Filmen "Spider-Man 2"

Spider Man-2 bättre än föregångaren
Regi: Sam Raimi. Manus: Alvin Sargent. Foto: Bill Pope. Klippning: Bob Murawsi. Musik: Danny Elfman. I rollerna: Tobey Maguire, Kirsten Dunst, James Franco, Alfred Molina, Rosemary Harris, J.K. Simmons, Donna Murphy, Daniel Gilles m fl
Den i princip enda svagheten i den första filmen om tonåringen Peter Parker som bits av en genmodifierad spindel och får superkrafter var att den ogenerat annonserade en uppföljare. Trådarna som blev löst hängande i luften var kanske metaforiskt passande, men det var inte särskilt tillfredsställande att handlingen så uppenbart lämnades oavslutad.

Reklam för del tre
Samma sak sker i uppföljaren. Efter att filmen egentligen är slut kan Sam Raimi och den uppenbart begåvade manusförfattaren Alvin Sargent inte hålla sig från att börja om och göra reklam för en del tre — vilket inte minst verkar djärvt eftersom Tobey Maguires dåliga rygg höll på att sätta stopp hans för medverkan i tvåan.
Med detta sagt så är Spider-Man 2 inte på något sätt ovälkommen. Den är till och med mer spännande, mer romantisk och framför allt roligare än den första filmen var. Mycket beror det på att filmskaparna håller sig för goda för det vanliga felgreppet i uppföljare: mer, fler, större. I stället tar de god tid på sig med karaktärsutvecklingen.

Utstötthet
De flesta superhjältar får sin dragningskraft på publiken på grund av sin utstötthet (X-Men, Hulken) eller genom olikheten mellan sitt vardagsjag och den trikåklädda personan (Batman, Stålmannen, Daredevil). Hos Spindelmannen är båda delarna dragna till sina extremer. Han lider av en total personlighetsklyvning: lika smidig som han är i sin rödblåa dräkt — lika klumpig är han som Peter Parker, lika beund­rad som Spindelmannen är av tonåringar och barn — lika misslyckad är Peter Parker hos arbetsgivare och lärare.
Länge ägnar sig filmen åt att visa hur trist och ensamt en hjältes liv kan bli. Ingen vågar lita på att man kommer i tid eller kommer alls eftersom man alltid måste rädda någon oskyldig ur skurkars klor på vägen. Man bor i en usel lägenhet med en girig hyresvärd. Man har skuldkänslor. Den stora kärleken Mary Jane (Kirsten Dunst) tröttnar på att vänta och förlovar sig med en astronaut. All vittvätt blir blå- och rödspräcklig av superhjältedräkten.

Lägger av sig dräkten
När allt är som mörkast, när depressionen gjort att han till och med tappat förmågan att skjuta ut sitt klibbiga nät, bestämmer Peter Parker sig för att lägga av sig dräkten och bara vara en vanlig medborgare, en sån som bara tittar på när polisbilarna far förbi.
Men världen behöver honom. Framför allt det storslagna New York av tegel och blänkande glas som Raimi hyllar i de många hisnande scener där Spindelmannen svingar sig mellan skyskrapor behöver honom. Denna gång hotas staden av Doctor Octopus (Alfred Molina), den sympatiske men äregirige fysikern Otto Octavius vars psyke i ett misslyckat experiment tagits över av fyra artificiellt intelligenta tentakler.
Precis som Willem Dafoes gröna troll i den föregående filmen har hans själ förstörts av kombinationen högteknologi och girighet, men till skillnad från Dafoe gör Molina en skurk som har mer av Frankensteins missbildade och sorgsna mons­ter än genuin ondska i sig. Doctor Octopus mekaniska men mycket levande tentakler är filmens bästa specialeffekt, med egna personligheter och inte så lite skrämmande. Molina är fullkomligt trovärdig med sina nya lemmar. Tobey Maguire visade sig redan i Välkommen till Pleasantville (1998) ha komisk talang, nu är han rolig nästan hela tiden utan att synbart anstränga sig det minsta.

Serietidningsestetik
När han har Spindelmannens heltäckande mask på sig utvinner han komik ur sin ganska underliga, målbrottslika röst — och det är egentligen först där som det blir uppenbart att vilken annan skådespelare som helst i dräkten skulle ha tvingat fram en helt annan sorts film.
Allting inleds med förtexter som både tar tillvara den ursprungliga serietidningsestetiken och resumerar hela den föregående filmen i tecknade stillbilder. Ett enda fotografi finns med bland teckningarna, av Kirsten Dunsts ansikte.
Det är ett elegant sätt att markera att Mary Jane trots sin traditionellt passiva roll är navet som hela Spindelmannens existens snurrar kring. Hon är också den som gör att den tonårige Spindelmannen blir mer mänsklig än vuxna, mer okomplicerade trikåhjältar som Stålmannen och Batman. Kanske vågar man hoppas på att hon inte bara får tråna, bli bortrövad och räddad i nästa, oundvikliga uppföljare.

www.bioprogrammet.nu - Filmen "Spider-Man 2"