Filmen "Dag och natt"

Regi: Simon Staho
Skådespelare:Mikael Persbrandt, Sam Kessel, Maria Bonnevie m fl.
Fenomenal resa till mörkrets hjärta
"Dag och natt" är välbyggd och stringent och plockar dessutom fram det bästa som svensk skådespelarelit kan prestera. Gunnar Bergdahl utnämner den 32-årige danske regissören Simon Staho till en av Nordens mest spännande filmskapare.
Den första information som vi får i Simon Stahos fenomenala film Dag och natt är att arkitekten Tomas kommer att ta sitt eget liv när denna dag har tagit slut och natten har kommit. Erland Josephsons röst ger oss lakoniskt filmens förutsättningar. Den unge danske regissören vänder resolut och modigt ryggen åt alla dramaturgiska regelverk.

Det är inte ens frågan om vem som kommer att hålla i pistolen, som i den amerikanska filmen "American beauty" av Sam Mendez som kom häromåret och som också den skildrade en man i sönderfall. Nej, Simon Staho tänder sin svetslåga till berättelse, talar om för oss att det inte är någon långresa som föranleder dessa avsked utan döden, placerar oss som medpassagerare i den bil som under en och en halv timme kommer att vara vår utsiktsplats över livets förgänglighet och det förflutnas obeveklighet och låter Mikael Persbrandts rollgestalt Tomas lägga pistolen till rätta i handskfacket och ta en första slurk ur ginflaskan.

Nu hämtar han den första i en rad personer som lever i hans närhet och som påverkar hans liv. Det är sonen som han brutalt skickar ut i livets ensamhet. Sedan följer älskarinnan som han sviker, den bäste vännen som han misstänker, hustrun som han föraktar och så vidare i en infernovandring i ensamhetens labyrinter. Bilen, med pistolen i handskfacket, de betydelsebärande miljöerna som flimrar förbi utanför bilfönstret, de gråa förortskomplexen, de välmående villakvarteren (vår egen "Swedish beauty"), de ödsliga hamnområdena, den ursvenska fotbollsplanen med sina knattelag, allt till bilmotorns hemtama brus. Det är en resa till mörkrets hjärta och en obeveklig skildring av undergångens arkitektur.
Initialt kommer jag på mig med att fundera över huruvida det kommer vara möjligt att filma hela berättelsen på detta minimalistiska vis.

Kommer Mikael Persbrandt någonsin att stiga ut ur bilen som mullrar fram genom dessa hotfullt igenkännbara miljöer? Hur är detta ljussatt? Hur är det fotograferat? Men snart glömmer jag allt sådant. För varje ny scen som ökar intensiteten i denna annorlunda berättelse bryr jag mig allt mindre om annat än vad människorna säger och vad de gör mot varandra. Det är en film med ett starkt oemotståndligt övertryck, likt en kastrull som torrkokar mot katastrofen.

Så välbyggd och konsekvent genomförd är denna film att den i ett slag gör Staho till en av Nordens mest spännande filmskapare. Att något stort skulle kunna komma visade han redan i sin novellfilm "Nu" häromåret, där han lät Mikael Persbrandt och Mads Mikkelsen spela ett homosexuellt par i en svartvit stumfilm i cinemascope!
Men i "Dag och natt" finns inget experiment för experimentets skull, blott intensiv närvaro och ett moget och mångfacetterat manuskript som driver fram berättelsen i dialogburna möten. Jag betraktar en råare och mer uppdaterad version av Bergmans "Enskilda samtal", en berättelse vars intensitet bygger på balansgången vid avgrunden.

Allt detta görs möjligt av att Simon Staho plockar fram något av det bästa svensk skådespelarelit kan prestera. Det är nämligen en bokstavligen pornära film. Mikael Persbrandts ansikte, med små, små medel, uttrycker alla den krackelerande mannens våndor. Det finns bara en sak att säga om hans prestation: Plocka fram Guldbaggen direkt! Och inte sedan "Trolösa" har jag sett Lena Endre, som spelar hustrun, så övertygande i en svensk långfilm, Fares Fares fotbollstränare med sin livsångest, Maria Bonnevies älskarinnas utanförskap, Tuva Novotnys flickprostituerade med sin kamp för självrespekt - alla skjuter de till glimmande mosaikbitar till helheten.

Min enda invändning handlar om sekvensen med Hans Alfredson (och det är inte fel på skådespeleriet där heller). Men denne tvingas brottas med alla våra minnen av oräkneliga komiska Lindemän som desarmerar illusionen. Men när så Pernilla Augusts syster och Marie Göranzons mamma i ett par glimrande och svarta sekvenser öppnar Tomas livshistoria tar filmen ett nytt strupgrepp.
Tomas rattar sin bil rakt mot livets ström och hur han än gasar och kör drivs han ständigt tillbaka mot det förflutna.

"Dag och natt" är en film av samma psykologiska stringens som Clint Eastwoods "Mystic river" och med ett konsekvent fungerande formspråk som aldrig sviker, värdig Michael Haneke.Bilen rullar vidare allt djupare in i mörkret. Natten faller, åskan dånar, regnet smattrar på vindrutan och han som en gång var en liten pojke håller pistolen i sin hand.
Det finns ingen nåd, ingen undanflykt, inget hopp, ingen återvändo. Resan har nått sitt slutmål. Mörkrets hjärta slår sitt sista slag.