästen tvärvägrar (Roisin lever i synd, menar han) och med scenen visar Ken Loach att det finns fundamentalister inom alla religioner, man skall inte vara för snabb med att döma andra och det finns inga säkra svar på vad som är rätt och vad som är fel.
En öm kyss handlar om den ambitiöse discjockeyn Casim och hans familj. De är pakistanier och muslimer, men också Glasgowbor och britter. När Casims militanta unga syster Tahara håller ett brandtal i plugget och kritiserar västvärldens förenklade syn på muslimer, slipper hon mothugg. När hon i nästa stund avslöjar att hon håller på Rangers, i en skola där alla stödjer Celtic, blir det däremot en himla liv. Scenen är typisk för Loach: med humorn som vapen får han publiken att reflektera över politik, religion och fördomar samtidigt.
För Casim är hela livet utstakat av hans hårt arbetande föräldrar. De har redan hittat Casims blivande brud, en kusin bosatt i Pakistan, och därför håller man på att bygga ut huset, så att paret skall ha någonstans att bo. Men kärleken kan slå till när och hur som helst. Casim förälskar sig i den irländska tjejen Roisin. Att avslöja romansen för föräldrarna skulle betyda skam för familjen, ett inställt bröllop och att Casim i princip skulle klippa av banden med hela släkten.
Med En öm kyss (Ae fond kiss: namnet på en kärleksdikt av Robert Burns) avlutar Loach och manusförfattaren Paul Laverty Glasgowtrilogin som inleddes med Mitt namn är Joe och fortsatte med Sweet sixteen. Alla tre filmerna sjuder av liv, men i den sista delen handlar det inte om arbetslöshet, misär och samhällets förlorare utan en hyfsat välmående medelklass. I första hand är En öm kyss en kärleksfilm, fylld av både glädje och smärta, kryddad med situationskomik.
Ken Loach är inte längre lika ung och arg som på 1960-talet, men han är konsekvent i sitt engagemang för "den vanliga människan". Politiska pekpinnar har han aldrig gillat varför En öm kyss, som alla regissörens filmer, har ett öppet slut, men det är ett slut som i Loachs humanistiska, och faktiskt optimistiska, anda inger hopp om framtiden, och människan.

Filmen:"En öm kyss"

Haloscan commenting and trackback have been added to this blog.

Filmen "The Aviator"

Flygaren 

Regi: Martin Scorsese
Manus: John Logan
Foto: Robert Richardson
Musik: Howard Shore
Skådespelare: Leonardo Di Caprio, Cate Blanchett, Kate Beckinsale, John C. Reilly, Alec Baldwin, Alan Alda, Jude Law, Ian Holm, Willem Dafoe, Gwen Stefani, Danny Huston, Edward Herrman, Frances Conroy, med flera

Vad vi står inför när det handlar om Martin Scorseses senaste film The Aviator (vilket i en språkligt sett mindre amerikaniserad värld lämpligen hade kunnat översättas till Flygaren) är en berättelse om en man försedd med både envisa och fullständigt enorma visioner.
Men även om en man allt mera behärskad av sina neuroser, manier, rädslor, fobier och demoner.
Mannen hette Howard Hughes (1905 ? 1976) och var en amerikansk industrialist, flygare och filmproducent. Så småningom även en fullt utvecklad fobiker och excentriker, som från mitten av 50-talet knappt syntes till i offentligheten utan levde som en eremit i olika hotellsviter i Las Vegas.
En man vid namn Melvin Dummar hävdade i början av 70-talet att han hade plockat upp en man i sin bil som irrade omkring i öknen utanför Las Vegas och efter att han hade kört honom hem, skulle denne ha lämnat honom ett papper där det stod ?H. Hughes? och sagt att han skulle bli kontaktad.
Efter en tid kom det ytterligare ett papper där denne ?H. Hughes? lämnade en viss procent av sin totala förmögenhet till Mr. Dummar. Men när denne, efter Hughes död, försökte göra anspråk på pengarna så visade det sig att alltsammans bara var en bluff.
Historien filmades dock under titeln Melvin och Howard och med Jason Robards som en högst trovärdig Hughes, försedd med vilt stripigt hår och dito skägg, samt med Paul Le Mat som Melvin.
Howard Hughes har också porträtterats av en energisk Tommy Lee Jones i en några decennier gammal TV-film, men han har aldrig hittills skildrats med en sådan stark dynamik och total omsorg som sker här i The Aviator.
Martin Scorsese har ansett att det behövs närmare tre timmar för att berätta om den färgstarkare delen av Mr. Hughes liv.
Och då må det vara på det viset. Jag tycker absolut inte att det vare sig är långt eller ens känns som långt. Har man en bra story så håller det med en lång film, likaväl som med en lång artikel. Det handlar bara om att bibehålla tittarens/läsarens intresse och det lyckas Scorsese lika genomgripande med här som han har gjort i sina tidigare (och flera timmar långa) filmer som Gangs of New York, Maffiabröder, Casino, med flera.
Leonardo Di Caprio har nu slutgiltigt klivit ur tonårsskorna, borstat bort skäggfjun och acnesalvor från ansiktet och visar att han utomordentligt bra behärskar även en fullvuxen roll.
Glöm Titanic (och glöm framför allt det sövande fiaskot The Beach!) och diverse annat med honom. Nu genomför han ett komplext porträtt av den minst sagt märklige Howard Hughes och det är klar Oscar-varning på det.
Di Caprio går in i rollen när Hughes som 17-åring har ärvt Hughes Tool Company i Houston, Texas, som producerade borrkronor för oljeletning. Sedan är det hela turbulensen kring Hughes kostsamma äventyr i Hollywood, hans eskapader med olika filmstjärnor som Jean Harlow, Katharine Hepburn (Cate Blanchett är tungt karismatisk i den rollen) samt hans envisa (och ofta lyckade) försök att skapa ständigt allt snabbare flygplansmodeller.
Filmen avslutas i slutet av 40-talet, när Hughes har haft massor av motgångar och bland annat är märkt av en svår flygolycka. Nu börjar också hans fobier och inre demoner allt mera ta över hans tillvaro. Fast han förvärvade ändå aktiemajoriteten i filmbolaget RKO och ända fram till 1966 behöll han kontroll över aktierna i flygbolaget TWA.
Di Caprio lyckas fånga de snbba skiftningarna i Hughes karaktär och det är en hårt prövad man som mumlar osammanhängande och tomt stirrar genom kameran mot oss, i slutet av filmen. Det är, kort sagt, ett filmarbete som imponerar.
Sedan är det ju inte till någon nackdel om man känner till åtminstone fragment av den amerikanska nittonhundratalshistorien, speciellt med inriktning på filmens värld, vilket i så fall gör att man kan ha ännu större utbyte av skildrandet av Hughes ekonomiska excesser under inspelningen av flygfilmen Rymdens demoner 1930 samt av hans problem med censuren efter inspelningen av den mångtydigt erotiska westernfilmen Den laglöse, med den frikostigt dekolleterade Jane Russell, som spelades in 1940 men inte släpptes ut på repertoaren förrän 1943.
Men man kan också se ? och förhoppningsvis ha stort utbyte av ? The Aviator helt utan några som helst förkunskaper.
Det är en starkt fascinerande film om ett starkt fascinerande levnadsöde, skapat av en visionärt begåvad regissör och även försedd med ett överdådigt foto (av Robert Richardson) samt av ett antal intressanta birollsstudier också.
Alan Alda som korrumperad senator, John C. Reilly som Hughes trogne ekonom Noah Dietrich, Alec Baldwin som Pan Am-chefen Juan Trippe, Jude Law som filmstjärnan Errol Flynn, Ian Holm som forskare av tysk härkomst, Kate Beckinsale som den eldfängda starleten Ava Gardner, med flera.
Detta räcker ju mycket gott för att tre timmar ska försvinna hur snabbt som helst.
Alldeles som de gör.
När det är en bra historia berättas.

Filmen:"The Aviator"

Filmen:"Flicka med pärlörhänge"

Flicka med pärlörhänge 
En bultande vacker melodram
Regi: Peter Webber
Manus: Olivia Hetreed
I rollerna: Scarlett Johansson, Colin Firth, Tom Wilkinson
Land: Storbritannien, Luxemburg

NÄR SCARLETT Johansson hade filmat klart med Sofia Coppola i det modernistiska Tokyo åkte hon hem, packade om väskan och satte sig på ett plan till Luxemburg. En snabb omsminkning och kostymutprovning senare stegar hon in i 1600-talets Holland som tjänsteflickan Griet.

Livligt konstnärsporträtt

Hon gör det utan de långa och överdrivna förberedelser som många unga Hollywoodskådisar förlorar sig i när de ställs inför seriösa dramer. I stället litar Scarlett Johansson på sin känsla. Hennes otvungna gestaltning av Griet är ett huvudskäl till varför "Flicka med pärlörhänge", något överraskande, inte är en tråkig kostymfilm utan ett livligt pulserande konstnärsporträtt.

I sin simplaste form är filmen en hypotetisk beskrivning av tillkomsten av Jan Vermeers berömda tavla "Flicka med pärlörhänge". Det låter kanske inte särskilt upphetsande men genom oerhört vackra bilder och endast antydd sexualitet mullrar något mörkt och thrilleraktigt i djupet. Historien är relativt långsamt berättad, utan kalkylerat klimax, men där man ändå drivs framåt mot slutet med hjärtat i halsgropen.

Fångar karisman

Många filmer har försökt att fånga kunskapen och karisman hos ett kreativt geni utan att lyckas. Fördelen med Vermeer är att man inte vet så mycket om honom, inte ens experterna. Han har bara efterlämnat små spår av sitt liv och drygt 30 omsorgsfullt målade tavlor. Utifrån de bitarna konstruerade författaren Tracy Chevalier en historia om hur hon såg på Vermeer och tillkomsten av tavlan "Flicka med pärlörhänge".

Boken har insiktsfullt förvandlats till film av (kvinnliga) manusförfattaren Hetreed och debuterande långfilmsregissören Webber. De har motstått tankar om exhibitionistiska scener och koncentrerat sig på atmosfären. De har förstått att det endast antydda ofta är starkare än det utbasunerade.

När filmen till slut låter Vermeer börja det porträtt som gett berättelsen dess namn är alla bitarna på plats. Förarbetet är gjort och trots att inget egentligen hänt bultar hjärtat av anspänning. Det spelar ingen roll att detta är ren spekulation, och inte ens särskilt trolig sådan. När Scarlett Johanson sätter en turban på huvudet, vänder sig om och med energisk blick tittar mot konstnären och förvandlas till "Flicka med pärlörhänge" då pirrar det i kroppen och jag vill att denna vackra och välspelade melodram ska vara sanningen.

Filmen Flicka med pärlörhänge

Eurostar Biograf Facklan i Åkersberga.

Film bör ses i biograf! 

Datum Tid Titel Åldersgräns Pris Längd

2005-02-15 19.00 Så Som I Himmelen Från 11 år 70:- 2:10
2005-02-16 19.00 Så Som I Himmelen Från 11 år 70:- 2:10

17/2 FLICKA MED PÄRLÖRHÄNGE
Luxemburg/Storbr. 2003, Webber
100 min
Stillsamt, vackert och gåtfullt om 1600-talskonstnären Vermeers förhållande och utnyttjande av familjens unga piga som stod modell till den berömda målningen "Flicka med turban". Scarlett Johansson

2005-02-18 19.00 Oceans Twelve Barntillåten 65:- 2:00
2005-02-19 19.00 The Aviator Från 11 år 75:- 2:50
2005-02-20 13.00 Superhjältarna Från 7 år 60:- 1:25
2005-02-20 19.00 The Aviator Från 11 år 75:- 2:50
2005-02-22 19.00 En Öm Kyss Från 7 år 65:- 1:45
2005-02-23 19.00 Shall We Dance Från 7 år 65:- 1:46

24/2 MODERNA TIDER
USA 1936, Chaplin 87 min
Den lille luffaren hetsas vid löpande bandet, plågas av nya uppfinningar, blir oavsiktligt frontperson i ett demonstrationståg, sniffar kokain och möter kärleken i tidlös satir över det moderna samhället.

2005-02-25 19.00 Puhs Film Om Heffaklumpen Barntillåten 60:- 1:05
2005-02-26 13.00 Puhs Film Om Heffaklumpen Barntillåten 60:- 1:05
2005-02-26 15.00 Puhs Film Om Heffaklumpen Barntillåten 60:- 1:05
2005-02-27 13.00 Puhs Film Om Heffaklumpen Barntillåten 60:- 1:05
2005-02-27 15.00 Puhs Film Om Heffaklumpen Barntillåten 60:- 1:05
2005-02-27 19.00 Puhs Film Om Heffaklumpen Barntillåten 60:- 1:05
2005-02-28 13.00 Puhs Film Om Heffaklumpen Barntillåten 60:- 1:05
2005-03-01 13.00 Puhs Film Om Heffaklumpen Barntillåten 60:- 1:05
2005-03-01 14.30 National Treasure Från 7 år 60:- 2:05
2005-03-04 19.00 Masjävlar Från 11 år 70:- 1:38
2005-03-05 19.00 Masjävlar Från 11 år 70:- 1:38
2005-03-06 13.00 Hajar Som Hajar Barntillåten 60:- 1:30
2005-03-06 15.00 Hajar Som Hajar Barntillåten 60:- 1:30
2005-03-06 19.00 Masjävlar Från 11 år 70:- 1:38
2005-03-08 19.00 Familjen Är Värre Barntillåten 65:- 1:50
2005-03-09 19.00 Familjen Är Värre Barntillåten 65:- 1:50

10/3 LIVETS HJUL
Sydkorea/Tyskland 2001, Kim
103 min
Bildskön och meditativ skildring om munk som bor på flotte i en sjö i Sydkoreas avlägsna bergstrakter. I samklang med naturen fostrar han en ung pojke i medkänslans svåra konst. Oh Young-su, Kim Ki-duk

2005-03-11 19.00 The Grudge Från 15 år 65:- 1:31
2005-03-12 19.00 Fantomen På Operan Barntillåten 70:- 1:30
2005-03-13 13.00 Puhs Film Om Heffaklumpen Barntillåten 60:- 1:05
2005-03-13 15.00 Puhs Film Om Heffaklumpen Barntillåten 60:- 1:05
2005-03-13 19.00 Fantomen På Operan Barntillåten 70:- 1:30
2005-03-15 19.00 Sandor Slash Ida Barntillåten 65:- 1:30
2005-03-16 19.00 Sandor Slash Ida Barntillåten 65:- 1:30

17/3 FYRA NYANSER AV BRUNT
Sverige 2003, Alfredson
192 min (med paus)
I sin första långfilm låter Killinggänget oss ta del av fyra från varandra fristående berättelser från lika många platser i Sverige vilka både ger en oroande och tragikomisk bild av tillståndet i vårt land i dag.

2005-03-18 19.00 Robotar Från 7 år 60:- 1:25
2005-03-19 13.00 Robotar Från 7 år 60:- 1:25
2005-03-19 15.00 Robotar Från 7 år 60:- 1:25
2005-03-20 13.00 Robotar Från 7 år 60:- 1:25
2005-03-20 15.00 Robotar Från 7 år 60:- 1:25
2005-03-20 17.00 Robotar Från 7 år 60:- 1:25
2005-03-20 19.00 Robotar Från 7 år 60:- 1:25
2005-03-22 19.00 Robotar Från 7 år 60:- 1:25

7/4 THE LAST DAYS
USA 1998, Moll
87 min
Dokumentärfilm som berättar om fem ungerska judar vilka överlevde Förintelsen. Ögonvittnesskild-ringar vävs samman med unika bilder och filmsekvenser till en stark krönika om nazismens brott.

14/4 BRUDENS SON
Argentina 2001, Campanella
125 min
Underhållande dramakomedi om medelålders restaurangägare och arbetsnarkoman som hamnar i livs-kris, men upptäcker att det är svårt att ändra livsstil och finna kärleken. Ricardo Darin, Norma Blanco

21/4 GOSSKÖREN
Frankrike 2003, Barratier
97 min
Känslosam må bra-film om mild lärare och kompositör som kommer till skola med övergivna och be-svärliga pojkar, startar skönsjungande kör i strid mot rektorns intentioner och vinner elevernas respekt

Välkommen till biografen FACKLAN torsdagar kl. 19.00

MEDLEMSKORT kostar 250:- (11 filmer) och säljs på biblioteket från 18/12 till 13/1 eller före varje visning.
Kryssade kort kostar 200:- och säljs från medlemskort 231 och ger tillträde till filmerna i mån av plats.
Kortet är personligt och får ej överlåtas!
Enstaka biljetter säljs inte!

ÅLDERSGRÄNS: 15 år

UPPLYSNINGAR:
Mats Sladö, tel 08-540 654 36
Eddie Vivenius, tel 540 239 08

Med reservation för ändringar

Eurostar

Filmen:"Innan frosten"

Döda svanar? 

Regi: Kjell-Åke Andersson
Manus: Stefan Ahnhem, Pelle Berglund ? efter Henning Mankells roman
Foto: Olof Johnson
Musik: Adam Nordén
Skådespelare: Krister Henriksson, Johanna Sällström, Ola Rapace, Ellen Mattson, Niklas Falk, Angela Kovács, Douglas Johansson, Mats Bergman, Fredrik Gunnarsson, Chatarina Larsson, med flera

Hittills har vi vant oss vid att se Rolf Lassgård som den i och för sig skärpte men ändå ganska sunkige kriminalaren Kurt Wallander, med en fallenhet för såväl whisky som opera och ständigt kandiderande till värdigheten som Årets sämste far.

Vi kommer att få se Lassgård i den rollen i framtiden också. Men han får nu konkurrens av Krister Henriksson, som med start i Innan frosten gör en kroppsligen mera nedtonad Wallander. Inte så nedkörd, inte så kolerisk, samt så modstulen och så desperat melankolisk som vi hittills har vant oss vid att betrakta honom.

Och jag vet inte vem av Lassgård och Henriksson som passar bäst till den här rollen. Det verkar ju i alla fall som att vi fortsättningsvis kommer att få se dem bägge två ge sig i kast med den av Henning Mankell skapade kommissarien.

I vilket fall som helst har Kjell-Åke Andersson gjort en utpräglat bra, om än också såväl tung som dov, kriminalfilm efter Mankells bok Innan frosten. Där förresten inte Wallander själv lika självklart som tidigare befinner sig i fokus, utan där i stället den rollen har övertagits av hans nyligen till polis utexaminerade dotter Linda.

Hon spelas här av Johanna Sällström. Och hon är bäst i hela filmen. En lågmält intensiv närvaro, som genomlyser hela berättelsen och som på ett nog så gripbart sätt interagerar med Krister Henrikssons fumlige fader.

Henning Mankell har haft en tendens att förlägga stundtals nog så tendentiösa och överdrivet blods- och våldssvallande intriger till den blåsiga skånska slätten och myllan, i sina böcker. Ibland har det varit så mycket brott för Wallander och hans kolleger att ta tag i att hela realismen i det aktuella aktstycket har försatts i markant gungning.

Koncentrerat uttryckt så handlar det om extrem religiös fanatism, faktiskt med grunderna i den Peoples Church of God som grundades av pastor Jim Jones, som i slutet av 70-talet förmådde över 900 människor att tillsammans med honom begå självmord ? i Guds namn ? i en liten by i Guyana.

Linda Wallander är bästa kompis med en flicka vars far har försvunnit för länge sedan. Nu kommer fadern tillbaka och visar sig ha planer för en våldsam uppgörelse med statskyrkan och samhället. Dottern dras mellan olika lojaliteter och det är också intressant att betrakta hennes konflikt- och rörelsefyllda relation med den karismatiskt obehaglige fadern.

Relationen mellan Linda Wallander och hennes pappa Kurt är inte heller den allra bästa. Han förväxlar dagen för hennes examen och beter sig även för övrigt ganska klumpigt och irrationellt. Men man anar ändå att det kan finnas en grund för dem att utarbeta en ny koppling dem emellan från.

Det finns några scener i Innan frosten som sjuder av stark oro och kyligt obehag. Kjell-Åke Andersson har tagit fasta på intrigens komplexitet och man behöver bara tänka på Knutby och Kristi brud för att komma någorlunda i fas med det som skildras här. På ett så påträngande och klibbigt sätt.

I biroller berörs man av det spel som Ola Rapace, Angela Kovács och andra genomför. Och det går knappast att klaga på vare sig koncentrationen, spänningen eller den minst sagt laddade atmosfären här heller.

Det bör alltså finnas utrymme för två Wallander-uttolkare framdeles.
Krister Henriksson gör honom på sitt sätt och Rolf Lassgård på sitt.
Vem som publiken sedan föredrar, det får vi väl se?


Filmen:"Innan frosten"

Puhs film om Heffaklumpen

Man vill inte tro att det är sant, men han till vänster är nasse! 

Det ryktas om en Heffaklump i sjumilaskogen och Puh och hans vänner ger sig ut för att fånga otäckingen. Ru vågar dock inte följa med. Men det faller sig så att Ru träffar på Heffa och de två upptäcker att de inte är så läskiga utan faktiskt ganska snälla båda två. Nu måste de bara övertyga deras respektive vänner om det också.

I rollerna: Monica Forsberg framför Carly Simons sånger i filmen och de svenska rösterna görs bland andra av: Guy de la Berg (Nalle Puh), Linus Hallström (Ru), Filip Hallqvist (Heffaklumpen). Regi: Frank Nissen

Puh och hans kompisar ger sig iväg på äventyr i form av historiens förmodligen första Heffaklumpsexpedition. Ett hot har kommit till Sjumilaskogen, en farlig främling som ingen av invånarna har en riktigt klar bild av, men som alla är rädda för.

Lilla Ru får inte följa med de andra på jakten, och ger sig iväg ensam. Puhs film är en stundtals lite väl, men oftast bara lagom söt och oskyldig film om rädsla som bygger på okunskap man skulle kunna säga att det är en barnsligare, mer rosa och mycket bättre version av M Night Schyamalans The Village.
Om man känner att man kan stå ut med ett och annat sockersött sångnummer till Carly Simons musik är det här helt klart nåt du kan ta med barnen på.

Puhs film om Heffaklumpen

Filmen:"Bad Santa".

En opålitlig och lömsk varuhustomte  

Regi: Terry Zwigoff

Varuhustomten (Billy Bob Thornton) är jul- och barnhatet i egen gestalt.

Vilket är egentligen värst? Själva julen eller den årliga vågen av filmer med julen som ämne? Ett tag fungerar "Bad Santa" riktigt bra som ångestdämpande medel mot bägge delarna.

En varuhustomte i Billy Bob Thorntons sorgliga gestalt, jul- och barnhatet personifierat, väser trötta elakheter och cynismer åt barnen och deras önskningar. Han super oavbrutet, svär som en borstbindare, pissar offentligt, sätter på kunder i provhytterna och bär sig i allmänhet oanständigt åt. Men han får jobbet - och får behålla det - därför att hans medhjälpare är både svart och dvärg, en sagolik kombination som ingen varuhuschef kan eller vågar motstå. Tillsammans turnerar de varje jul till nya varuhus runt USA, för att på själva julnatten tömma det bågnande kassaskåpet samt fylla varukorgen enligt medhjälparens (en utmärkt Tony Cox) detaljerade lista på åtråvärda varor från en tuggummituggande käresta.

I Phoenix tillstöter dock problem. Upp dyker framför allt en liten tjock och mobbad gosse, för vilken tomten givetvis finns. Därmed också julen, vars ritualer pojken med klarögd orubblighet tar på allra största allvar. Brett Kelly är ett fynd i rollen som den föga verklighetsförankrade pojken, som framhärdar med Thorntons genomtaskiga och alkoholiserade Grinchenvariant som ersättningspappa.

Men allt det som till en början ter sig uppfriskande och fräckt övergår ganska snart i en uttänjd upprepning i takt med varuhustomte Thorntons (givna) upptining. Trots hans fenomenala förmåga att säga "Why not?" både avmätt och lystet varje gång ännu en whisky kommer i hans väg.

Filmen:"Bad Santa"

Filmen:"21 Gram"

Botgöring 

Starkt om botgöring
Regissören Iñárritu väljer att lägga ett raffinerat pussel i sin nya film 21 gram. En film utan kompromisser.

En kåkfarare som funnit Jesus och nu försöker predika Guds ord för värstingar i ett ruffigt kvarter. En matematiker som hamnat i Dödens väntrum och är i akut behov av en donator och ett nytt hjärta. En ung tvåbarnsmor som drabbas av en ofattbar sorg. I 21 gram är det dessa tre människoöden som vävs samman, men filmen är inte berättad i kronologisk ordning. Regissören Iñárritu väljer att lägga ett raffinerat pussel: ibland vet vi i publiken inte vad som förorsakat de dramatiska händelserna på bioduken, i andra scener vet vi mer än de medverkande, alltså vad händelserna kommer att leda till.
Till strukturen påminner 21 gram i viss mån om regissörens internationella genombrott Älskade hundar, men här finns också drag av Mystic River (miljöerna, filmens grundteman, Sean Penns medverkan) och, i det moraliska dilemma som uppstår när Paul Rivers (Penn) får ett nytt hjärta transplanterat, Michael Connellys deckarroman Blodspår.
Med 21 gram tar Iñárritu steget från Mexiko till USA, men till skillnad från flertalet utländska regissörer som försökt flytta karriären till Staterna låter sig Iñárritu inte manglas av Hollywoodmaskineriet och han gör inga kompromisser. Han ger med andra ord inte upp sin artistiska särprägel, vilket naturligtvis i stor utsträckning beror på att han omger sig med samma medarbetare som i Älskade hundar: scenografen Brigitte Broch, fotografen Rodrigo Prieto, filmmusikkompositören Gustavo Santaoialla och manusförfattaren Guillermo Arriaga (som från början tänkt att dramat skulle utspela sig i Mexico City, nu har handlingen flyttats till en icke namngiven amerikansk industristad).

I grund och botten handlar 21 gram om Gudstro, skuld, förlåtelse och botgöring. Och om att livet måste gå vidare. Den nyfrälste Jack Jordan (Benicio Del Toro) har lärt sig att Jesus ger och Jesus tar, att Jesus ser allt, ner till minsta lilla hårstrå. Jack är redo för den yttersta botgöringen, men hur skall det ske när Gud och hans änglar inte vill lyssna på det örat? Det är en av flera intressanta, komplexa frågeställningar i 21 gram, där titeln, som så mycket annat i filmen förklaras först i dramats slutskede. Ett grepp som förvisso stimulerar hjärncellerna, men jag, som är en smula otålig av mig på bio, är inte säker på att filmen skulle ha blivit direkt sämre om den berättats i kronologisk ordning.
Detta är i första hand skådespelarnas film. Att både Penn och Del Toro svarar för bländande skådespelarprestationer är inte förvånande, men jag blir överraskad av Naomi Watts väldiga kapacitet när hon gör ett plågsamt självutlämnande porträtt av en kvinna vars hela tillvaro rasar samman på ett ögonblick. Cristina Peck (Watts) är filmens nyckelroll och filmens katalysator. Watts uppfyller med lätthet kraven.

Annars är det klippningen, fotot (bleka bilder som har sin egen skönhet, genomgående använder sig fotograf Prieto av handkamera), den sparsmakade filmmusiken som imponerar mest. Och regin naturligtvis. Älskade hundar var en intensiv och kraftig film. I 21 gram är intensiteten mer återhållsam, vilket inte gör filmen mindre stark.

Filmen:"21 Gram"

Filmen:"National Treasure"

Nicolas Cage som Gates 

I en amerikansk äventyrsfilm av Jon Turteltaub ger sig arkeologen "Ben ("Bill") Gates, Nicolas Cage" ut på ett hisnande äventyr i jakten på "National treasure". Han söker via ledtrådar på historiska dokument efter Tempelriddarnas legendariska skatt, samtidigt som han får både FBI och en brutal storskurk efter sig.

Sådespelare i övrigt är;Diane Kruger, Jon Voight och Harvey Keitel.

Det är "Da Vinci koden" light när Nicolas Cage svingar på sig Indiana Jones-attributen och bjuder på stor underhållning för hela familjen. Det är bra sväng i denna spännande odyssé och filmen undviker actiongenrens gottande i våld. Här är skurkarna lagom skurkaktiga och istället för blodsprutande slagsmålsscener är det den med det smartaste snillet som vinner.
Nicolas Cage är charmig som Ben Gates. En modern skattsökare som precis som sin far och farfar vigt sitt liv åt sökandet efter Tempelriddarnas skatt. Genom att lösa koderna som de gamla korsfararna lagt ut kommer han allt närmare den stora gåtans lösning. Fast FBI och några andra ondskefulla skattjägare gör sitt bästa för att hindra Gates från att nå målet.

Den som läst Dan Browns "Da Vinci koden" lär känna igen sig. Och kanske reagera mot de förenklade lösningarna och dramats utgång. "National treasure" kan knappast beskyllas för att ta något djuplodande grepp på mysteriet som än idag fängslar forskare och moderna skattsökare.
Fast strunt samma. En Nicolas Cage i högform är trots allt en Nicolas Cage i högform. Basta. Själv skulle jag inte ha något emot om hans våghalsiga Ben Gates dyker upp i nya äventyr, som ett 2000-talets svar på Harrison Fords hjälte Indiana Jones

Filmen:"National Treasure"

Bloglines | Ask Jeeves Acquires Bloglines

Bloglines | Ask Jeeves Acquires Bloglines

Filmen:"The Queen of Shebas Pearls"

Helena Bergström i en oförglömlig dubbelroll. 

Regi och manus: Colin Nutley
Foto: Jens Fischer
Musik: Per Andréasson
Skådespelare: Helena Bergström, Lorcan Cranitch, Lindsay Duncan, Tim Dutton, Rolf Lassgård, Natasha Little, Elizabeth Spriggs, Peter Vaughan, Rollo Weeks, Eileen Atkins, Mara Pickering, Simon Pay, Bhodan Poraj, John Joe Regan, James Hawkins, Alexander Goggins, med flera

Engelsmannen Colin Nutley har, efter många år i Sverige, i och med sin senaste film återvänt ?hem? och förlagt hitorien till 1952, när det engelska imperiet fortfarande var relativt intakt och när en kvinna som var skrämmande lik en syster, dotter och hustru som avlidit redan åtta år tidigare, anlände till en familj någonstans på den engelska landsbygden.
Det är Helena Bergström som spelar kvinnan. Och som vanligt hos Nutley är det hennes ankomst som skapar oro, friktioner men även en del annat hos de övriga i ensemblen.
The Queen of Sheba´s Pearls är en film som tar gott om tid på sig. Men som blir till en ömsint och allvarsam upplevelse att ta väl vara på.
De engelska skådespelarna är kanske inte så allmänt välkända (utom möjligen den gamle begravningsentreprenören som spelas av Peter Vaughan, synlig redan i filmer av Sam Peckinpah för 30 år sedan), men de är alla ? utan undantag ? oerhört bra.
Helena Bergström (som bara gråter lite grann här, och det först mot slutet av filmen) har även hon en stor stund och det i en dubbelroll, dessutom. Rolf Lassgårds diskreta biroll stannar kvar i minnet och detsamma kan man säga om hela filmen i sin helhet också.The Queen of Sheba´s Pearls (titeln syftar på en ryska posten-liknande lek mellan tonåriga pojkar och flickor) har en sepiabrun ton som övertygar och gradvis känner jag att jag tycker allt mera om det som Nutley överlämnar till sin stora publik här.
Det är en film med känsla; om känslor och med en berättelse och personer som man gärna tar till sig.
50-talsmiljön är exakt avlyssnad och den lätt melankoliska tonen känn även i åskådarens hjärta.

Filmen:"The Queen of Shebas Pearls"

Filmen:"Hajar som Hajar"

Tuff typ. Oscar är en ganska misslyckad fisk ända tills han blir känd som hajmördaren. Här tillsammans med två maneter, Bernie och Ernie, som gärna bjuder på en elchock. 

Klappar som född i fiskarnas tecken fenorna av förtjusning
Regi: Vicky Jenson, Bibo Bergeron, Rob Letterman.
Producenter:Bill Damaschke, Janet Healy, Allison Lyon Segan.
Svenska röster: Papa Dee Wahlgren, Sara Sommerfeld, Rachel Mohlin, Josef Fares, Fares Fares, Allan Svensson, Linda Nyberg med flera.

Jag kan inte låta bli att skratta långt efter jag sett den här tecknade filmen.
Den har ett så underbart roligt tema och bjuder på en respektlös ton som känns så fräsch och anpassad efter den tid vi lever i.

Det handlar om en liten fisk, Oscar, som jobbar på en valtvätt.
Ja, han tvättar alltså inte röstsedlar, utan riktiga kolosser till valar som behöver rengöras både här och där.
Fast Oskar drömmer om att bli mer än så.
En kille som får bo i de lyxigaste våningarna, flirta med de snyggaste brudarna och parta med de coolaste typerna.
Och en haj visar sig vara lösningen för att förverkliga drömmarna.

Inte vilken haj som helst. Lenny är nämligen arvtagare till Don Lino, bossarnas boss, havens okrönte härskare, familjens överhuvud, korts sagt gudhajen.
Det är bara det att Lenny har en hemlighet. Han är vegetarian och drömmer egentligen om att klä sig som en delfin. Och ni kan ju tänka er vilket raseri en sådan avfälling kan väcka i de mordiska kretsarna han fostrats i.
Så när Lenny och Oscars vattenströmmar korsas då förvandlas Oscar till "hajmördaren" och han blir Nr 1 på tonfiskskalan.

Runt dessa finns sedan massor av roliga bifigurer.
Inte minst två maneter, Bernie och Ernie, som verkligen är i stöten i ordets rätta bemärkelse.
Eller dödskallefisken som är så korkad att varje kommentar får dig pigg som en mört.
Det här är med andra ord så roligt att både vuxna och barn bjuds på värsta storgäddan i komediform.
Dessutom är musiken perfekt anpassad efter den hippa stämningen.
När vi dessutom bjuds på sensmoralen att riktig vänskap är det som gör livet värt att leva då är det bara att rätta in sig i stimmet och klappa fenorna.

De svenska rösterna känns också rätt, inte minst Papa Dee som Oscar. Dubbningen är givetvis viktig för de mindre barnen som också kommer att ha nöje av alla tokigheter.
Fast visst hade det varit roligt för oss äldre att höra originalet med Will Smith som Oscar. Och ändå mer, Angelina Jolie som förföriska Lola.

Filmen:"Hajar som Hajar"

Större krav på arbetarrörelsens moral

Björn Elmbrant, författare och politisk kommentator på P1, skall tala om hur hinder kan övervinnas i medborgarbildningen på distans i samarbete med Vara folkhögskola, Studieförbundet Vuxenskolan, ABF och Medborgarskolan. En sådan utbildning planeras nu även i Stockholmsregionen i samarbete mellan Studieförbundet Vuxenskolan i Österåker/Vaxholm och Alma fhsk i Stockholm. Är Du intresserad av att deltaga kontakta mig på tel. 08 540 239 08 eller via e-post. 

Större krav på arbetarrörelsens moral.

Om den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander berättas att han fru Aina skickade tillbaka till regeringskansliet blyertspennor som han hade tagit med sig hem och som det stod ?Tillhör Statsverket? på.

När hans efterträdare Olof Palme var tvungen att byta ut sin rostiga Saab, förklarade hans fru Lisbet att det i så fall inte fick bli någon större bil, utan samma sorts Saab, och hennes motivering var att löntagarna de senaste åren inte fått några reallönehöjningar.

Det var då. Numera har vi fått löspenisar, bordellbesök, bostäder som skulle gått till fattiga behövande kvinnor som fackliga funktionärer själva tagit hand om, 17 kronor milen i ersättning av riksdagen fast man har tjänstebil osv.

Så någonting verkar ha hänt med arbetarrörelsens moral sedan de återskickade blyertspennornas tid. Att man plockar åt sig, förser sig på andras eller det gemensammas bekostnad, det har blivit mer legitimt.

Jag tror att vad vi ser är resultatet av en ganska genomgripande attitydförändring som finns lite varstans i samhället, att tydliga normer för vad som är rätt och fel, allt mer ersatts med en slags går-det-så-går-det-mentalitet.

Skandia-direktörernas lägenhetsrenoveringar åt sig själva och sina barn liknar i denna mening Rönneberga-direktören Ola Rasks villarenovering åt sin son. Någon annan får betala vad man själv borde ha betalt, helt eller delvis.

Däremot är Skandia-affären så oändligt mycket större. När man utan styrelsebeslut lyfte taket på det ena av de stora bonusprogrammen på Skandia kostade det företaget 546 miljoner kr.

Sådana belopp i milersättningar hinner inte riksdagsmannen Ola Rask komma upp i under sin livstid, även om han skulle köra dag och natt fram och tillbaka mellan Lidingö och riksdagshuset.

Ett gammalt ordspråk säger att där det finns pengar finns det tjuvar. Och pengar har det funnits och de har, antingen vi vill det eller inte, blivit betydligt viktigare i våra liv.

Fotbollspelares och fotomodellers storhet mäts i hur många miljoner de kan dra in. Direktörslöner har kraftigt dragit ifrån vanliga löntagares. Framgångsrika politiker är numera de som kan räkna pengar, inte längre de som bygger samhället.

Under börsbubblan vid millennieskiftet framgick att en viktig driftkraft för många nuförtiden är att snabbt bli riktigt förmögen. Ett amerikanskt talesätt säger att det finns ingenting så störande för ens välbefinnande och omdöme som att se en vän eller granne bli rik.

Det är i detta kraftfält, inbäddade i en kultur med guldglans i pupillerna, som socialdemokraterna ska tala för andra värden och försöka leva efter gamla hedersbegrepp.

Jag tycker det är viktigt att beskriva svårighetsgraden, även om det inte är någon ursäkt för dem som ertappats med att försöka låta andra betala vad de själva skulle betalt. Av arbetarrörelsens företrädare krävs en högre moral, eftersom man säger sig tala för jämlikhet och solidaritet.

I veckan träffade jag några ledande socialdemokrater som undrade när Dagens Nyheter ska börja granska borgerliga företrädares privatekonomi.

Visst kan man önska sig större balans av medierna, men nöjer man sig med att tycka så, är det stor risk att man underskattar problemet.

Även om skulle finnas konstiga räkningar också på den borgerliga kanten, vilket jag är övertygad om, så menar jag att det unikt för arbetarrörelsen finns en utbredd grabbighet, som ofta uppmuntrar och slätar över felsteg av det här slaget. Man kan lugnt utgå från att det existerar fler som Rask.

Det finns därför helt klart något att utreda för en kommission eller vad man ska kalla det för. Med tanke på det förestående valet måste det ju vara en fördel för arbetarrörelsen om den själv försöker städa upp, istället för att andra kommer med avslöjandena, och man - som skedde i veckan - tvingas humma och inte riktigt veta vilket ben man ska stå på.

Av med ljuddämparen

Ett historiskt vägskäl närmar sig. I likhet med många tidigare sådana är debatten nästan helt tyst. Vi har sett det senast i försvarsfrågan, då bjäbbet om enstaka lokala anläggningar överröstade det faktum att försvaret görs om till anfallsstyrkor. Vi har sett det när det gällde stopplagen, där socialdemokraterna snabbt öppnat upp för att privatisera akutsjukhusen. Och de som vill se lite längre tillbaka kan se hur mönstret etablerades vid den så kallade novemberrevolutionen, då kreditavregleringen tvingade fram den nyliberala ekonomiska politiken. I alla dessa vägskäl har socialdemokrater och borgare varit huvudsakligen överens i sak och gemensamt skruvat på en ljuddämpare på debatten. Och vänstern har inte lyckats göra sin röst hörd.
Så är det också nu med EU-konstitutionen. Eller är det en fråga som vänstern skall hålla tyst om?
Det finns de som helt enkelt menar att EU-konstitutionen inte på något sätt är annorlunda än de nuvarande EU-fördragen. De har missat några saker.

För det första och viktigaste: konstitutionen låter EU avgöra vad som skall beslutas av EU. Detta innebär att suveräniteten har bytt fot. Det är EU som är suveränen.
För det andra har EU utvecklats på flera områden så att det som förut var farhågor om nu är fakta. Förut fanns möjligheten att EU skulle kunnat utvecklas till att bli en imperialistisk militärmakt ? nu definierar sig EU själv som en sådan genom den militära strategi som antagits 12 december 2003. Förut kunde man anta att EU i framtiden skulle lägga sig i medlemsländernas välfärdssystem. Nu inordnas välfärden under handelspolitiken, och konstitutionen slår fast att detta är helt möjligt för EU att fatta beslut om med majoritet utom om EU-beslut ?riskerar att allvarligt störa den nationella organisationen av sådana tjänster?.
Men detta konstitutionsförslag har också en annan dimension: för första gången är i princip hela parlamentariska vänstern och den europeiska rättviserörelsen enad i en så central fråga. För första gången finns en riktigt god praktisk möjlighet att på EU-nivå ordna en gemensam kampanj i en konkret fråga. En kampanj som kan stå i kontrast till de menlösa upplysningskampanjer och turnéer som EU själv ordnar.
Nyligen visade en av Junilistan beställd undersökning (FWS, 10-13 januari 2005) att en majoritet, 54 procent av den svenska befolkningen, vill folkomrösta och att 29 procent vill låta riksdagen fatta beslut om konstitutionen efter en rejäl valkampanj i frågan. 13 procent är för det som nu ser ut att ske, den nuvarande riksdagen fattar beslut i frågan. Undersökningen visar en bekant bild: mest kritiska är unga och kvinnor.

Nu är då frågan: finns det någon praktisk möjlighet att få regeringen att skjuta på frågan till efter valet 2006? Ingen tycks ha lyft detta alternativ och kanske är det med vetskapen att just detta skulle vara öppet mål för Junilistan, snarare än för miljöpartiet och vänsterpartiet. Då återstår det förslag som Flamman och Jonas Sjöstedt lyft: att ställa regeringen inför ultimatum. Har någon ett bättre förslag är det dags att komma fram med det nu.


Av med ljuddämparen

Filmen:"Exorcisten Begynnelsen"

Exorcist the beginning 

Filmen handlar om fader Merrins första möte med djävulen när han arbetar som missionsarbetare i Afrika efter andra världskriget. Stellan Skarsgård spelar huvudrollen som den unge fader Merrin, en roll som en annan svensk, Max von Sydow, gjorde berömd i originalet.


Filmen:"Exorcisten Begynnelsen"

Min morfar Ernst Roos firar sin 60-årsdag med släkt och arbetskamrater på Högås Pensionat, Lindö, Norrköping.

Morfar sitter i mitten med min mormor Greta på sin vänstra sida. Närmast henne sitter min mors syster Erna gift Kronstrand och min mor Britta född och gift Roos. På marken frän vänster sitter en spelman, jag, min kusin Agneta Rydell och min kusin Göran Tillemar. Agneta hade också en yngre broder vid namn Stefan och en yngre syster som heter Gunilla. Stefan och Göran är döda sedan många år men Göran hade även en yngre syster som hette Ulla. Agneta heter Blid som gift men vad Ulla heter vet jag inte. Jag hade eller har fortfarande ytterligare två kusiner som heter Kristina och Annelie födda Karlsson men jag vet inte vad de heter som event gifta. På min morfars högra sida sitter min mors systrar Ulla gift Karlsson, Vanja gift Rydell och Sonja gift Tillemar. Mina morbröder står i mittersta raden från höger Arne Rydell, Evert Tillemar och Henry Kronstrand. I översta raden från höger syns Karl-Werner Karlsson.

Om Du som läser detta känner igen någon av personerna i texten eller på bilden eller min försvunne farfars Carl Irving´s event. släktingar är jag tacksam om Du hör av dig till mig på eddie.vivenius@tele2.se 

GUE/NGL vid WSF i Porto Alegre

GUE/NGL vid WSF i Porto Alegre 

Kommissionens arbetsprogram

Kommissionens ordförande Barroso deltog vid öppnandet av veckans minisession på onsdagen i Bryssel, där denne presenterade kommissionens arbetsprogram för den kommande perioden. Barrosso talade om att kommissionens strategiska målsättningar i grunden bygger på välgång, solidaritet samt säkerhet, vilket mer konkret sades handla om en uppryckning av den så kallade Lissabon-strategin, en förstärkt sammanhållningspolitik samt en fortsatt kamp mot kriminalitet och terrorism. Vänstergruppens GUE/NGL: s ordförande Francis Wurtz anklagade arbetsprogrammet för dess nyliberala karaktär; "Allt cirkulerar om begreppet konkurrenskraft, men en konkurrenskraft som ser arbetsrätt, miljönormer och offentliga utgifter som hinder är ingen väg framåt. Den här politiken som också syftar till att hålla nere lönerna, medverkar samtidigt till en stagnerad privat konsumtion och en fortsatta svag ekonomisk tillväxt, och gör det därmed omöjligt att uppfylla de mål som strategin säger sig vilja göra vad gäller till exempel ökad sysselsättning".

Debatt och resolution om situationen i mellanöstern

Österikiskan Benita Ferrero-Waldner uttalade sig för kommissionens räkning optimistiskt under sessionen vad gäller de förestående fredssamtalen mellan den palestinska myndigheten och staten Israel. Hon menade att resultatet av de nyligen genomförda valen i Palestina gav anledning till hopp för en politisk lösning, samt underströk att det var av yttersta vikt att EU agerade enigt för att hjälpa båda parterna i konflikten för att hitta vägar till varaktig fred. Inför president Bushs besök i Bryssel den 22 februari proklamerade hon att fredsprocessen i mellanöstern var av högsta prioritet. I den påföljande plenadebatten uttryckte Luisa Morgontani från europeiska förenade vänstern (GUE/NGL) optimism kring den gemensamma resolution som låg till förslag för antagande, och sade att det var "en fantastisk framgång" att den israeliska ockupationen samt muren fördömdes i resolutionen. I en kommentar säger Eva-Britt Svensson att hon dock är orolig för att de transatlantiska relationerna, det vill säga kontakten mellan EU och USA, på sikt kommer att vara viktigare än goda kontakter med palestinska företrädare.

Abbas till Strasbourg

EU-parlamentets politiska ledning, den så kallade talmanskonferensen, som består av talmännen samt de politiska gruppernas ordförande har accepterat ett förslag från GUE/NGL om att bjuda in den nyvalde palestinske presidenten Mahmud Abbas till en kommande session i Strasbourg. I ett pressmeddelande hyllar vänstergruppen beslutet, och menar att parlamentet nu ges en möjlighet att ta ytterligare initiativ för en rättvis fred i mellanöstern.

GUE/NGL vid WSF i Porto Alegre

Under det pågående World Social Forum i Porto Alegre deltar en delegation från GUE/NGL med 11 ledamöter under ledning av gruppens ordförande Francis Wurtz. Delegationen i övrigt består bland annat av Tobias Pfluger från PDS samt Vittorio Agnoletto från Rifondazione Comunista som både har en mångårig aktivistbakgrund i olika sociala rörelser. Gruppens stora deltagande vid forumet är en symbol för den betydelse som gruppen anser WSF har, samt en förhoppning om en fördjupad dialog kring hur ett gemensamt arbete kan åstadkommas.

Greider kräver oberoende granskare.

Granska den s.k. "Arbetarrörelsen"! 

Greider kräver oberoende granskare.
Sätt till en grupp oberoende granskare som går igenom styrelser, kapitalförvaltning och fastighetsaffärer inom arbetarrörelsen.

Det kräver debattören Göran Greider efter DN:s avslöjanden.

DN:s avslöjanden om Ola Rasks affärer kring Rönneberga konferenscenter gör Göran Greider, chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten rasande. Han oroar sig för utvecklingen. Arbetarrörelsens framtid hotas av skandalerna.

Greider pekar på att partiledningens sätt att hantera EMU-frågan, känslan av att välfärden urholkas och att arbetslösheten inte sänks, tär redan på förtroendekapitalet.
Lägg till fiffel, ja då blir det explosivt, säger han.

Göran Greider vill därför att fackföreningsrörelsen nu tillsätter en grupp oberoende granskare, i stil med Skandiautredningarna, som ska studera hur rörelsens styrelser utses och hur kapitalförvaltning och fastighetsaffärer sköts.


Greider kräver oberoende granskare