Direktören för det hele

När Ravn grundade ett IT-företag uppfann han en fiktiv direktör som han kunde gömma sig bakom när impopulära beslut behövde fattas. När han nu vill sälja firman måste han visa upp direktören och anlitar därför en arbetslös skådespelare.

Medverkande: Jens Albinus, Peter Gantzler, Iben Hjelje, Benedikt Erlingsson, Louise Mieritz m fl
Fotograf: Automavision
Regi Lars von Trier

Maaret Koskinen skriver om "Chefen som inte ville fatta beslut

Lars von Trier är tillbaka med en kontors­komedi och en självgående kamera. Hon faller pladask för den danske film­direktören för det hela.

Fotografen för Lars von Triers senaste film "Direktören för det hele" uppges nämligen heta "Automavision". Que? Jo, det är en kamera som när den väl fastlåsts i ett läge ger ett antal slumpmässiga val för till exempel brännvidd och bildkomposition, allt - enligt regissören själv - för att "begränsa det mänskliga inflytandet och i stället ge tillfälligheterna spelrum".Vad är nu detta? En sentida filmisk motsvarighet till de litterära surrealisternas automatiska skrift: en självgående kamera som "direktör för det hele"? Nja, snarare ett uttryck för denne regissörs ständigt pågående "revitaliseringsplan", som han kallar det själv. Eller, om man så vill, en ytterligare tillspetsning av de vid det här laget institutionaliserade Dogma-reglerna.Kort sagt: Lars von Trier är åter i full färd med att dekonstruera sin egen skicklighet. Eller som Nils Petter Sundgren så träffande uttryckte det om en annan storhet som på sin tid vägrade leva på sina lagrar och i stället sökte ett mer avskalat uttryck: här handlar det om att avstå från den egna virtuositeten. Ja, redan i början av filmen insisterar von Trier själv på (ungefär som i början av "Riket") att i det som följa skall finns "ingen reflexion, ingen pedagogik - bara trivsel". Nå, tillåt oss hysa ett visst tvivel. Här finns både samhällskritisk udd och en allegorisk dimension (inte minst över den egna verksamheten), om än förklädda i ett underhållande divertissement. Filmen, inspelad på fem futtiga veckor, handlar kort och gott om ägaren till ett IT-företag som vill sälja sin firma. Problemet är bara att han redan från starten uppfann en fiktiv direktör som personalen aldrig träffat, medan han själv hela tiden arbetat kvar som omtyckt kollega i kollektivet. Varje konflikträdd beslutfattares våta dröm således, och för all del även realpolitisk praktik: när obehagliga beslut ska meddelas hänvisa till osynliga makter uppåt i hierarkin. Men, som sagt, mindre lyckat när en penningstark köpare materialiserar sig och insisterar på att förhandla med direktören för det hele, in person. Vad göra? Direktören får en briljant idé: rekrytera en skådespelare som stand-in, i detta fall den arbetslöse Kristoffer.Och vad kunde vara ett bättre utgångsläge för förvirring, förvecklingar och tragikomisk fars? Gastkramande för Kristoffer som tvingas in i ett förutbestämt, för honom okänt scenario, men med verkliga människor som motspelare. Och för personalen, däribland sekreteraren som direktören tydligen utlovat giftermål per mejl. Men framför allt är det komiskt. Alla dessa gruppkramar för att hålla neurosen stången. Den fjärran och sorgsna blick Kristoffer tar till när han inte kan svara på någon för honom fullständigt obegriplig fråga. Eller när han under första personalmötet framför sin skralt inövade minnesläxa så långsamt och uselt att den uppfattas som menings­diger. Det är en uppvisning i ren Kremlologi, anbefallt av en tolk­nings­exercerande gurukultur. Lite faktiskt som i "Life of Brian": ni är individer, tänk själva, ropar den ofrivilligt upphöjde desperat till sina fanatiska anhängare - och be­möts av ett kollektivt, masspsykotiskt skanderande: ja vi är alla individer! Inte tu tal om att den spastiskt ryckiga automavisionen i all sin godtycklighet är kongenial med detta kontorsinferno: den vill se och styra allt - inklusive, som sagt, självaste direktören till "Direktören för det hele". Men så lätt ska man inte låta lura sig. Regissörskontrollen finns där likafullt. Fast nu inte längre med en Dogma-skakig kamera som främs­ta estetiska kännemärke, utan en klippning med uppseendeväckande jump-cuts. Ingen ordning alls, helt enkelt: ljus, blickriktning, bildvinklar, beskärning, ljud - allt är miserabelt osynkat.Men det fina i kråksången - eller det djävliga, beroende på graden av automavisionstro - är att åskådaren köper och naturaliserar paketet tämligen omgående. Den som såg och gillade von Triers "Dogville" kommer ihåg att det hände också där: snart gav den stora hangarbyggnaden med sina kritstreck på golvet märkvärdig relief åt det egentliga, inre dramat. Så sant: redan gamle Brecht fick bita i det sur(söt)a äpplet när publiken engagerade sig känslomässigt, trots eller kanske ännu mer tack vare det förmodat medvetandegörande förfrämligandet. Och så är det ju detta att så länge Lars von Trier skriver dialog som han gör kan det bara inte bli fel. (Re)vitaliserande var ordet. Kort sagt, låt de ihärdiga sabotagen mot den egna skickligheten pågå - så länge de befäster det auteurskyddade varumärkesnamnet von Trier: direktören, trots allt, för det hele".