"Gissningsvis kommer den som ser gudstro som farlig snabbt att stå upp för behovet av tankefrihet. Och jag håller med. Om i den tankefriheten ingår friheten att ha ett öppet och intresserat förhållande till den andliga dimensionen. Som somliga vill kalla ”Gud”. Ganska många finner också den dimensionen fullt möjlig att kombinera med religiösa traditioner man känner sig hemmahörig i. Och, precis som inom politiken, kan man i den kontexten bete sig antingen som en despot, en påträngande predikant eller en öppet undersökande lyssnare. Vår förmåga att omfatta ”sanningen” med stort s gör vi nog bäst i att förhålla oss lite ödmjuka till.
Inte är det ett lätt tema vi diskuterar, när vi samtalar om ett samhälle där människor med delvis helt olika syn på religion och livsstil ska kunna känna sig sedda och trygga. Men jag tror att det åtminstone blir lite lättare om man inte först måste reda ut frågan om Guds existens eller icke-existens. Självklart kan man säga att hela konkarongen ”existerar”: Gud, Icke-Gud, den påtagliga verkligheten, drömmarna, köksbordet och tomheten.
Men när man har med människor och situationer att göra vinner man alltså mer på att fråga sig: hur ska vi bemöta varandra för att ingen av oss ska behöva bli påhoppad, idiotförklarad och låsa sig i försvar? Har jag förstått den andres känslor, behov och uttryck?" skriver Inger Edelfeldt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar