Vänstern ledning drabbas av avhopp.

Avhopp från (V):s partistyrelse

Mats Carlbom DN skriver "Ledamoten Anders Neergaard lämnar Vänsterpartists styrelse i protest mot partiets uppgörelse med Socialdemokratrerna."
"Vänsterpartiet accepterade en överenskommelse som var ett diktat rån S och MP", skriver Neergaard i ett debattinlägg i Vänsterpress nr 1, januari 2009.

Partisekreterare Anki Ahlsten tycker att han dragit för snabba slutsatser av det nyss nledda samarbetet"

Jag delar inte Anki Ahlstens uppfattning utan undrar istället varför inte fler PS-ledamöter följde Anders Neergaard väl motiverade och respekvärda sorti ur PS?

I tidigare debattinlägg i Vänsterpress 2008 har nämligen jag kunnat läsa att fler PS-ledamöter än Anders var kritiska mot partiets beslut att bilda regering tillsammans med S och MP vid en eventuell valseger 2010.

Anders motiverade sitt beslut på följande sätt:”Överenskommelsen innebär att vi accepterar att gömma undan vår ekonomiska politik som vi har menat utgjort ett alternativ till de nyliberala ramar som omöjliggör en politik för ökad rättvisa. Det är ett beslut, enligt mig, som går på tvärs av vårt kongressuttalande och som accepterar socialdemokratins vandring högerut… Progressiva ekonomer, fackföreningsföreträdare, ja till och med socialdemokraternas Skånedistrikt argumenterar för en politik som helt eller delvis överensstämmer med den politik som vänsterpartiet tidigare drivit, men som vi nu lämnar för att kunna samarbeta med s och mp.

Har då vi som parti, eller vänstern i mer bred mening fått något genomslag i överenskommelsen mellan s, mp och v. Det enkla och trista svaret är NEJ.

Socialdemokraterna och mp har inte velat tillmötesgå oss på någon punkt. Alternativa skrivningar (tex ökning i offentlig konsumtion och investeringar över en konjunkturcykel som andel av BNP) som kunde ha utgjort – en smärtsam – men dock acceptabel kompromiss, har förkastats.

Vänsterpartiet accepterade en överenskommelse som var ett diktat från s och mp. Jag är rädd att detta kommer att få långtgående konsekvenser för vänsterpartiet och vänstern mer allmänt.

Överenskommelsen är långsiktig, vilket är ytterligare en anledning till att jag inte kan bidra med något konstruktivt i PS. Om ett år, när vi har vår nästa kongress ska vår enighet som en trepartiallians demonstreras, jag är mycket rädd att vår systemkritiska politik har fått ta kraftiga slag under resan. Med tanke på det stöd som idag växer fram för vår politik borde vi ha orkat mera. Vänsterpartiet är nu låst i en överenskommelse som förbjuder oss att driva vår ekonomiska politik som utgör en central del i vår systemkritik av ett orättvist samhälle och delar till en alternativ politik. Vi riskerar att legitimera den gamla normpolitiken. Vårt ansvar här är stort.”