Riskerna med utarmat uran finns också i Sverige.

Chris Busby tvivlade först på att uranet kunde färdas så långt så snabbt som hans forskning indikerar.
Militären i USA och Storbritannien försöker fortfarande hålla debatten om utarmat uran utanför allmänhetens fokus, trots att flera rapporter visar på ämnets farlighet.

Men riskerna finns inte bara vid krigsskådeplatser, de finns också här, säger Chris Busby som forskat om uranet.

Dr Busby är vetenskaplig sekreterare i European Committee on Radiation Risk och anlitades av det brittiska underhuset för att utreda frågan om utarmat urans (DU) skadeverkningar på soldater. Busby, som i veckan besökte Sverige för att tala om riskerna med utarmat uran, hade också en oroväckande nyhet på området: det finns resultat som indikerar att användningen av uran i Irak och Afghanistan höjer halten av uran i luften i Europa.
Busby lyckades nämligen få ut testresultaten från fem mätstationer utanför Aldermaston i södra England. Anläggningen i Aldermaston är det enda ställe där Storbritannien tillverkar atombomber, och har därför betydligt mer omfattande kontroller av radioaktivitet. Normalt mäts radioaktiv strålning, men i Aldermaston ? troligen det enda stället i Europa ? mäts också förekomsten av uranpartiklar i atmosfären.

Åtta gånger det normala

Resultaten från Aldermaston visar kraftigt förhöjda doser ? så mycket som åtta gånger det normala ? av utarmat uran i luften vid de dagar då USA bombade Afghanistan och Irak med utarmat uran. Och det finns ingen annan förklaring till höjningen just då: om uranet skulle komma från Aldermaston eller en annan kärnanläggning skulle det har synts på en mängd andra sätt.
Men kan verkligen uran färdas på några dagar med luften?
Jag medger att jag också tvivlade på det, men det är det enda förklaringen jag kan se. Detta uran är i oerhört finkornig stoftform och att det färdas via luften har vi bekräftat. Vi vet att det stiger vid soligt väder och sjunker vid regn. Men de militära myndigheterna påstår fortfarande att det enbart utgör en fara precis vid användningen.
Mängderna är, jämfört med vi kärnkraftsolyckor mycket små. Den mängd som uppmättes utanför Aldermaston var som mest 1 600 nanobequerel/kubikmeter.
Men Busby påpekar att denna mängd motsvarar en halv miljon molekyler utarmat uran. En annan faktor gör detta mer problematiskt. Uranet är en tungmetall som inte sprids ut över kroppen, utan samlas på specifika ställen, som i lungorna. Det tycks också som att det bidrar till att gammastrålning tas upp av DNA-molekyler.

Det allvarliga i sammanhanget är att radioaktiva material har ökat kraftigt under hela 1900-talet. Från 1920 användes radium i urverk, instrumentpaneler och kompasser. När flygplan sköts ned under andra världskriget spreds radioaktiva material över stora områden. Dr Busby, som också anlitats för att se på sambandet mellan bröstcancer och radioaktivitet, menar att det finns ett tydligt samband med ökningen av cancerfall och den ökade mängden radioaktiva material.
Sätt kurvan för barnleukemi parallellt med kurvan för världsproduktionen av uran så får du se! Alltsedan 1910 har antalet fall av leukemi hos barn ökat.
Det mesta tyder på att användningen av utarmat uran, som började på allvar i mitten av 1990-talet, ökar. Men i takt med att forskarna bättre registrerar användningen, tycks det som om militärmakter som USA:s också går över till vanligt, icke-utarmat uran, vars strålningssignatur är svårare att upptäcka. Uranet, utarmat eller ej, har tyngd och en snabb bränntid, vilket ger projektiler extra kraft. Främst används det i pansarbrytande vapen. Eftersom utarmat uran är en restprodukt från kärnkraftverk är det dessutom billigare än alla andra material som har samma effekt. Och skälet till att alltmer uran tycks användas av vapentillverkare är enkelt, enligt Chris Busby:
Det är omöjligt att konkurrera utan uranet. Det går inte att vinna ett krig mot en motståndare som har uran, om du inte själv har det skriver Aron Etzler i Flamman

Filmen:"Stealth - det osynliga hotet"

Regi: Rob Cohen
Med: Josh Lucas, Jamie Foxx, Jessica Biel, Sam Shepard

I en snar framtid prövas det intelligenta stridsflygplanet med konventionella, påhittade plan. Tre topptränade piloter, klara representanter för var sin grupp, skall försvara budgeten och lära planet mänsklighet och samarbete.

Då de bästa piloterna bestrider sina order så börjar snart superflygplanet att leva sitt eget liv. Med en ynglings intresse för internet och auktoritetstrots tar sig planet an gamla och nya primitiva fiender. I en illavarslande och osannolik utveckling full av visuella överraskningar och påhitt skjuts problemen sönder på vägen mot ett hederligt USA med kärnfamiljen som bas.

Mänskligheten representerad av stridspiloter i en värld där kartnamnen måste skrivas ut övertydlig för att inte ta uppmärksamheten från jargongfylld munhuggning mellan pilot och dator förtjänar bättre filmer. Även om de bidrar till försörjningen av begåvade skådespelare (Foxx och Shepard).

Filmen:"Stealth - det osynliga hotet"

Filmen:"Marie-Line"

Regissör: Mehdi Charef
I rollerna: Muriel Robin, Fejria Deliba, Yan Epstein, Valérie Stroh m fl

Säga vad man vill om Jean-Marie Le Pen. Men han har gett upphov till en jäkla massa bra filmer på senare år. Ja, inte så att han fuskar som filmproducent, utan att han i högsta grad blivit ett incitament till en ny fransk filmvåg, som just nu utklassar övriga europeiska länders produktion.
Den lugna staden i våras var en pärla på repertoaren, Algeriet-födde Mehdi Charefs Marie-Line är en annan.
Hjältinnan i Den lugna staden tog hand om sin knarkande dotter på dagarna och rensade fisk på nätterna. Marie-Line i filmen med samma namn är bas för ett städlag på ett varuhus, som även de utför sitt arbete på natten. Med ena handen är hon sträng och kompromisslös mot sina underhuggare, där flera är illegala invandrare utan arbetstillstånd, medan hon med den andra handen är kärleksfull och humanistisk, som när hon tar hand om två små barn, vars mamma blir utvisad av myndigheterna.
Hon är alltså en komplex karaktär. Men så är hon också klämd mellan två sköldar. Hennes chef, en god vän till hennes man, anställde henne mot löfte att hon gick med i Front National. Ett annat krav var att hon skulle ställa upp på sexuella tjänster, när så anmodades. Vi kan alltså tala om både politisk och sexuell prostitution.Följaktligen smyger sig ett icke försumbart självförakt på Marie-Line. Vilket hon försöker förtränga med att sporra städpatrullen till att vinna den årliga utmärkelsen "Bästa städlag".
Hennes förändring sker långsamt, på gränsen till osynligt. Sakta vågar hon fatta för henne obekväma men nödvändiga beslut för att orka se sig själv i spegeln. Detta är skildrat med stor känslighet av Mehdi Charef. På samma sätt som han utan att svinga pekpinnar visar på dubbelmoralen hos chefen för varuhuset, som givetvis är en metafor för Frankrike. Samtidigt som han är en medlem av Le Pens parti, så hyser han illegal arbetskraft på sitt varuhus. Givetvis för att de går på en väsentligt lägre timlön. En pragmatism som nästan gör att man tycker synd om honom. Men bara nästan.

Filmen:"Marie-Line"

Filmen:"Bang Bang Orangutang"

Av Simon Staho.
Med Mikael Persbrandt, Lena Olin, Tuva Novotny, Mimmi Benckert Claesson.

Om du också är för Bang, bang..., så gillar du även "Falling down" från (1993) och "Dag och natt" från (2004)

Jag är övertygad om att det finns stunder då Mikael Persbrandt tackar sin lyckliga stjärna för mötet med Simon Staho. Dansken har befriat Persbrandt från den dödströttande machobojan, och i deras andra långfilm tillsammans skruvar Staho dessutom åt både berättarteknik, ämne och form ett par snäpp jämfört med Dag och natt.
Persbrandt har lånat frilla och glasögonbågar från Michael Douglas i Falling down. Och det är precis vad Åke Jönsson är en människa i fritt fall som förtvivlat försöker hänga fast vid livslögnen likt en räddande livboj.
Hans hustru kallar honom efter en fruktansvärd händelse för barnamördare, brodern tycker att han är en skitstövel, mamman och pappan tar avstånd och chefen ger honom i fyllan sparken.
Under Åkes rigoröst knäppta kavaj ångar frustrationen, han vill ju så gärna bli älskad och få bukt med alla demoner: Bang bang orangutang, nu är dom onda borta.
Han sitter liksom på sina egna känslor, den som möjligen kan förlösa honom är den älskade dottern lilla Mimmi Benckert Claesson är alldeles bedårande.Jag struntar i vad Persbrandt gör när strålkastarna slocknar. Så länge han levererar som här visar han och som om det tidigare funnits någon tvekan att han är en av våra få riktigt stora. Det räcker mer än väl.
Däri ligger också Bang bang orangutangs enda problem: Persbrandt tar så mycket syre att övriga bleknar efterhand. Tuva Novotny försöker, kanske lite väl mycket och väl många gånger.
Dock kan alltså omdömet från Dag och natt nu ristas i sten: Persbrandt är oerhörd. Om reglerna tillåter den här gången är Guldbaggen för manlig huvudroll redan säkrad.

Filmen:"Bang Bang Orangutang"

American Civil Liberties Union

Förra brigadgeneralen Janis Karpinski, anser i en ny bok att hon utsågs till syndabock och degraderades för att skydda politiker och underrättelseofficerer efter övergreppen i Abu Ghurayb-fängelset i Irak.
Samtidigt som USA:s kongress behandlar ett förslag om förbud mot tortyr och andra form av grym behandling av fångar, ett förslag som regeringen är emot, kommer en ny bok om händelserna i Abu Ghurayb-fängelset i Irak.
Författaren är förra brigadgeneralen Janis Karpinski som ansvarade för fängelset. Hon hävdar att hon utsågs till syndabock och degraderades för att skydda politiker och underrättelseofficerare som låg bakom övergreppen.
Degraderades till översteBrigadgeneral Janis Karpinski var den högst rankande officer som straffades för Abu Ghurayb. Hon ansågs ha brustit i ledarskap, skickades hem och degraderades till överste. Nu har Janis Karpinski skrivit en bok som heter One womans army. Hon hävdar att hon som den enda kvinnliga armégeneral som fört befäl i krig blev utsedd till syndabock. Medan de verkligt ansvariga militärer och politiker gått fria och befordrats för att de tigit om sanningen.
När jag sitter och väntar på Janis Karpinski i lobbyn på Fairmont hotel i Washington så erinrar jag mig bilderna på den strama kvinnliga generalen i sin brunspräcklig uniform och jag kommer ihåg hur jag tänkte att det var anmärkningsvärt att president Bush degraderade en general och utpekade henne som skyldig till övergreppen i Abu Ghurayb.
"Det här är sanningen"På sekunden kl. 13.00 glider hon in i lobbyn och jag känner genast igen henne på det bakåtkammade håret. Hon är en storväxt, atletisk och går med bestämda steg. Kamouflagekläderna är utbytta mot elegant svart dräkt och stora örhängen. Hon tittar bestämt på mig med sina grönblå ögon, lämnar över sin nya bok och säger: Det här är sanningen om Abu Ghurayb. Jag är inte politiker och jag har just lämnat armén.
Så slår vi oss ner i soffan och jag frågar den före detta brigadgeneralen ,numera överste, Karpinski hur hon reagerade när hon såg bilderna på sina soldater när de misshandlade och förnedrade nakna fångar på de ökända bilderna?
- Jag var chockad när jag såg fotografierna första gången. Det kändes som om världen snurrade utan kontroll och att väggarna på expeditionen skulle falla ner över mig. Jag ville inte titta på alla bilderna. Den ena fick mig mer illamående än den andra. Men undersökningsledaren sa att jag måste gå igenom allt noggrant.
- Jag kunde inte förstå att soldater kunde ta sådana fotografier och sedan posera själva och se ut att njuta. Hur kunde en soldat göra en sådan sak? Vi vet idag att de var instruerade.
Kom som befälhavareJanis Karpinski berättar hur hon kom till Irak som befälhavare över 3 400 militärpoliser vars uppdrag var att sköta läger för krigsfångar. Men snart ändrades uppgiften till att bygga upp Iraks fängelsesystem. Saddam Hussein hade öppnat anstalterna vid invasionen och de flesta var plundrade på allt till och med avloppsrören var borta.
80 civila konsulter skulle på nio månader bygga upp ett modernt fängelsesystem. Det kom bara två och de vågade sig knappt utanför den så kallade gröna zonen i Bagdad. Eftersom det inte fanns några fungerande banker förvarade de miljontals dollar i sedlar på toaletten på sitt kontor och hivade ut sedelbuntar till olika lokala entreprenörer.
Celldörrarna monterades felOm byggnadsmaterial överhuvudtaget levererades så stals det direkt. Olika grupper krävde ersättning för mark och beskydd. Inga nya fängelser blev byggda och reparationerna av de gamla drog ut på tiden. När ett av de reparerade fängelserna stod färdigt visade det sig att byggarna monterat gångjärnen på cellernas insida. Det var bara för fångarna att lyfta bort sprintarna och gå ut.
- Planen var att Abu Ghurayb skulle vara en tillfällig lösning. Inom några månader skulle fångarna flyttas till andra anläggningar. Om den nya irakiska regeringen ville tänkte vi oss att Saddam Husseins tortyrkammare och avrättningsrum skulle kunna bli en sorts museum.
Abu Ghurayb ligger en halv timmes bilväg utanför Bagdad. Vägen dit är farlig och fängelset utsattes för återkommande granatattacker. Många av reservisterna som trodde att de skulle få åka hem efter ett halvår hade svårt att acceptera att deras tjänstgöringstid förlängdes hela tiden de var rädda att förlora sina civila jobb.
- Trots stora svårigheter lyckades soldaterna ändå få Abu Ghurayb att fungera. Vi spolade avloppen två gånger om dagen för att få bort den värsta stanken inomhus och vi byggde stora taggtrådsomgärdade tältläger för krigsfångar för att få plats med som mest 7 000 fångar. Vi tillämpade Genèvekonventionerna strikt trots att de vanliga kriminella egentligen inte omfattas av dem och vi behandlade fångarna väl hävdar Janis Karpinski.
Rumsfeld förändrade alltDen stora förändringen inträffade hösten 2003 efter ett besök i Abu Ghurayb av försvarsminister Donald Rumsfeld som efterlyste mer som han kallade "actionable intelligence". Att man skulle få mer uppgifter av fångarna om motståndet och terroristernas planer. Några dagar senare kom general Gefforey Miller, befälhavare för Guantanomlägret till Abu Ghurayb för att verkställa detta.
- General Miller sa: ni måste behandla de här fångarna som hundar. De måste veta att ni har kontroll av allting i deras liv.
- Han kom till Irak på uppdrag av försvarsministern och statsekreterare Cambone. General Sanchez som då ledde våra styrkor i Irak gjorde allt som Miller rekommenderade inklusive utfärdade en order som tillät hårdare förhörsmetoder.
- Befälet över Cellblock 1A överfördes till den militära underrättelsebrigadens chef i september 2003 enligt general Millers önskemål och i november överförde general Sanchez hela ansvaret för Abu Ghurayb från mig.
Inte sju rötäggSå förklaringen att det var sju rötägg till soldater under ditt slappa befäl som utförde övergreppen på egen hand stämmer inte?
- Nej, det var inte sju rötägg utan kontroll på nattskiftet. De var ju nyanlända. Det var inte de som hittade på de här teknikerna. De kände inte till vad som är särskilt förnedrande i den arabiska kulturen. Det visste däremot underrättelseofficerarna och förhörsledare som hade erfarenhet från Guantanamo och Afghanistan. Man ser deras stövlar på flera av bilderna. De kände till den särskilda kulturella skammen att vara naken inför kvinnliga vakter, att tvingas till homosexuella handlingar, att onanera eller att bära damunderkläder och deras rädsla för hundar. Fotografierna togs för att visas upp under förhören för att hota att sprida dem till familjen och för att bryta ner fångarna.
Om din beskrivning är riktig varför pekades du ut som den högst ansvariga?
- Jag var den första och enda kvinnliga general som fört befäl i en krigszon och grabbnätverket av "Millerar och Sanchezar" i världen vill inte att kvinnor ska ha framgång på deras område
Är det inte paranoia?
- Paranoia från min sida? Nej, jag har konfronterats med det här förr. Soldaterna visste att jag tog ansvar för dem. Fångarna visste att jag såg till att de behandlades väl. Vi gjorde ett bra jobb under svåra omständigheter.
- De militära befälhavarnas inställning är viktig. General Sanchez var exempelvis inte särskilt mycket för jämställdhet. Hans inställning till sexuella trakasserier och övergrepp var "som man bäddar får man ligga". Att det var kvinnors eget fel om de råkade illa ut. Jag fick exempelvis jobba hårt för att få en officer som våldtagit en underordnad förflyttad. Sådant har jag kämpat med i armen i 25 år. När det gäller inställningen till tortyr är det samma sak. Om inte ledningen är glasklar flippar det lätt ut.
"Jag tvingades vara stenhård"Janis Karpinski talar länge om sin karriär i armén. Hur hon ständigt, särskilt när hon var yngre utsattes för sexuella trakasserier.
- Jag klarade mig genom att vara stenhård och genom att jag redan var gift med en soldat, säger hon.
- Unga fattiga landsbygdstjejer som kommer till Irak lockade av att få sina universitetsstudier betalda sedan, söker ofta efter fadersfigurer som utnyttjar dem som Lynndie England, soldaten som poserar på bilderna. Det är ingen slump att det är två kvinnor, hon och jag, som utsetts till syndabockar.
Är då Janis Karpinskis partsinlaga trovärdig? När jag pressar henne medger hon att hon trots allt hade något slags chefsansvar och att hon kunde har reagerat kraftigare. Men general Sanchez lyssnade inte och allt skedde ju som vi numera vet med direkt stöd från Vita huset så jag tvivlar på att de hade lyssnat på mig, säger Karpinski.
Men du kunde ju ha avgått i protest?
- Ja men då hade jag svikit mina soldater invänder hon.
Snattade sminkMilitären riktade i sina rapporter allmän kritik mot Karpinskis bristande ledarskap men skrev samtidigt att hon inte kunnat påverka själva övergreppen. Istället hittade man en incident där hon påstods ha snattat smink i en butik på en militärförläggning.
- Rena påhitten för att förtala mig säger Karpinski.
Debatten om behandling av misstänkta terrorister har blossat upp igen i samband med hungerstrejken på Guantanmo och uppgifterna om att CIA har hemliga fängelser ibland annat Europa.
Vad anser du då om dagens debatt om att det ändå just mot terrorister kan vara nödvändigt att ta till okonventionella förhörsmetoder och tortyr för att få fram information som kan rädda liv?
- Det håller jag inte med om. En fiende är en fiende, men först måst man ju avgöra om det är en fiende man förhör. Undersökningsledarna i Irak sa ofta till mig att de flesta som förhördes var helt oskyldiga. Ska man då förhöra någon som kan var oskyldig till brott med tortyr. De kommer att berätta vad som helst bara för att man ska sluta tortera dem. Om vi sänker oss till öga för öga-nivå så har vi övergivit våra normer. Nej jag tror inte att tortyr fungerar, säger den före detta brigadgeneralen Janis Karpinski.
skriver Thomas Nordegren i Washington

American Civil Liberties Union

Filmen:"Legenden om Zorro"

Det brukar gå fort när kommersiellt framgångsrika filmer får en fortsättning. Men mellan den första Zorrofilmen med Antonio Banderas i titelrollen och film nummer två har det tagit sju år. Var det värt denna väntan?
Svaret är, med viss tvekan, ja. Visst hade den första filmen ett nyhetens behag som inte går att återskapa, och den hade ju dessutom Anthony Hopkins i en viktig roll.
Hans karaktär dog i slutet, och finns självfallet inte med nu. Men Banderas är åter, liksom Catherine Zeta-Jones som Zorros hustru, och Martin Campbell regisserar även denna gång. Så mycket är sig ändå likt.
Handlingen går denna gång ut på att Don Diego de la Vega, som är Zorros riktiga identitet, slåss mot bovar och banditer så mycket att hans hustru tycker det gått för långt.
Paret har en tioårig son, som avgudar den mytomspunne Zorro och som tycker att pappa är en feg mjukis. Hustru de la Vega tar ut skilsmässa, och medan ex-maken börjar kröka ner sig börjar hon sällskapa med den rike franske ädlingen greve Armand. De la Vega/Zorro blir svartsjuk, men när han börjar spana på paret börjar han inse att Armand är en riktig skummis och att ex-hustrun haft oväntat ädla motiv till att ta ut skilsmässa.
Så långt känns det som om Legenden om Zorro rätt mycket står och stampar. Det är kärlekstrassel och komik som gränsar till buskis. Men när actionbiten tar över, blir det full fart i över en timme.
På det hela taget en helt okej bioupplevelse.

Filmen:"Legenden om Zorro"

Filmen:"Störst av allt"

Regi: Lars-Lennart Forsberg.
Med: Sven Wollter, Frida Hallgren, Sven-Bertil Taube, Eric Ericson, Lars-Erik Berenett, Anneli Martini.

Sven Wollter är magnifik som pamp av den gamla sorten en man som gått fram likt en schaktmaskin genom tillvaron.
Han har fattat svåra beslut utan att tveka för att det var nödvändigt och han har kört över alla, främlingar som närstående, utan att bry sig om att märka det.

Nu står han på krönet av sin bana, ska lämna ifrån sig makten och hyllas för sin storartade gärning fast helt tänker han inte stiga åt sidan.
En ung kvinnlig journalist uppvaktar honom, inte bara för att göra den stora avskedsintervjun. Hon har fått veta att han har en viktig roll i hennes förflutna och att han antagligen bär ansvaret för hennes mammas död för länge sedan.

Med eller utan hennes hjälp faller den gamle från sin höjd. Han tvingas ta sig an en ny situation, förvirrad men med obruten handlingskraft.
Wollter förblir trovärdig, och han är i gott sällskap av veteraner som Sven-Bertil Taube utmärkt som hans nedtrampade parhäst och Anneli Martini tjänstvillig älskarinna.
Frida Hallgren har det svårare som ung kvinna överrumplad av sin bakgrund. Marken gungar och hon vet inte hur den ska kunna bli stilla.
Det här är de gamla männens film.

Filmen:"Störst av allt"

Filmen:"Monster till svärmor"

Regi: Robert Luketic
Med: Jennifer Lopez, Jane Fonda, Michael Vartan med flera

Monster till svärmor är Jane Fondas första film på över 15 år. Man kan undra vad det var som fick henne att göra comeback. Har hon ont om pengar efter skilsmässan från Ted Turner? Det kan i alla fall inte ha varit manusets kvaliteter som fick henne att tacka ja.
Detta är nämligen en osedvanligt trist och förutsägbar komedi, där alla skämt antingen annonseras ut långt i förväg eller också ska understrykas och förklaras på ett sätt som snabbt får oss att tröttna.
Jennifer Lopez spelar en ung, hårt arbetande, kvinna som när hon promenerar med hundar på stranden möter en man som är hennes drömprins. Han är kirurg och hans mamma är en tv-talkshowvärd, som just försökt strypa sin efterträdare i tv-soffan och vårdas för sitt sammanbrott. Mamma (Fonda) tycker inte om sonens nya flickvän och bestämmer sig för att göra livet surt för henne och omintetgöra förhållandet.
Gissa hur det går. Tror du att det blir mängder med bråk? Tror du att de till sist blir vänner? Tror du att de unga tu till sist för varandra? Inget pris för rätt svar...

Filmen:"Monster till svärmor"

Filmen:"Percy, Buffalo Bill och jag"

Regi: Anders Gustafsson
Skådespelare: Börje Ahlstedt, Hampus Nyström, Niklas Hjulström, Daniel Bragderyd m fl.

Sommarmagi för alla

Skärgårdssommaren blir inte som vanligt för 11- årige Ulf. Hans bäste kompis Percy blir föremål för Pias kärlek. Pia är Ulfs kompis som han nu dessutom har blivit förälskad i.

På sätt och vis har Percy, Buffalo Bill & jag otur som kommer i kölvattnet på flera svenska filmer i vilka grånande herrar längtar tillbaka till sin barndom, men det finns en viktig skillnad: detta är verkligen en barnfilm.

Att den utspelas i en förgången tid är inget som stör, tror jag. Scenografin är inte egentligen nostalgisk, skärgårdsklippor är sig alltid lika och att kläderna skiljer sig lite från vad dagens barn har på sig kan vara ett befriande plus.

Förresten så undrar jag om inte en sådan liten distansering kan göra det lättare, lugnare, att se vad det egentligen handlar om: vänskap, lojalitet, första förälskelsen - alla möjliga känslor som kan finnas i ett pojkhjärta. Ulf Stark har skrivit manuset till filmen i anslutning till att han skrivit boken med samma titel, tredje delen i en serie om pojken Ulf och hans vän Percy. Den här gången speglar han Ulfs känslor för sin socialt begåvade kompis Percy och för Pia, som tyvärr gillar Percy mer än honom, i relationen mellan Ulfs farmor och hans stora, arga farfar.

Medan Ulfs föräldrar begränsas till att vara komiska och välvilligt harmlösa representerar farföräldrarna, vackert spelade av Börje Ahlstedt och Lena Strömdahl, en tragisk kärlekshistoria med ett ljust slut. Farfaderns oförlösta kärlek gestaltas i scener där han bär, slår sönder och svär åt stora stenar. Han kastar dem utför klipphällar, de går sönder och faller i havet.

Ulf och hans föräldrar kommer till farföräldrarna på sommarsemester och streetsmarte Percy, som inte har det lika bra förspänt, lyckas trixa till sig en gästsäng också, till allas förvåning. Än mer förvånade blir de när det visar sig att Percy är ett geni på att linda arga farfar runt sitt finger. Pia, som Ulf är förälskad i, upptäcker tyvärr också Percys genialitet. Men killarnas vänskap håller, trots hjärtesorg och blodiga näsor.

Magin, poesin, den ömsinta humorn och det psykologiska allvaret som finns i boken finns också i regissören Anders Gustafssons film. Ulf Stark skapar starka bilder som låter sig flyttas till filmmediet. Replikerna är också pregnanta, de berättar så mycket i så få ord och kan ändå uppfattas som realistiska. Detta innebär att Gustafsson kan berätta på ett enkelt filmspråk. Det är effektivt och konventionellt, för den som är gammal nog att uppfatta detta. Något annat behövs inte. En riktigt go' film för mellanstora människor - och vuxna.

Filmen:"Percy, Buffalo Bill och jag"

Filmen:"Cinderella Man"

Regi Ron Howard
Med Russell Crowe, Renée Zellweger

Cinderella Man (Askungemannen) är den sanna historien om den amerikanske boxaren James J. Braddocks omtumlande karriär. Och tack vare Russell Crowes fantastiska tolkning av nämnde Braddock växer filmen till någonting alldeles fantastiskt.
Han har gjort det förr, Russell Crowe. Tolkat kända ansikten på ett minnesvärt sätt. För sin roll som Nobelpristagaren John Forbes Nash Jr. i "A Beautiful Mind" belönades Crowe med en Oscar. Den filmen regisserades av Ron Howard, samme man som står bakom "Cinderella Man".

Det är tidigt 30-tal i USA, depressionen håller nationen i ett fast grepp. Åtskilliga miljoner arbetslösa och allmän misär i landet. En av alla drabbade är James J. Braddock som en gång såg en lysande framtid gå till mötes, men som fastnade någonstans på vägen och nu, med brutna händer och stukat självförtroende, av allt fler är sedd som en föredetting. Samtidigt är Braddock pappa till tre barn och han, frun Mae (Renée Zellweger) och barnen lever sannerligen ingen dans på rosor. Men James när en dröm: att ta sig tillbaka för att en gång för alla stå högst på tronen igen.

Om det är några som förtjänar en Oscar allra mest för sina insatser i den här filmen är det varken regissören eller någon av karaktärerna utan rollbesättarna. Crowe och Zellwegers begåvning är omskrivna sedan tidigare medan Paul Giamatti (senast i "Sideways") är mer av en rising star. Just Giamatti är stundtals makalös i sin rolltolkning av boxningspromotorn Joe Gould.

Filmens boxningsscener kan rentav bli ett inlägg i den svenska proffsboxningsdebatten. De är fylliga, deskriptiva och på sina håll väldigt råa. Men realistiska? Nej. Lägg därtill att det här är en film man inte ser för att uppleva ett spännande slut, snarare för att se vägen fram till det. Man behöver inte säga mer än så.

Men med trovärdiga och tidsenliga miljöer och sinnesstämningar uppbackat av ett genomarbetat regi- och manusarbete uppbackat av gediget skådespelararbete är succén given. Radarparet Crowe och Howard står i och med den här filmen för en ny klassiker.
Det viktigaste med "Cinderella Man" är att bilden av den fantastiske Braddock återuppväcks för gemene man, framförallt amerikanerna. Att sedan denna bild, så här nästan 80 år senare, är i form av en film som i alla fall undertecknad lär se om och om igen, lär väl knappast missgynna alla de som minns depressionen som någonting annat än arbetslöshet och misär. Utan snarare som en tid då hela landet följde en mans långa väg till toppen. En man som inte tog sig dit på knockout. Men väl på poäng.

Filmen:"Cinderella Man"

Filmen:"Sex, hopp och kärlek"

Tredje gången regi: Lisa Ohlin
Med Krister Henriksson, Ing-Marie Carlsson, Lennart Jähkel, Mira Eklund & Oliver Loftén
Sex hopp & kärlek

1995 skrev Roy Andersson en liten bok med titeln Vår tids rädsla för allvar apropå det rådande klimatet i Sverige. Hur det är i dag ska vi låta vara osagt men Lisa Ohlin är hur som helst inte rädd för allvar.Efter några hyllade kortfilmer tjatade branschen om långfilmsdebut, men hon bidade sin tid med ytterligare kortfilmer (med Happy days lyckades hon både föra in ljus och hålla ihop den spretiga stafettfilmen 90 minuter 90-tal). 1998 kom så den lysande Veranda för en tenor (efter Klas Östergrens novell) som imponerade på alla plan, inte minst visuellt. Mindre lyckad var långfilm nummer två, den romantiska komedin Tillfällig fru sökes (efter eget manus).
Nu är det tredje gången gillt och upp till bevis. Bevis som är otvetydiga, Lisa Ohlin är här för att skildra vår samtid på allvar.
Sex hopp & kärlek berättar fem levnadsöden, sammanlänkade men ändå åtskilda. Bertil lämnade den lilla staden och blev firad tvstjärna i kopplerishowen med samma namn som filmen. När fadern dör återvänder han och möter en svunnen kärlek, hennes man och dotter. Lite vid sidan av finns unge tidningsbudet vars väg korsar dotterns.
"Vi älskar mörkret mer än ljuset, för vi får aldrig se något ljus", säger tidningsbudet Jonas och söker mening i Bibeln genom tårarna. De vuxna, medelålders, undrar var drömmarna blev av när livslögnen knackar på. "Det var bättre förr", säger någon samtidigt som tonårsdottern hoppas att det blir bättre sen. Snart.
"Jag skulle vilja känna något, vara riktigt lycklig en enda gång", säger hon och går vilset runt med uppdragna axlar och korslagda armar. Men armarna är för korta och axlarna för små för att stänga ute världen.
Personregin är precis, skådespeleriet storartat med Krister Henriksson i spetsen som den tillfällige hemvändaren Bertil. Han gjorde huvudrollen även i Ohlins första film och rollen här skrevs direkt för honom.Med sina fem huvudpersoner bär Sex hopp & kärlek drag av kammarspel, och på många sätt är det ingen märkvärdig film. Visuellt lägger Ohlin sig mittemellan; bilderna förskönar inte men är inte heller dogmatrasiga. De går nära, passar berättelsen perfekt och när avgrunden öppnas snurrar kameran runt runt och det hisnar, svindlar, också för oss utanför filmen.
Ohlins uttryck är ett annat, men tematiskt tangerar hon det Lukas Moodysson närmar sig i Ett hål i mitt hjärta. Hon är inte lika explicit som han, men smärtan, förnedringen och självföraktet är desamma. Viljan att bli sedd. Om att duga, räcka till. Om att våga ge, våga ta emot. Om att vara så rädd att leva, rädd att dö att livet liksom passerar förbi lite vid sidan av.
Till skillnad från Moodysson lämnar Ohlin oss med en glimt av det där ljuset Jonas knappt trodde existerade. Det finns nästan alltid vägar ut, bara vi vill och vågar se dem. Inte märkvärdigt, men ändå ganska stort.

Filmen:"Sex, hopp och kärlek"

Filmen:"Pistvakt"

Regi: Stephan Apelgren

Skådespelare:: Lennart Jähkel, Jacob Nordenson, Tomas Norström m fl.

Glesbygdsklichéerna vid skidliften i Svartlien nu som film. Pappa Stor-Erik har dött och de tre bröderna har sorg.

"Mor har lämnat oss och far står lik på träsket". Så sammanfattar äldstebror Sven Erik (Lennart Jähkel) läget i inledningen till Pistvakt . Nu tvingas de tre bröderna göra upp med arvet efter fadern i vars skugga de levt. Lögnerna rämnar, sammanhållningen sätts i gungning. Allt ramas av en hotfull natur.

Det är riktigt lovande: ett klassiskt drama förklätt till buskis, mot en härligt teatermässig fond, med fejk-snö, fejk-sol och en galen uppstoppad isbjörn. Just det greppet gillar jag: att man vågar säga till publiken "vi vet att detta inte ser ut som snö, men vi kan kanske komma överens om att låtsas". Men snart inställer sig problemet: att det ska räcka en hel film.

Därför kastas vi alltför snabbt vidare rakt in i en lika onödig som förutsägbar b-variant av "Tre män och en baby". Dessutom kryddad med ett dansnummer, som kanske hade kunnat fungera som ett sätt att understryka galenskap, men som nu mest känns som ett erkännande av att inte ens Lennart Jähkels osvikliga känsla för kepsmän med gevär räcker för fylla upp denna magra historia.

Ja, problemet med "Pistvakt" på film är att man desperat försöker knyta ihop en begriplig berättelse, istället för att, som i tv-serien, skildra en miljö där mycket litet förändras från avsnitt till avsnitt. Det är ju i miljön som "Pistvakts" styrka ligger, i den eviga rundgången i de stenhårda männens lakoniska repliker, i smutsen, supandet och kylan.

Som när Sven Erik möter sin mordlystne, krigsmålade och yxbeväpnade bror Jan Erik med: "Lägg undan verktygen", en replik som hämtad ur en isländsk saga. Här finns en del sådana varma lekar med mandom, mod och morske män, men som helhet är "Pistvakt" mest pärsk

Filmen:"Pistvakt"

Filmen:"Fyra veckor i juni"

Regi:Henry Meyer
Skådespelare:Tuva Novotny, Ghita Nørby, Lukasz Garlicki m fl.

Fumligt men sympatiskt
Ung kvinna med stökigt förflutet döms till samhällstjänst och installeras i rivningsfastighet.

Henry Meyer är en svensk regissör som tar god tid på sig mellan långfilmerna. Det är närmare 15 år sedan den hyfsade debuten "Stortjuvens pojke" och snart tio sedan den mindre lyckade "Ellinors bröllop". Mellan varven är han verksam som filmpedagog. Med Fyra veckor i juni har han nu gjort ett romantiskt kammarspel som helt och hållet litar till två av Nordens främsta kvinnliga skådespelare: Tuva Novotny och danskan Ghita Nörby.Filmen utspelar sig i ett hyreshus under renovering med polska gästarbetare på stegarna utanför fönstren i sommarsolen. Här bor den åldrande judinnan Lilly med sina minnen och sina hemligheter och en dotter som vid varje besök försöker få sin åldrade mamma att flytta till äldreboendets paradis. Men hon föredrar att lyssna till Billie Holidays hesa röst och minnas Bengts heta kyssar. Hit kommer den unga Sandra, en arbetarklasstjej med en havererad relation och en tingsrättsdom till skyddstillsyn i bagaget. På något sätt lite oklart är det allt blir de vänner och förbundna och vi får följa Lillys förlorade kärlek i det förflutna samtidigt som det är något särskilt med en av de polska arbetarna i Sandras ögon.

Det finns något valhänt men avväpnande över den här berättelsen och mycket till film är det sannerligen inte. Miljöerna är grovt tillyxade, sidofigurerna lätt parodiska, fotot platt, klichéer staplas oroväckande högt. Polska gästarbetare ska luras av slemma byggare. Förmän på Myrornas klädinsamling ska försöka klämma unga kvinnor på brösten. Unga tjejer med problem kan inte hålla sams. Men ändå tycker jag om filmen. Det beror naturligtvis på att spelet mellan Nörby och Novotny utvecklar så mycket energi. Det är levande och exakt. Tuva Novotny ger kropp och liv åt en flicka på glid som det hette på den tiden som Ghita Nörbys gamla kvinna ständigt, likt en roddbåt mot strömmen, drivs tillbaka till. Och Nörby har en fantastisk förmåga att pendla trovärdigt mellan känslolägen, mellan öppenhet och slutenhet. Det är också något djupt sympatiskt över berättelsens återhållna tempo. Vår tids rädsla för allvar har med andra ord inte ockuperat Meyer och hans manuskript. Det är istället alltför tillrättalagt och konstrurerat inte minst de torftiga tillbakablickarna till Lillys ungdomsförälskelse lämnar en hel del övrigt att önska. Och likt visare på klockan rör sig scenerna mot varandra och talar om att slutet närmar sig och att klockan är slagen. Detta slut är förståss! en romantisk kompromiss med alla verklighetsanspråk som just i sin förutsägbarhet känslomässigt desarmerar berättelsen . Måste det verkligen sluta i denna ljusblå lycka med ordning och reda i livslögnerna och med den nya kärleken spirande vid den gamlas grav? Det smakar psykologisk lättyoghurt och socialstyrelse. Det är förhoppningsvis inte denna filmpedagogik Meyer lär ut. Läxan är istället att om serveringspersonalen håller denna osedvanligt höga klass sörplar man likväl lydigt i sig.

Filmen:"Fyra veckor i juni"

Flamman om C-H som aldrig var till salu!

C- H var aldrig till salu!

C H Hermansson. Foto: Aron Etzler.

Efter två självbiografier och en nyutkommen politisk biografi signerad Werner Schmidt: finns det något allmänheten inte fått reda på om C H Hermansson? Jo, det finns faktiskt åtminstone en sak.

Utomhus övergår hösten långsamt i vinter.

Hemma hos C H Hermansson, vid Gärdet i utkanten av Stockholms innerstad, är det långt ifrån stilla.

Husets pensionärsförening överlämnar ekonomipapper, blommorna skall hämtas in så att nattfrosten inte tar kål på dem, systern kommer över med tunnbröd och getost. Dagens Nyheter var här förra veckan och intervjuade. Nu ringer Lars Werner och frågar hur det är.
Jorå, säger C H. Jag har varit hos nålgubben igen.
Efter dagens akupunktur och andra bestyr arbetar sig C H igenom Theo Angelopolous filmtriologi om Greklands moderna historia. Bokhyllorna dominerar hemmet och ändå ligger tjocka boktravar lite överallt. De skall läsas. Det är inget fel på hjärnan.
Men kroppen börjar bli gammal. C H föddes revolutionsåret 1917 och fyller nu 88 år. Vi räknar ut att C H kan fira 71 år som föreningsaktiv. Han tog sitt första föreningsuppdrag 1934. Och här finns åtminstone en sak som omvärlden tidigare inte vetat om C H: att han skrev schlagers. Det beror på att de inte finns bevarade någonstans.
Schmidts bok bygger enbart på skriftliga källor, alltså inga intervjuer. Det är det enda C H har att invända emot denna politiska biografi.
Det politiska livet består av så mycket annat som man inte får med med den metoden: samtal, tal som inte skrivits ned. Men visst om man muntligt skall återberätta det förflutna finns risk att nutiden får färga det på ett sätt som är oriktigt.
Skrattande säger han: Det är ungefär som om man var nedgrävd redan och så skriver någon en biografi. Men han tycker den är både korrekt och välskriven.
Och det är mycket nytt material som kommer fram om den faktiska samhällsutvecklingen i Sverige, om samarbetet med Hitlertyskland till exempel. Många blir förvånade när de läser: Det här har jag aldrig hört talas om.

Men hur kom du in i föreningslivet?
Jag höll mitt första politiska föredrag för Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Ja, så var jag klubbmästare för idrottsföreningen, bokade orkestrar och ordnade fester. Skrev schlagers. De skulle alltid ha en egen melodi festerna. Jag skrev texterna och sålde till dem.
Snart blev det mer politiska uppdrag. 1935 gick C H med i SSU. Och på den vägen har det varit. Nu är han revisor i husets pensionärsförening och i partiföreningen Östermalm/Värtan.
Folkrörelsen har fyllt mitt liv. Det är inget jag klagar över, det har gett livet ett innehåll. Och så tror jag många partimedlemmar eller folk som läser Flamman känner.

Varför?
Dels kamratskapen. Sedan att ständigt brottas med alla problem. Jag har fått impulser att följa med utvecklingen i Sverige och utlandet. Jag känner gemenskap med dem som i andra länder kämpar för demokrati och socialism. Det är något jag önskar många.
Men det var inte säkert att C H skulle ägna sitt liv åt politik. 1939 var han på väg till USA för en akademisk bana i sociologi eller ekonomi. Faktum är att planen för en doktorsavhandling var färdig: den skulle handla om de svenska partiernas valrörelser.
Sedan kom andra världskriget och C H blev inkallad.
Men ännu mindre sannolikt var det att C H skulle bli partiledare. Och han är glad att han fick chansen i en tid när politiken inte dominerades av skandaler.
Det politiska livet och debatten har förfallit oerhört. När man läser tidningarnas kommentarer? ja vad är det dom tar upp alltså? Det är ju inte huvudlinjerna i politiken utan sånt man kan hacka på och små skandaler.
Det gäller ju inte bara politiker, utan också tv-kändisarna som kvällstidningarna upptas av. Förut hade man partiernas dagstidningar och lite program i radion. Det var sakliga referat och sakliga intervjuer. Tidigare fanns sånt som riksdagskrönikornas sakliga redogörelse för vad som har hänt i riksdagen. Var hittar du det idag? Det finns inte.
I det medieklimat som råder är det dessutom vänstern som skall ta stryk för historiska misstag, medan högern och socialdemokratin aldrig tvingas göra upp med sina lik i garderoben. Men hur rättvist är det egentligen? Andra svenska partier, organisationer och företag hade minst lika omfattande kontakter. Vpk var betydligt mindre intressant än regeringspartier ur rysk synvinkel.
Socialdemokraterna hade kontakt med SUKP. De ansåg att Sovjetunionen spelade en viktig roll i arbetet för fred och i solidariteten med tredje världen. Och det var ju rätt att ha det. Jag har funderat mycket på vad som var rätt och fel. Jag tycker det var ett misstag att skicka de här telegrammen till kongresser. Men att bryta alla kontakter? Det hade varit fel. Vi hade kontakter med alla strömningar. Här hemma har jag ätit middag med fjärde internationalens ledare Ernest Mandel till exempel.

Har du någonsin sett en motsvarande historisk granskning av ett annat parti än vänsterpartiet?
Tja... Man har väl försökt attackera folkpartiet för den liberala internationalen. Det var med en del konstiga partier där. Men det har ju aldrig fått något genomslag, det har det inte.
Just historiskt komprometterande saker på den borgerliga sidan finns det gott om i Werner Schmidts bok. Att kronprinsessan Louise och prinsessan Ingeborg tillsammans med socialdemokraten Richard Sandler medverkade i en tillställning 18 februari 1937 för att samla in pengar till Franco, vars trupper avancerade för att göra slut på den spanska demokratin. Och historien om hur Jakob Wallenberg, näringslivets toppar och den svenska militären in i det sista fem dagar före krigsslutet 1945 höll i militärt samarbete med Hitlertyskland.
I Schmidts bok framträder också ett mycket tydligt mönster: de svenska kommunisterna anklagas tidigt för att gå främmande makters ärenden och för att vara demokratifientliga. Dessa argument används sedan för att lämna information till främmande makter Gestapo såväl som CIA och inskränka demokratin. Och förstås att motarbeta varje försök för kommunisterna att arbeta brett. Ett absurt exempel på det är att socialdemokraterna grundligt saboterade den antifascistiska front som byggdes upp 1939 med argumentet att de som ställde sig mot fascismen stod för en totalitär ideologi. När Hitler annekterade Europa valde regeringen att bekämpa kommunister.
Men demoniseringen av kommunisterna tillät också staten att utsätta dem för den mest systematiska kränkning av demokratiska rättigheter i svensk historia. Säpo och senare IB registrerade 500 000 människor på vänsterkanten med början på 1930-talet. C H:s egen mapp omfattar 1940-1975.

Har socialdemokratin gjort upp med detta? På sjuttiotalet kom ju det mesta i ljuset?
Nej, de ruskade på sig bara. När Guillou och Peter Bratt skrev sin bok stötte jag på Olof Palme ute på stan av en slump. Jag vill varna dig för att ta upp de här frågorna, sa han. Han var ju oerhört inblandad, liksom också Sten Andersson. Och det är något makalöst med deras avlyssning av partistyrelsemöten. Och offentliga lokaler, HSB-lokalen på Fleminggatan, ABF. Tänk om vi hade gjort något sånt! Va? Nej, det har inte blivit någon uppgörelse med det. Vi har ju alla volymer från säkerhetstjänsten, men det har inte hänt något. Det har ju inte varit som i Norge.

Varför?
Ja, varför? Socialdemokratin är så pass involverad i den borgerliga statsapparaten.

Men vad har man uppnått genom all avlyssning och bevakning?
Ja... en del har ju blivit av med jobbet. Sedan har de haft full insyn i allt vi gjort. Säpo hade till exempel spioner på Kungsgatan 84, det har jag kunnat se i säkerhetstjänstkommissionens rapport. Folk som arbetade där.

Har du någonsin konfronterat dem?
Nej. Jag vet ju inte vilka de var. De har kodnamn i Säpos papper.
C H har alltså stått under permanent bevakning från 1930-talet och framåt och ofta demoniserats i socialdemokratisk press. Samtidigt har han fått erbjudande om att bli socialdemokrat.
Ja, det var efter vårt valnederlag 1968. Det var i andra kammaren. Ingemund Bengtsson, socialdemokraternas ordförande i andrakammargruppen, sedermera statsråd, som ville ha ett samtal med mig. Beklagade valutgången. Och föreslog att jag skulle gå över till det socialdemokratiska partiet. Och efter ett år så förstår du, så blir du statsråd?. Så var det.

Skulle du fått ha kvar dina åsikter?
Det sa de ingenting om. Det gällde partiboken bara.
Det är nu inte bara C H som fått sådana erbjudanden. Många fackligt aktiva och andra företrädare har lockats över med piska och morot kommunisthets och höga poster. Med tanke på att den socialdemokratiska ledningen också haft tillgång till Säpos och IB:s information har intressant information för värvningar av denna typ kunnat användas.
Eftersom Sverige styrts större delen av seklet av socialdemokratin, skulle borgerligheten ha kunnat agerat för att rensa upp dessa historier. Skälet till att det inte skett är att borgerliga partier i princip alltid också varit delaktiga. Hur trovärdiga de är som demokrater kan sedan var och en fundera på.
Att C H skulle ha sålt sig till socialdemokratin verkar i historiens ljus otänkbart. När han 1964 blev partiledare i SKP innehöll hans politiska projekt två tydliga linjer: att göra sig av med Sovjetberoendet och agera mer självständigt mot socialdemokratin.
Ja, jag ansåg att vi måste föra en systemkritisk diskussion eftersom socialdemokratin i regeringsställning slår vakt om det kapitalistiska systemet medan vi ville skapa ett annat samhälle. Och då måste vi vara kritiska på en rad punkter. Det handlade bland annat om biståndet och det internationella samarbetet, miljöfrågorna. Kvinnornas ställning i samhället som vi var tidiga med att ta upp. Det kallades ju inte feminism, men i sak var det ju precis samma.
Sedan var det att överhuvudtaget föra en kamp mot storfinansen. Skall man ta upp maktfrågorna måste man ta i frågan om storfinansens makt. Är den kvar eller utvecklas ännu mera, då går det ju inte att skapa något socialistiskt samhälle, det är en självklarhet.
De medel som C H själv alltid tar upp, den ekonomiska demokratin, har återkommit till agendan först på senare tid.
Om man skall skapa någon form av socialistiska samhällen, bryta storfinansens makt, så måste det ske genom aktioner och med stöd från de breda massorna. På arbetsplatserna och lokalt. Vi har ju ingen socialdemokratisk statsapparat, trots det långa regeringsinnehavet. De som idag inte talar om det blundar för realiteterna. Erfarenheterna visar att statligt ägande inte i och för sig innebär socialism. Jag menar ju inte att vi skall privatisera. Jag är motståndare till den privatisering som skett och den som förebereds, men det räcker inte att bara kräva att de och de verksamheterna skall övergå i statlig regi. Statligt ägande får aldrig stöd om det inte finns ett folkligt inflytande över det. Det verkligt avgörande är de arbetandes inflytande inom företagen. Men säger man det idag drar folk på mun.
Det, om något är en indikation på att utvecklingen i samhället i stort inte gått C H:s väg.
Jag tycker man skulle ha låtit bli att ge EU så mycket makt. Att släppa kapitalregleringen också. Det sägs att man skall gilla läget. Men jag gör inte det.

Flamman

Filmen:"Liftarens guide till galaxen"

Regi: Garth Jennings
I rollerna: Martin Freeman, Sam Rockwell, Mos Def, Zooey Deschanel

"Liftarens guide till galaxen" var Douglas Adams livsverk. Det var den fantastiska radioshowen som blev tv-serie, bok och tecknad serie men aldrig film, förrän nu.

I över 20 år har boken Liftarens guide till galaxen funnits som manus.
En mängd olika skådespelare och regissörer har varit påtänkta att vara med, och författaren själv, Douglas Adams, hann dö i en hjärtattack innan projektet roddes i land.
Men nu har den alltså äntligen blivit film, och en mycket bra sådan.

Arthur Dent är en helt vanlig man som bor i ett helt vanligt hus i England. En morgon står det plötsligt bulldozers och rivningsarbetare utanför hans hus och hävdar att huset måste bort för att ge plats åt en ny motorled. Ungefär samtidigt dyker Arthurs kompis Ford upp och förklarar att han inte alls är en människa, utan kommer från en annan planet, och att jorden kommer att förstöras inom några minuter för att ge plats åt en rymdexpressled. Deras enda chans är att lifta med ett rymdskepp för att inte gå under tillsammans med jorden.

Filmen är inte helt trogen boken, men det gör ingenting. Fansen kommer inte att bli besvikna ? den är precis så lustig, knasig, rolig och flummig som man kan förvänta sig. Skådespelarna känns nästan som om de är gjorda för sina roller. Vem kunde ha gjort en bättre tolkning av universums president Zaphod Beeblebrox än Sam Rockwell? Det enda som irriterar är att Alan Rickman gör roboten Marvins röst, eftersom Rickmans röst är så karaktäristisk och välkänd. Men summan av kardemumman är att det här är en av årets roligaste och samtidigt knäppaste filmer. Douglas Adams kan känna sig nöjd i sin himmel.

Filmen:"Liftarens guide till galaxen"

Filmen:"Broderier"

Regi:Eléonore Faucher
I rollerna:Lola Naymark, Ariane Ascaride

Ett möte mellan två kvinnor. Madame Melikian har förlorat sin vuxne son i en mc-olycka. Den 17-åriga truliga Claire är gravid och tänker adoptera bort sitt barn. Båda har sorg.
Den här filmen doftar. Av must, mylla och färg. De spröda, oerhört vackra, broderierna talar till oss genom filmduken. Här skapas en säregen och underbar filmpoesi.
Berättelsen rymmer inga plattityder - den är väl förankrad i sin lågmäldhet. Ett litet konstverk, helt enkelt.

Filmen Broderier