Filmen:"De feta åren är förbi ( Die fetten Jahre sind vorbei )"

Peter och hans vän Jan, är unga idealister som upprörs över de sociala orättvisorna i samhället. De gör nattliga räder i förmögna människors hem utan att stjäla något. I stället möblerar de om för att skapa oro och lämnar efter sig meddelanden som talar om att "de feta åren är förbi".
Med:Julia Jentsch, Stipe Erceg, Daniel Brühl
Regi:Hans Weingartner

Antiglobaliseringskomedi. Smaka på ordet. Inte så upphetsande, inte så lovande. Men De feta åren är förbi är mycket mer än vad den bisarra genrebeteckningen antyder.

Peter och Jan har tröttnat på affischklistrandet och demonstrerandet. De vill göra något större, något som förändrar världen på riktigt. Lösningen blir att gå rakt på de rika och välbärgade för att skapa rädsla och osäkerhet. De bryter sig in i fashionabla villor utan att stjäla något, men bygger torn av möbler, lägger dyrbara porslinsfigurer i toaletten, stoppar tavlor i frysen och lämnar lappar med texten "de feta åren är förbi" alternativt "du har för mycket pengar" och undertecknar med "Uppfostrarna".

Jule har hamnat i en skuldfälla efter att ha krockat med en direktörs flådiga bil i miljonklassen. Hon arbetar som servitris och passar upp på kräsna rika människor samtidigt som hon blir vräkt från sin lägenhet. Hon flyttar in med Peter och Jan som tillsammans triggar varandra och till slut hamnar i en riktig soppa.

Filmen är fullproppad med politiska slagord och kapitalistkritiska argument som säkert får pophögerförfattaren Erik Zsiga och hans Timbrovänner att konvulsera och spasmera sig ut ur biografen.

Men även om den kanske inspirerar några vänsterungdomar att bege sig till Djursholm för att stapla rokoko, så är politiken långt ifrån hela behållningen. En ärlig ton, en vital och smart samhällskritisk injektion och samtidigt en väl avvägd dos kärlek och dramatik gör De feta åren är förbi till en av de mest kompletta filmerna på den här sidan årsskiftet. Full av smittande energi och en idealism som är svår att värja sig mot.

Samtidigt är inget hugget i sten. Jan, Peter och Jule tvingas hela tiden reflektera över såväl målet som medlen och skådespelarna skänker trovärdighet åt både brinnande idealism och det triangeldrama som uppstår. Daniel Brühl (från bland annat Goodbye Lenin!) i rollen som Jan är strålande.

Enda invändningen är att filmen bär på något slags ungdomskomplex. I sin iver att vara hipp och poppig så blir det lite för mycket alternativrock som känns ihopplockad utan syfte. Och schablonartartade frihetsvrål ut genom bilfönstret är direkt onödiga.

Men tyska lämpar sig väl som filmspråk och ett slut som innehåller flera vändningar gör det här till en film för alla. Oavsett om man vill reclaima gatan eller kapitalet.

Filmen:"De feta åren är förbi ( Die fetten Jahre sind vorbei)"