www.bioprogrammet.nu - Info om filmen Pianisten

www.bioprogrammet.nu - Info om filmen Pianisten

Ett brutalt mästerverk
"Lieben Sie Elfriede Jelinek , Claus Peyman - oder Kunst und Kultur?" (Gillar ni Elfriede Jelinek, Claus Peyman - eller konst och kultur?") stod det på FPÖ:s valaffischer när Haider gick i mål med kulturfrågor i den österrikiska politiken. Och jag kan tänka mig att Haider just inte skulle gilla Michael Hanekes filmatisering av Elfriede Jelineks roman "Pianolärarinnan", som gestaltar vad Alice Miller kallar "den svarta pedagogiken" i Österrike.
Filmen "Pianisten" - som inte skall förväxlas med Roman Polanskis "Pianisten" som vann Guldpalmen på årets Cannesfestival - handlar om den vackra, drygt fyrtiåriga Erika Kohut som är pianolärare vid konservatoriet i Wien. Hon har misslyckats i ambitionerna att bli konsertpianist, något som den ständigt sura mamman (Anne Girardot) har som undertext i sina klagomål mot dottern. De delar hem trots att dottern är vuxen.
Isabelle Huppert i rollen som Erika har ett stängt, förstenat ansikte, som då och då öppnas då hon talar om Schubert, hans brist på sentimentalitet, hans starka känslor. Den unge begåvade eleven Walter (Benoit Magimel) förälskar sig i henne, mot alla odds. Hon värjer sig.

I filmen blir Erika en gåta. Strikt, iskall och tuff mot eleverna. Eventuella försök till all slags kontakt undviks. Efter jobbet går hon på peepshows eller ser porrfilm i eget litet bås, spionerar på älskande par i bilar, köper snygga kläder hon aldrig tänker använda. Hon tycks inte ha kul en endaste sekund i sitt borgerliga liv, trots statusfyllt arbete på konservatoriet och hyfsad ekonomi. Hon och hennes mamma har ett symbiotiskt, hatfyllt förhållande, sover till och med i samma sovrum. Hennes drömmar om sexualitet tar sig sado-masochistiska uttryck. Hon är en känslomässig bomb på väg att brisera. Då möter hon Walter, och allt ställs på sin spets.

Isabelle Huppert spelar ut mesta möjliga minimalism under en stenhård yta, hon gör en absolut briljant rollkaraktär av Erika, i det Österrike som uppfann både Freud och Hitler. Svart pedagogik är bara förnamnet i detta mentala rum.
Benoit Magimels Walter är en ganska normal ung man, medveten om sin begåvning och sitt stiliga utseende. I scenen där de båda första gången möts, slutar det avbrutna kärleksmötet som ett skämt, en lek, när Walter börjar studsa runt och skoja över hela den absurda situationen. Bara denna enda scen visar Hanekes position som en av de verkligt stora moderna filmarna i Europa. Hans brutalitet och hans oförutsägbarhet gör "Pianisten" till ett mästerverk.
"Pianisten" är dock inte Hanekes mest våldsamma film, men det inre våld som filmen gestaltar är starkt nog. Men först och främst är det Isabelle Hupperts film, från början till slut. Så sliten, så spröd - så fruktansvärt intensiv och så oerhört skicklig.
Filmen vann juryns stora pris och de två skådespelarprisen vid förra årets Cannesfilmfestival.
Helt rättvist.