Men utan repris, påannons och mitt i semestertider
Mellan 600 och 700 värnpliktiga män i Sverige internerades i särskilda läger under andra världskriget, utan rättegång och utan dom. Det var syndikalister, kommunister och liberaler. I kväll klockan 18.15 sände SVT filmen Upprättelse av Nils Lundgren. Till en början ville man inte sända den alls.
Mellan 600 och 700 värnpliktiga män i Sverige internerades i särskilda läger under andra världskriget. Utan rättegång och utan dom. Ingen av de drabbade har fått någon ursäkt.
Om detta handlar Nils Lundgrens film ?Upprättelse ? en film om interneringslägren i Sverige under andra världskriget?, som Sveriges Television sände idag tisdag, den 5 juli, klockan 18.15. Efter en lång väntan.
Det var personer som kunde ses som samhällsfarliga eller landförrädiska element som internerades. De flesta, och de som har fått mest uppmärksamhet, var kommunister. Men i lägren hamnade också bland andra syndikalister, fackföreningsfolk och Englandsvänner ? en grupp principfasta liberaler som ville att Sverige skulle vara mer aktivt på Englandssidan.
Sverige var väldigt anpassligt till Nazityskland, säger Nils Lundgren.
Vilket kan vara en förklaring till att även judar kunde råka illa ut. En av dem lever fortfarande och bor i Göteborg, men avböjde att vara med i filmen. Han är en av de kanske fem stycken som finns kvar idag av de internerade.
Man kan fråga sig om Sverige skulle ha varit mer aktivt, men det är absolut fel att internera sina egna medborgare utan rättegång.
Dessutom var 35 000 personer åsiktsregistrerade på den tiden ? fler än antalet medlemmar i Sveriges kommunistiska parti.
Nils Lundgren tror att filmens innehåll kan vara kontroversiellt även för dagens makthavare.
Jag är övertygad om att de som har makten vill ha möjlighet att fortfarande internera folk.
Som filmens namn antyder hoppas han att den kan leda fram till att de drabbade äntligen får en ursäkt.
Om de som internerades får upprättelse kan det förhindra att det upprepas.
I filmen porträtterar Nils Lundgren både fångar och vakter. Han har strävat efter att låta de medverkande tala till punkt. Stämningarna i filmen ? såväl eftertanke som ångest och brutalitet ? avspeglas i musiken, som är gjord av Joakim Thåström, David Sandström och Fläskkvartetten.
Inte många av interneringsoffren är i livet idag. De som finns kvar är gamla och dör snart, historien måste berättas medan det fortfarande går. Och många gamla dokument i ärendet har bränts eller sorterats bort.
Material till filmen har Nils hämtat från många olika håll ? tyska, sovjetiska och svenska propagandafilmer. Bilder från ungefär 15 olika fotografer finns med.
Det har varit som att lägga ett jättelikt pussel.
Filmen har därför tagit lång tid att producera, och har också fått vänta länge innan den nu till slut visades på tv. Nils Lundgren började filmandet redan 1998, och den första versionen var klar 2002. Elfte september och händelserna som följde därefter, inte minst fånglägret på Guantanamobasen, gav en ny dimension på det hela.
Det som hände för 60 år sedan blev plötsligt hyperaktuellt, säger Nils.
Liknande händer än idag, även i Sverige. Som exempel nämner Nils Lundgren avvisningen av egyptierna och polisens inspärrande av folk utan bevis under Göteborgskravallerna. Rättsvidrigt, tycker han.
Så sent som 1996 fanns det fortfarande planer hos staten att internera folk, berättar Nils Lundgren. 60 personer fanns registrerade som potentiella orosmoment, som personer som inte var att lita på och var kapabla att använda revolutionärt våld.
Det är obehagligt att man är beredd att särbehandla medborgare på det viset. Obehagligt att veta att man är övervakad och kan interneras.
Strax innan filmen var färdig stoppade SVT finansieringen, och Nils Lundgren fick istället ekonomisk hjälp av Film i Västerbotten att slutföra den. SVT tänkte inte sända filmen alls, den visades istället första gången på Umeå universitet i oktober 2003.
Sedan dess har Lundgren visat sin film ett tiotal gånger på olika ställen, bland annat hos ABF i Norrköping och KPML(r) i Sundsvall.
Jag tror att det har fungerat som en påtryckning för att SVT att visa filmen, säger Nils.
Även om det bara är en gång, utan repris eller trailers, och dessutom på en otacksam sändningstid mitt under sommarsemestertiderna.
Jag skulle vilja se att SVT vågade ta en debatt. Det skulle vara bra att veta varför den inte visas i repris. Jag har inte fått några svar, säger Nils Lundgren.
Argumentet från SVT:s sida var att filmen inte hade tillräckligt stort allmänintresse och inte skulle ha tillräckligt stora tittarsiffror.
Men det räcker med att fyra procent ser den. Det är inte SVT:s uppdrag att bara berätta sånt folk redan vet.
Nils Lundgren tänker fortsätta visa filmen. Det som har hänt måste kommas ihåg för demokratins skull, tycker han.
Är nuläget skärpt som efter elfte september kan man gå med på långtgående inskränkningar i friheten om man inte kan historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar