NYHETSBREV JUNI 2007
Det här är föreningen Barnen i Österåkers första nyhetsbrev.
Vår ambition är att försöka skicka ut ett nyhetsbrev varje månad.
Innan föreningens bildande fungerade föräldranätverket som en arbetsgrupp med öppen mailinglista. Sedan en tid tillbaka är e-postadresserna som mottar detta nyhetsbrev skyddade och endast kända av föreningens medlemsansvarig. Adresserna kommer ALDRIG att spridas till tredje part.
Du hittar föreningens hemsida med aktuell information på www.barneniosteraker.se
I den här månadens nyhetsbrev berättar vi om följande:
• Föreningen
• Medlemskap
• Forumet
• Samverkansgruppen
• Möte med politikerna den 10 maj
• Hemsidan
FÖRENINGEN
Föreningen har en interimstyrelse. Vid medlemsmötet som kommer att hållas under hösten kommer en ordinarie styrelse att väljas. Föreningens stadgar hittar du på hemsidan.
Interimstyrelsen för Barnen i Österåker består av:
Sofia Söderqvist, ordförande
Jeanette Edman, vice ordförande (sammankallande i PR-kommittén)
Heidi Ekström, kassör (sammankallande i Samhällsvetenskapliga kommittén)
Nicklas Grandlund, ledamot (sammankallande i Statistik-och ekonomikommittén)
Rose Wotley, ledamot
Therese Hurtig, ledamot (sammankallande i IT-kommittén)
Vikki Lilliehöök, ledamot (sammankallande i Politik-och ekonomikommittén)
Jonas K Bergqvist, suppleant
Niklas Wikman, suppleant
Vill du kontakta någon i styrelsen, använd då e-post i första hand. Adresserna hittar du på hemsidan under ”Kontakt”.
MEDLEMSKAP
Funktionen för att registrera sig som medlem är nu färdig. Sprid gärna detta till vänner och bekanta. Medlemskapet i föreningen är GRATIS. Är din respektive inte anmäld? Tipsa honom/henne om att anmäla sig så att alla engagerade vuxna finns med i arbetet för våra barns bästa. Alla uppgifter för medlemskap (namn, adress, e-post) behandlas enligt PUL och är endast kända av föreningens medlemsansvarige. Vi välkomnar alla som fyllt 18 år och är bosatta i kommunen som medlemmar. Vill du också hjälpa oss aktivt i vårt arbete är du extra varmt välkommen att höra av dig!
FORUMET
Föreningen har ett diskussionsforum på nätet, som nås på adressen http://barneniosteraker.egetforum.se. Forumet är öppet för alla (efter registrering) och det finns ett antal olika grupper där man kan läsa och skriva inlägg och kommentarer.
Vid en uppgradering av forumet försvann tyvärr tidigare inlägg. Detta får naturligtvis inte hända och vi beklagar djupt att det inträffat. Under rubriken ”Medlemsregler” på hemsidan framgår vad som gäller för att bli medlem i forumet. Välkommen att registrera dig du också!
SAMVERKANSGRUPPEN
Barnen i Österåker samarbetar med kommunens övriga föräldraföreningar. Vi har regelbundna möten då vi träffas och diskuterar kommunens skola och barnomsorg.
MÖTE MED POLITIKERNA DEN 10 MAJ
Den 10 maj träffade representanter för Barnen i Österåker samt övriga föräldraföreningar i Österåker kommunens politiker (den styrande majoriteten) för att diskutera skolpolitiken. Tyvärr upplevde våra representanter att politikerna inte delar vår oro och dessutom inte hade kunskap om de rådande förhållandena ute i kommunens olika verksamheter. Föräldraföreningarna träffade kommunpolitikerna igen den 18 juni för fortsatta diskussioner. Information från mötet kommer på hemsidan.
HEMSIDAN
Hemsidan är just nu under utveckling. Saknar du information eller upptäcker något som inte stämmer, hör av dig till IT-kommitténs sammankallande: therese.hurtig@barneniosteraker.se
I tidningsmagasinet Fokus kan Du bl.a. läsa om;
SKOLA & DAGIS
5. Utgifter för skola, 268:e plats. Vad är låg skattesats värd, när budgeten för skolan inte kunde hållas?
6. Gymnasiebehöriga elever, 75:e plats. Vad är låg skattesats värd, när budgeten för skolan inte kunde hållas och många avgångselever inte var behöriga för gymnasiestudier?
7. Lärartäthet, 246:e plats.Vad är låg skattesats värd, när budgeten för skolan inte kunde hållas eller tillåta fler lärare?
8. Personaltäthet förskolan, 238:e plats. Vad är låg skattesats värd, när budgeten för förskolan inte kunde hållas eller tillåta fler förskolelärare?
lördag, juni 30, 2007
torsdag, juni 28, 2007
Fokus.se
Fokus är en politiskt oberoende tidskrift, utan kopplingar till något parti eller organisation. Med en målgrupp som är välutbildade och välavlönade svenskar, som har ett bredare intresse för kultur, ekonomi och politik. Bland ägarna finns en rad kapitalstarka personer och företag: familjen Ax:son Johnsons maktbolag Nordstjernan, finansmannen Johan Björkman och den schweiziska finansmannen Martin Ebner och dennes bolag BZ Gruppe. Fokus är som de amerikanska nyhetsmagasinen Time och Newsweek. Redaktionschef. är Martin Ahlquist, som har jobbat på Ekot och Godmorgon Världen på Sveriges Radio, Karin Pettersson har varit reporter på Finanstidningen men kommer närmast från Finansdepartementet där hon varit politisk sakkunnig åt Bosse Ringholm och Pär Nuder. Martin Ådahl har också ett förflutet på Finanstidningen men har de senaste åren arbetat som ekonom på Riksbanken samt tidningens vd Lars Grafström har tidigare varit försäljningschef på TV 3.I styrelsen ingår också Sveriges Radios styrelseordförande Ove Joanson.
Men när de vill vara som filosofer utan ideologi dvs. som de flesta populistiska politiker och vara eliten till lags så blir tyvärr de olika parametrarna i undersökningen på samma sätt.
Flertalet kommuninvånare i Österåker är tyvärr inte kapitalstarka, välutbildade, välavlönade eller har ett bredare intresse för kultur, ekonomi och politik, varför undersökningen och 34:e platsen blir missvisande.
PRIVATEKONOMI
1. Kommunal skattesats, 18:e plats. Vad är det värt när vår gemensamma välfärd blivit lidande?
2. Taxeringsvärde småhus, 269:e plats. 9 975 hushåll har småhus, men övriga 4 025 bor i lägenheter.
3. Nettoförmögenhet, 26:e plats. Det är väl därför mandatfördelning i styrelser, nämnder och kommunfullmäktige ser ut som de gör?
4. Antal miljonärer, 28:e plats. Det är väl därför mandatfördelning i styrelser, nämnder och kommunfullmäktige ser ut som de gör?
SKOLA & DAGIS
5. Utgifter för skola, 268:e plats. Vad är låg skattesats värd, när budgeten för skolan inte kunde hållas?
6. Gymnasiebehöriga elever, 75:e plats. Vad är låg skattesats värd, när budgeten för skolan inte kunde hållas och många avgångselever inte var behöriga för gymnasiestudier?
7. Lärartäthet, 246:e plats.Vad är låg skattesats värd, när budgeten för skolan inte kunde hållas eller tillåta fler lärare?
8. Personaltäthet förskolan, 238:e plats. Vad är låg skattesats värd, när budgeten för förskolan inte kunde hållas eller tillåta fler förskolelärare?
SOCIALT OCH TRYGGHET
9. Utgifter för äldreomsorg, 274:e plats. Vad är låg skattesats värd, när vi inte kan ta hand om våra äldre medborgare på ett värdigt sätt?
10. Anmälda brott, 192:a plats. Är det därför BRÅ har upphört och ersatts med "Trygg i Österåker"?
11. Skilsmässor, 149:e plats. I yngre generationer är väl de flesta ogifta och kan därför inte skiljas, men är sambo, särbo, ingått partnerskap men har ändå gemensamma barn?
12. Självmord, 47:e plats. Kan orsaken vara den låga medelåldern 37,5 år?
13. Sjukskrivningar, 17:e plats. Kan orsaken vara den låga medelåldern 37,5 år?
14. Jämställdhetsindex, 39:e plats. Som feminist tycker jag att denna plats är hyfsat bra, men inte tillräckligt bra vi bör sikta på 1:a platsen.
15. Alkoholrelaterade dödsfall, 67:e plats. Kan orsaken vara den låga medelåldern 37,5 år?
FRITID
16. Miljöskyddad areal, 84:e plats. Kan orsaken vara att man lagt ned den politiska ledningsgruppen för Agenda 21 med representation av samtliga partier i KF?
17. Serveringstillstånd, 161:a plats. Så dött som Åkersberga centrum är på kvällar och helger råder väl redan nu en överetablering av serveringstillstånd?
18. Utgifter kultur och fritid, 270:e plats. Men vi har i tidigare undersökningar faktiskt varit ännu sämre 289:e plats och vad är låg skattesats värd, när budgeten ändå inte kan hållas?
19. Idrottsföreningar, 261:a plats. Vad är låg skattesats värd, när budgeten inte kan hållas?
JOBB & TILLVÄXT
20. Arbetslöshet, 10:e plats. EU sätter inflationsbekämpning före arbetslöshetsbekämpning men denna plats är bra, men inte tillräckligt bra, vi bör sikta på 1:a platsen.
21. Nya företag, 6:e plats. Har denna förbättring skett sedan ÖNAB lades ner och dess VD Björn Molin (rp) fick sparken av de tre kommunalråden?
22. Företagsklimat, 166:e plats. Har denna försämring skett sedan ÖNAB lades ner och dess VD Björn Molin (rp) fick sparken av de tre kommunalråden?
23. Andel lågutbildade, 24:e plats. Som enfaldig inflyttad östgöte för 36 år sedan trodde jag inte att flertalet invånare var så välutbildade, p.g.a deras låga intresse för kultur, ekonomi och politik.
KOMMUNENS EKONOMI
24. In/utflyttning, 82:a plats. Varför sämre än 34:e platsen?
25. Födelseöverskott, 24:e plats. Bättre än 34:e platsen och mer medel från den kommunala skatteutjämningen .
26. Socialbidrag, 68:e plats. Varför 34 placeringar sämre än 34:e platsen?
27. Försörjningskvot, 35:e plats. Visar hur många kommuninvånare i åldersgrupperna 0–19 år och 65+ år som varje kommuninvånare i yrkesverksam ålder (20–64 år) måste försörja.
28. Skattekronor, 14:e plats. Bättre än 34:e platsen!
29. Soliditet, 192:a plats. Varför så dålig soliditet? Den beräknas ju som skatteunderlag i kronor per invånare. Kommunalt skatteunderlag utgörs av beskattningsbar förvärvsinkomst för fysiska personer.
30. Valdeltagande, 28:e plats. Det blåa laget ställer alltid upp när det är val. Beräknas som eget kapital / tillgångar i kommunens balansräkning.
Fokus.se
Men när de vill vara som filosofer utan ideologi dvs. som de flesta populistiska politiker och vara eliten till lags så blir tyvärr de olika parametrarna i undersökningen på samma sätt.
Flertalet kommuninvånare i Österåker är tyvärr inte kapitalstarka, välutbildade, välavlönade eller har ett bredare intresse för kultur, ekonomi och politik, varför undersökningen och 34:e platsen blir missvisande.
PRIVATEKONOMI
1. Kommunal skattesats, 18:e plats. Vad är det värt när vår gemensamma välfärd blivit lidande?
2. Taxeringsvärde småhus, 269:e plats. 9 975 hushåll har småhus, men övriga 4 025 bor i lägenheter.
3. Nettoförmögenhet, 26:e plats. Det är väl därför mandatfördelning i styrelser, nämnder och kommunfullmäktige ser ut som de gör?
4. Antal miljonärer, 28:e plats. Det är väl därför mandatfördelning i styrelser, nämnder och kommunfullmäktige ser ut som de gör?
SKOLA & DAGIS
5. Utgifter för skola, 268:e plats. Vad är låg skattesats värd, när budgeten för skolan inte kunde hållas?
6. Gymnasiebehöriga elever, 75:e plats. Vad är låg skattesats värd, när budgeten för skolan inte kunde hållas och många avgångselever inte var behöriga för gymnasiestudier?
7. Lärartäthet, 246:e plats.Vad är låg skattesats värd, när budgeten för skolan inte kunde hållas eller tillåta fler lärare?
8. Personaltäthet förskolan, 238:e plats. Vad är låg skattesats värd, när budgeten för förskolan inte kunde hållas eller tillåta fler förskolelärare?
SOCIALT OCH TRYGGHET
9. Utgifter för äldreomsorg, 274:e plats. Vad är låg skattesats värd, när vi inte kan ta hand om våra äldre medborgare på ett värdigt sätt?
10. Anmälda brott, 192:a plats. Är det därför BRÅ har upphört och ersatts med "Trygg i Österåker"?
11. Skilsmässor, 149:e plats. I yngre generationer är väl de flesta ogifta och kan därför inte skiljas, men är sambo, särbo, ingått partnerskap men har ändå gemensamma barn?
12. Självmord, 47:e plats. Kan orsaken vara den låga medelåldern 37,5 år?
13. Sjukskrivningar, 17:e plats. Kan orsaken vara den låga medelåldern 37,5 år?
14. Jämställdhetsindex, 39:e plats. Som feminist tycker jag att denna plats är hyfsat bra, men inte tillräckligt bra vi bör sikta på 1:a platsen.
15. Alkoholrelaterade dödsfall, 67:e plats. Kan orsaken vara den låga medelåldern 37,5 år?
FRITID
16. Miljöskyddad areal, 84:e plats. Kan orsaken vara att man lagt ned den politiska ledningsgruppen för Agenda 21 med representation av samtliga partier i KF?
17. Serveringstillstånd, 161:a plats. Så dött som Åkersberga centrum är på kvällar och helger råder väl redan nu en överetablering av serveringstillstånd?
18. Utgifter kultur och fritid, 270:e plats. Men vi har i tidigare undersökningar faktiskt varit ännu sämre 289:e plats och vad är låg skattesats värd, när budgeten ändå inte kan hållas?
19. Idrottsföreningar, 261:a plats. Vad är låg skattesats värd, när budgeten inte kan hållas?
JOBB & TILLVÄXT
20. Arbetslöshet, 10:e plats. EU sätter inflationsbekämpning före arbetslöshetsbekämpning men denna plats är bra, men inte tillräckligt bra, vi bör sikta på 1:a platsen.
21. Nya företag, 6:e plats. Har denna förbättring skett sedan ÖNAB lades ner och dess VD Björn Molin (rp) fick sparken av de tre kommunalråden?
22. Företagsklimat, 166:e plats. Har denna försämring skett sedan ÖNAB lades ner och dess VD Björn Molin (rp) fick sparken av de tre kommunalråden?
23. Andel lågutbildade, 24:e plats. Som enfaldig inflyttad östgöte för 36 år sedan trodde jag inte att flertalet invånare var så välutbildade, p.g.a deras låga intresse för kultur, ekonomi och politik.
KOMMUNENS EKONOMI
24. In/utflyttning, 82:a plats. Varför sämre än 34:e platsen?
25. Födelseöverskott, 24:e plats. Bättre än 34:e platsen och mer medel från den kommunala skatteutjämningen .
26. Socialbidrag, 68:e plats. Varför 34 placeringar sämre än 34:e platsen?
27. Försörjningskvot, 35:e plats. Visar hur många kommuninvånare i åldersgrupperna 0–19 år och 65+ år som varje kommuninvånare i yrkesverksam ålder (20–64 år) måste försörja.
28. Skattekronor, 14:e plats. Bättre än 34:e platsen!
29. Soliditet, 192:a plats. Varför så dålig soliditet? Den beräknas ju som skatteunderlag i kronor per invånare. Kommunalt skatteunderlag utgörs av beskattningsbar förvärvsinkomst för fysiska personer.
30. Valdeltagande, 28:e plats. Det blåa laget ställer alltid upp när det är val. Beräknas som eget kapital / tillgångar i kommunens balansräkning.
Fokus.se
lördag, juni 23, 2007
Rapport från onsdagens Kommunfullmäktige i Österåker
800 namnunderskrifter som protest mot Armadas ombildning från hyresrätt till bostadsrätt överlämnades till kommunalrådet Ingela Gardner-Sundström (m) före gårdagens KF-möte.
K U N G Ö R E L S E
Organ Kommunfullmäktige (nr 4/2007)
Plats Berga teater, Kulturknuten
Tid Onsdagen den 20 juni 2007, kl. 18.30 (observera datumet!)
Åkersberga den 8 juni 2007
Johan Boström Maj Åberg Palm
1:e vice ordförande Kommunfullmäktiges sekreterare
FÖREDRAGNINGSLISTA
1 Sammanträdets behörighet, upprop och val av två justerare
2 Fastställande av föredragningslistan
3 Allmänpolitisk debatt - (som kritiserades för att inte vara en "Allmänpolitisk debatt") utan endast en debatt om "Trygg i Österåker".
Fredrik Bratt, närpolischef i Åkersberga inlede med information om brottsutvecklingen i kommunen
Inriktningen är ungdomars brottslighet. På helgdagsaftnar i Åkersberga centrala delar. Uppmanade föräldrar att kolla max.hastigheten på sina barns mopeder. Om Lag & Rätt och att Våga vittna!. Mörkertal statistik. Bilinbrott ökar. Övrigt går ner ex. misshandel och villainbrott. Upplevd otrygghet bland ungdomar. Stora årskullar i övre tonåren. Cannabis är vanligt samt olaga hot via Internet och sms. Ingen organiserad brottslighet men lokalt förankrad dito.
Resp. partiföreträdare uttryckte bl.a. att på Österåkersanstalten kan många av internerna varken läsa eller skriva. Många barn och ungdomar har missbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar. Österåker har fått fler synliga poliser. Ibland kan man nu få se 7 poliser som snackar med 3 mopedister. Högt välstånd = många mopeder. Allmänna mötesplatser med aktiviteter saknas under sommaren. Osäkerhet vid bankomatuttag. Kriminella ungdomar kollar upp vilka som är ADHD-ungdomar och utnyttjar dem för brottslig verksamhet. Det gamla kommunalhuset på Storängstorget som nu töms vid flytten till Alcea borde komma till användning för kommunens pensionärer. Man ska vara hård mot dom hårda och tänka i positiva och negativa spiraler. Straffmyndighetsåldern borde sänkas. Kommunen saknar identitet. Alla ungdomar är inte intresserade av idrott eller fritidsgårdar.
4 Revidering av Kommunfullmäktiges arbetsordning
5 Revidering av Planerings- och styrprocessen för Österåkers kommun
6 Detaljplan för Runö gårds norra verksamhetsområde
7 Detaljplan för Svinninge Marina i Svinninge, Österåkers kommun
Obesvarad fråga om bryggan för lastning och lossning kan vara tillgänglig även för allmänheten?
8 Svar på motionen nr 8/2007 - Ändra planläggningen av områdena Näsvik och Fåfängan - väckt av Björn Rapp(rp) 2007-03-26. Bordlades då motionären inte var närvarande vid mötet.
9 Svar på motionen - Uppdatering av Österåkers kommuns hemsida - väckt av Björn Rapp (rp) 2007-03-26. Bordlades då motionären inte var närvarande vid mötet.
10 Svar på motionen - Inför fem ersättarplatser i nämnderna - väckt av Bo Edlén (v) intentioner
och Fransisco Contreras (v) 2007-03-26. 40 nej-röster, 10 ja-röster och 1 avstod till motionens intentioner.
11 Svar på motionen - Införande av ungdomsrepresentanter i vissa nämnder - väckt av
Anas Abdullah(s) 2005-11-28. 33 nej-röster, 18 ja-röster till motionens intentioner.
12 Svar på motionen - En summa pengar till Ungdomsfullmäktiges förfogande - väckt
av Bo Edlen (v) 2004-11-24.Bordlades då motionären inte var närvarande vid mötet.
13 Svar på interpellationen - Angående lång handläggningstid för motioner - ställd av
Michael Solander (mp) och Monique Stalås Hörnsten (mp) 2007-03-26. Bordlades då motionärerna inte var närvarande vid mötet.
14 Förteckning över icke behandlade motioner 2007-06-20 (balanslista)
15 Biblioteksplan för Österåker 2007-2009
16 Taxa för verksamhet enligt tobakslagen
17 Överflyttning av alkoholhandläggning från Socialnämnden till Miljö- och hälso-skyddsnämnden samt ändring av reglementen
18 Ny organisation för ökad valfrihet och kundval - reglementen för berörda nämnder
19 Borgensansökan Armada Fastighets AB
20 Gåvobrev Åby 3:6
21 Förslag till reviderad säkerhetspolicy för Österåkers kommun
22 Avsägelse av uppdraget som ersättare i Kommunfullmäktige - inlämnad av
Maria Norenius (rp)
23 Nytillkomna motioner, interpellationer och enkla frågor
Motion nr 11 från Roslagspartiet - Armadas hyresnivå .
Björn Molin Roslagspartiet yrkar att: kommunfullmäktige beslutar att uppdra till styrelsen för Armada AB att sänka hyrorna för lägenheterna retroaktivt från årsskiftet 2006-2007 med ett totalt belopp motsvarande cirka 10 miljoner kronor per år. Så kan och får han inte skriva enl. KF:s presidium vid gårdagens KF men enl. honom själv enl. kommunjuristen.
Mötet avslutades av Kommunalrådet Ingela Gardner- Sundström (m) med orden, "Största skitsnackaren i Österåkers kommun är Björn Molin (rp) och f.d. kommunalråd (m) ".
K U N G Ö R E L S E
Organ Kommunfullmäktige (nr 4/2007)
Plats Berga teater, Kulturknuten
Tid Onsdagen den 20 juni 2007, kl. 18.30 (observera datumet!)
Åkersberga den 8 juni 2007
Johan Boström Maj Åberg Palm
1:e vice ordförande Kommunfullmäktiges sekreterare
FÖREDRAGNINGSLISTA
1 Sammanträdets behörighet, upprop och val av två justerare
2 Fastställande av föredragningslistan
3 Allmänpolitisk debatt - (som kritiserades för att inte vara en "Allmänpolitisk debatt") utan endast en debatt om "Trygg i Österåker".
Fredrik Bratt, närpolischef i Åkersberga inlede med information om brottsutvecklingen i kommunen
Inriktningen är ungdomars brottslighet. På helgdagsaftnar i Åkersberga centrala delar. Uppmanade föräldrar att kolla max.hastigheten på sina barns mopeder. Om Lag & Rätt och att Våga vittna!. Mörkertal statistik. Bilinbrott ökar. Övrigt går ner ex. misshandel och villainbrott. Upplevd otrygghet bland ungdomar. Stora årskullar i övre tonåren. Cannabis är vanligt samt olaga hot via Internet och sms. Ingen organiserad brottslighet men lokalt förankrad dito.
Resp. partiföreträdare uttryckte bl.a. att på Österåkersanstalten kan många av internerna varken läsa eller skriva. Många barn och ungdomar har missbrukande och/eller psykiskt sjuka föräldrar. Österåker har fått fler synliga poliser. Ibland kan man nu få se 7 poliser som snackar med 3 mopedister. Högt välstånd = många mopeder. Allmänna mötesplatser med aktiviteter saknas under sommaren. Osäkerhet vid bankomatuttag. Kriminella ungdomar kollar upp vilka som är ADHD-ungdomar och utnyttjar dem för brottslig verksamhet. Det gamla kommunalhuset på Storängstorget som nu töms vid flytten till Alcea borde komma till användning för kommunens pensionärer. Man ska vara hård mot dom hårda och tänka i positiva och negativa spiraler. Straffmyndighetsåldern borde sänkas. Kommunen saknar identitet. Alla ungdomar är inte intresserade av idrott eller fritidsgårdar.
4 Revidering av Kommunfullmäktiges arbetsordning
5 Revidering av Planerings- och styrprocessen för Österåkers kommun
6 Detaljplan för Runö gårds norra verksamhetsområde
7 Detaljplan för Svinninge Marina i Svinninge, Österåkers kommun
Obesvarad fråga om bryggan för lastning och lossning kan vara tillgänglig även för allmänheten?
8 Svar på motionen nr 8/2007 - Ändra planläggningen av områdena Näsvik och Fåfängan - väckt av Björn Rapp(rp) 2007-03-26. Bordlades då motionären inte var närvarande vid mötet.
9 Svar på motionen - Uppdatering av Österåkers kommuns hemsida - väckt av Björn Rapp (rp) 2007-03-26. Bordlades då motionären inte var närvarande vid mötet.
10 Svar på motionen - Inför fem ersättarplatser i nämnderna - väckt av Bo Edlén (v) intentioner
och Fransisco Contreras (v) 2007-03-26. 40 nej-röster, 10 ja-röster och 1 avstod till motionens intentioner.
11 Svar på motionen - Införande av ungdomsrepresentanter i vissa nämnder - väckt av
Anas Abdullah(s) 2005-11-28. 33 nej-röster, 18 ja-röster till motionens intentioner.
12 Svar på motionen - En summa pengar till Ungdomsfullmäktiges förfogande - väckt
av Bo Edlen (v) 2004-11-24.Bordlades då motionären inte var närvarande vid mötet.
13 Svar på interpellationen - Angående lång handläggningstid för motioner - ställd av
Michael Solander (mp) och Monique Stalås Hörnsten (mp) 2007-03-26. Bordlades då motionärerna inte var närvarande vid mötet.
14 Förteckning över icke behandlade motioner 2007-06-20 (balanslista)
15 Biblioteksplan för Österåker 2007-2009
16 Taxa för verksamhet enligt tobakslagen
17 Överflyttning av alkoholhandläggning från Socialnämnden till Miljö- och hälso-skyddsnämnden samt ändring av reglementen
18 Ny organisation för ökad valfrihet och kundval - reglementen för berörda nämnder
19 Borgensansökan Armada Fastighets AB
20 Gåvobrev Åby 3:6
21 Förslag till reviderad säkerhetspolicy för Österåkers kommun
22 Avsägelse av uppdraget som ersättare i Kommunfullmäktige - inlämnad av
Maria Norenius (rp)
23 Nytillkomna motioner, interpellationer och enkla frågor
Motion nr 11 från Roslagspartiet - Armadas hyresnivå .
Björn Molin Roslagspartiet yrkar att: kommunfullmäktige beslutar att uppdra till styrelsen för Armada AB att sänka hyrorna för lägenheterna retroaktivt från årsskiftet 2006-2007 med ett totalt belopp motsvarande cirka 10 miljoner kronor per år. Så kan och får han inte skriva enl. KF:s presidium vid gårdagens KF men enl. honom själv enl. kommunjuristen.
Mötet avslutades av Kommunalrådet Ingela Gardner- Sundström (m) med orden, "Största skitsnackaren i Österåkers kommun är Björn Molin (rp) och f.d. kommunalråd (m) ".
"Trygghet" är en del av "gemensam välfärd".
I de handlingar vi erhöll inför onsdagens KF, nämndes bl.a. likheter mellan Västervik och Österåker betr. befolkningsstorlek och struktur.
Jag blev mycket intresserad och fann bl.a. följande samt att vår tidigare lokale partiordf.i Österåker Magnus Stavbom(v) numera är ordf. i Västervik.
Äldreomsorgen i Västervik är bland de fyra bästa i landet något att reflektera och agera över för mig och andra 65+ i Österåker.
Den 18 juni i år presenterade Sveriges kommuner och landsting den första sammanhållna rapporten när det gäller jämförelser av olika resultat och resultatindikatorer för äldreomsorgen på kommunnivå.
Rapporten är ett led i Sveriges kommuner och landstings arbete att öppet redovisa och jämföra olika verksamheters kvalitet i vård och omsorg om äldre i Sveriges kommuner. De resultatindikatorer som redovisats är god vård, social omsorg och service, personal, kostnader och äldreomsorgens innehåll.
Det som är mycket glädjande för Västerviks kommun är att Västervik tillsammans med Aneby, Högsby och Ödeshög är de kommuner i landet som har det sammantaget bästa resultatet. Enligt Sveriges kommuner och landstings analys så visar dessa fyra kommuner att det går bra att få bra resultat i vård och omsorg om äldre utan höga kostnader och utan att sänka servicenivån till den äldre befolkningen.
På alla indikationer utom en ligger Västervik mycket bra till i jämförelse med landets kommuner. Indikatorn där Västerviks kommun har förbättringsmöjligheter är bostadsstandarden i särkilt boende. Detta kommer inte som en överraskning och kommunen har de senaste åren uppmärksammat detta och investerar de närmaste åren 100 miljoner kronor på att öka standarden i de särskilda boendena.
För alla som arbetar med äldreomsorgsfrågor i Västerviks kommun, både inom kommunen och landstinget, är SKL:s rapport positiv. Rapporten visar att de äldre medborgarna i Västerviks kommun har en bra vård och omsorg på ett kostnadseffektivt sätt.
I utvecklingen av äldeomsorgen har personalen deltagit på ett engagerat och uppoffrande sätt och detta är grunden för deras resultat. Detta är en bra grund för fortsatt framtida utveckling.
Jag blev mycket intresserad och fann bl.a. följande samt att vår tidigare lokale partiordf.i Österåker Magnus Stavbom(v) numera är ordf. i Västervik.
Äldreomsorgen i Västervik är bland de fyra bästa i landet något att reflektera och agera över för mig och andra 65+ i Österåker.
Den 18 juni i år presenterade Sveriges kommuner och landsting den första sammanhållna rapporten när det gäller jämförelser av olika resultat och resultatindikatorer för äldreomsorgen på kommunnivå.
Rapporten är ett led i Sveriges kommuner och landstings arbete att öppet redovisa och jämföra olika verksamheters kvalitet i vård och omsorg om äldre i Sveriges kommuner. De resultatindikatorer som redovisats är god vård, social omsorg och service, personal, kostnader och äldreomsorgens innehåll.
Det som är mycket glädjande för Västerviks kommun är att Västervik tillsammans med Aneby, Högsby och Ödeshög är de kommuner i landet som har det sammantaget bästa resultatet. Enligt Sveriges kommuner och landstings analys så visar dessa fyra kommuner att det går bra att få bra resultat i vård och omsorg om äldre utan höga kostnader och utan att sänka servicenivån till den äldre befolkningen.
På alla indikationer utom en ligger Västervik mycket bra till i jämförelse med landets kommuner. Indikatorn där Västerviks kommun har förbättringsmöjligheter är bostadsstandarden i särkilt boende. Detta kommer inte som en överraskning och kommunen har de senaste åren uppmärksammat detta och investerar de närmaste åren 100 miljoner kronor på att öka standarden i de särskilda boendena.
För alla som arbetar med äldreomsorgsfrågor i Västerviks kommun, både inom kommunen och landstinget, är SKL:s rapport positiv. Rapporten visar att de äldre medborgarna i Västerviks kommun har en bra vård och omsorg på ett kostnadseffektivt sätt.
I utvecklingen av äldeomsorgen har personalen deltagit på ett engagerat och uppoffrande sätt och detta är grunden för deras resultat. Detta är en bra grund för fortsatt framtida utveckling.
Är Byggnadsnämndens ordförande/ Kommunalrådets man jävig?
I veckans Lokaltidning "Södra Roslagen", som även kan läsas genom att klicka här; http://www.mitti.se/erez/roslagen.html läser jag följande;"Sundström får lön av byggbolag.
Byggnadsnämndens ordförande i Österåker Jan-Olov Sundström (m), är även VD för Bofrämjandet, en lobbyorganisation som finansieras av flera stora svenska byggbolag som bygger i kommunen.
Idyllen blir till byggarbetsplats.
Många upprörs när ännu en grön lunga försvinner. Flera Österåkersbor är upprörda över byggplanerna i Björkhaga. Ett grönområde försvinner och trafiksituationen blir ohållbar.
150 nya villor ersätter skogen.
Den populära skogen i Björkhaga används till motion och rekreation. Stora delar kommer att skövlas när 150 småhus byggs. trafiken kommer också att öka på grund av inflyttningen."
Byggnadsnämndens ordförande i Österåker Jan-Olov Sundström (m), är även VD för Bofrämjandet, en lobbyorganisation som finansieras av flera stora svenska byggbolag som bygger i kommunen.
Idyllen blir till byggarbetsplats.
Många upprörs när ännu en grön lunga försvinner. Flera Österåkersbor är upprörda över byggplanerna i Björkhaga. Ett grönområde försvinner och trafiksituationen blir ohållbar.
150 nya villor ersätter skogen.
Den populära skogen i Björkhaga används till motion och rekreation. Stora delar kommer att skövlas när 150 småhus byggs. trafiken kommer också att öka på grund av inflyttningen."
söndag, juni 17, 2007
Göran Greider chefredaktör på Dalademokraten
Göran Greiders artikel om miljöfrågor och klassperspektiv på SVT:s debattforum.
Klassperspektivet i miljöfrågan får mycket litet utrymme i media och debatten om vägen till ett ekologiskt hållbart samhälle riskerar ibland att reduceras till konsumentnivå. Återigen går Göran Greider in i debatten och lyfter perspektivet:De rikas klimatångest dövas med konsumtion
Hur ska en lågavlönad få råd att leva miljövänligt? När jag någon gång hört den frågan ställas har jag nästan blivit förtvivlad över hur förvriden själva frågan är, ja hur formad den är av medelklassens självutnämnda miljöfantaster.
När medvetandet om klimathotet under det senaste året äntligen exploderat har också diskussionen om ett mer miljömedvetet sätt att konsumera exploderat. Har du miljöbil? Köper du ekologiska varor? Ger du rentav bort utsläppsrätter i julklapp? Det finns många sätt att öppna plånboken på för att delta i den globala ansträngningen för att rädda planeten från överhettning.
Kampen mot klimathotet verkar ibland faktiskt ha reducerats till bara en ny sorts köpfest och man måste ha gott om pengar för att delta. De välbetaldas växande klimatångest dövas med miljöanpassad konsumtion.
Ett lågavlönat vårdbiträde eller en lika lågavlönad busschaufför kan däremot nästan få dåligt samvete över att han eller hon inte har råd att kämpa för miljön i butikerna på samma sätt som en miljömedveten civilekonom har. Och det vet väl förresten alla att arbetarklassen inte är ett dugg intresserad av larviga miljöfrågor?
Jag spetsar till det litet. Men det där perspektivet är verkligen inskränkt och präglat av medelklassens mycket snäva och ganska självgoda synvinkel. Hur kan det komma sig att ett så enkelt faktum som detta förträngs: Den som har en miljöbil orsakar faktiskt långt mer skador på miljön än den som inte har någon bil alls!
I själva verket är det rent statistiskt så att en lågavlönad LO-medlem redan nu lever ett betydligt mer miljövänligt och klimatanpassat liv än en högre tjänstemän. Ju lägre inkomst - desto lägre klimatpåverkan; så ser sambandet ut. Det gäller i Sverige och det gäller än mer i Indien.
Ju högre upp på samhällsstegen du befinner dig, desto större bostad har du vanligtvis och desto fler flygresor gör du och desto fler prylar köper du generellt och du åker mer bil än kollektivtrafik. Det är därför fullkomligt absurt att en lågavlönad löntagare eventuellt ska gå omkring och ha dåligt samvete över att han eller hon inte med sin plånbok kan delta i miljököpfesten - den lågavlönades liv är ju redan från början betydligt mindre koldioxidalstrande.
Vad kan en lågavlönad person då göra för klimatet? Nyligen såg jag en artikel där en forskare som sysslar med miljöstrategiska frågor berättade om hur media hanterat hans svar på den frågan. Han hade nämligen sagt till en journalist som intervjuade honom att den viktigaste insatsen man kan göra som medborgare är att fundera över vilket parti man bör rösta på och även att försöka påverka politiker att agera för miljön.
Poängen med forskarens svar var att sätta medborgaren i centrum - inte konsumenten.
Han menade att det helt avgörande var vilka reformer politiker är beredda att genomföra för att exempelvis dramatiskt minska privat biltrafik till förmån för kollektivtrafik. Men allt det där tyckte journalisten inte var intressant; han ville ha en vinkel som passade medelklassens individuella klimatångest.
När klimatfrågan nästan uteslutande handlar om individuell konsumtion och inte om stora, strukturella frågor - då döljs två viktiga saker: För det första de grundläggande ojämlikheter och klassklyftor som ger en helt annan bild av vilka grupper som objektivt lever mest miljövänligt. Och för det andra: Att människan inte bara är en mer eller mindre köpstark konsument utan också en medborgare i en politisk demokrati.
När detta mörkas, eller inte anses viktigt, ja då fråntar man indirekt också den lågavlönade de möjligheter han eller hon har att påverka klimatet.
Jag påstår att det viktigaste sättet för en person med låga inkomster att påverka miljön just är att rösta på de partier som förordar den hårdaste miljöpolitiken, där till exempel ekologiska matvaror premieras så att de blir billiga nog att handla även för den med låga inkomster. Men också att rösta på de partier som vill bedriva den hårdaste fördelningspolitiken.
Att med progressiva skatter minska köpkraften hos den halva av befolkningen som har det bäst - se där den snabbaste vägen till ett ekologiskt mer hållbart Sverige.
Klimatfrågorna diskuteras faktiskt nästan aldrig ur ett klassperspektiv och för övrigt inte särskilt mycket heller ur ett könsperspektiv.
Jag skulle önska att den ensamstående föräldern med låga inkomster fick mycket mer credit för att han eller hon köper en begagnad cykel till sin dotter istället för en ny, för att han eller hon inte flyger utomlands två gånger om året och för att han eller hon tar bussen eller tunnelbanebanan istället för bilen.
Eddie Vivenius personliga hemsida
På ett seminarium, anordnat av Skogsstyrelsen, om den svenska modellen i skogsbruket den 8 maj 2007 höll Göran Greider ett mycket bra inlägg.
Samtidigt som biologiska mångfalden fortsätter att utarmas i våra skogar hörs allt fler röster bland regeringsföreträdare och skogsägare som hävdar äganderätten före miljöhänsyn.
Greider efterlyser, precis som vänsterpartiet, en starkare statlig styrning för skogsbruket
Han började:"KAMRATER!
Jag ska ge mina synpunkter på skogsbruket som det ser ut. Jag
står naturligtvis inte här som expert, men jag står här både som
en som älskar skogen och som en som till och med framöver
hoppas kunna bli ägare av något litet skogsskifte. Det vill jag bli
inte bara därför att jag eldar mycket ved uppe Västerdalarna,
utan också för att jag träffar många små skogsägare – och
känner en viss avund över känslan de får när de går genom
egen skog, ofta skog som gått i arv genom generationer.
Just i Dala-Floda i Västerdalarna finns det väl för min del också
hopp om att kunna få äga något mycket litet – omarronderingen
tar ju just där alltid stopp. Inte tillräckligt många småägare vill
göda Lantmäteriet med sina avgifter för en omarrondering och
därför blir ju skogsskiftena bara mindre och mindre, snart är
dom väl nere på storleken av ett minihockeyspel.
Men en del av dom som motsätter sig omarronderingen gör det
också för att de är rädda för att den biologiska mångfalden ska
gå förlorad om större enheter upprättas och sedan avverkas för
snabba pengar.
Men det är inte livet i Dala-Flodas byar jag ska prata om. Jag
ska prata om tillståndet i skogen. För kanske sex, sju år sedan
började jag på allvar intressera mig för skogsfrågor. Innan dess
hade jag bara ett abstrakt intresse för saken, även om jag alltid
gillat att vistas i skogen. Men det intresse för skogsfrågan som
jag fick för dessa sex-sju år sedan – det föddes tyvärr i en
känsla av i det närmaste ödesmättad katastrof.
När jag pratade med forskare på högskolorna, eller biologer på
de stora skogsbolagen, eller med en massa ideella naturvänner
fick jag ganska snabbt bilden klar för mig: Att det egentligen inte
längre finns någon skog. I alla fall inte skog i den mening som
en människa för hundrafemtio år sen la in i ordet.
Jag hade alltså begått det där misstaget som alla abstrakta
älskare av skogen gör: Jag trodde att de här välansade,
parkliknande produktionsskogarna där ingen död ved myllrar av
liv verkligen var levande ekosystem, riktiga skogar.
Jag vill uttrycka det väldigt tydligt: Jag talar om den chock jag
faktiskt fick när det gick upp för mig att de svenska skogarna
egentligen är ett slags virkesåkrar, en sorts gröna industrihallar
ute i det fria, industrihallar där den biologiska mångfalden bara
utarmas och utarmas.
För hela tiden fram till dess hade jag ju hört detta att det
svenska skogsbruket är på väg att bli ekologiskt. Det var ju det
som åttiotalets framgångsrika miljöstrider hade mynnat ut i – en
grönare framtid för skogen. De stora bolagen skaffade sig
chefsekologer. Gröna bokslut. Certifiering och miljömärkning
infördes. Och det finns mer skog än någonsin, ropades det från
alla håll.
Nu insåg jag att det där helt enkelt inte var riktigt sant. Det var
till stor del Potemkinkulisser. Och för mig fick de svenska
skogarna plötsligt en helt annan ödslig klang. Nu såg jag ju hur
lika alla de där tallarna eller granarna var, både till utseende
och ålder. Nästan inga trädindivider fanns kvar. Och, som sagt,
jag fick faktiskt en smärre chock, nästan av existentiell art.
Mina damer och herrar! Den chocken har svenska folket ännu
inte genomgått. Vanligt folk har ännu inte på något sätt fått klart
för sig vilken ensidig rovdrift det ofta faktiskt pågår i skogarna.Men den dagen chocken når också breda folklager – och
kanske till och med olika politiska intellektuella – då tror jag att
det mycket väl kan stiga ett ramaskri ur den svenska folksjälen.
Eller den finska. Eller den norska. Eller den baltiska. För det ser
ju nästan likadant ut över hela det taigabälte som löper över
norra halvklotet. Det här är i slutändan ingen nationell fråga.
Den är planetär.
Skogsbolagen och de små skogsägarna har tyvärr lyckats
invagga svenska folket i en alldeles för förskönad bild. Och jag
får verkligen intrycket av att tillståndet i de här skogarna blir
värre och värre. Jag behöver egentligen inte gå till
Artdatabankens rödlista för att komma underfund med det. Bara
den här våren tycker jag det känts i luften, inte minst Dalarna:
Åker man sent en natt på en landsväg eller på någon skogsväg
genom landsbygden så ser man maskinförarna igång sent på
nätterna, skuldsatta upp över öronen; strålkastarna sveper över
kalhyggen och taggiga skogsbryn. Man möter timmerlastbil
efter timmerlastbil, ganska skräckinjagande uppenbarelser när
de dundrar fram så där sent på kvällen – och många av dem
säkert på väg till Kvarnsvedens pappersbruk som väl slukar 150
timmerbilslass per dygn.
En aprildag möter jag tjäderspelsfantasterna som kommer ur
sina iskalla gömslen i storbolagsskogen nära min västerdalsby
– och de är lika oroade som vanligt för att Stora Enso ska
hugga ner rubbet, vilket är deras officiella avsikt, så att de där
tjädrarna bli hemlösa.
Det ser helt enkelt ganska illa ut för skogen och för den
biologiska mångfalden i dessa skogar. Och det här är, inbillar
jag mig, inte bara min lilla privata synpunkt. Miljömålsrådet har
väl konstaterat att målet Levande skogar – det tolfte av de
sexton målen – blir svårt att uppfylla till 2020. Fältbiologerna har
nyligen sagt nej till att medverka i certifieringen – dom tycker att
det är meningslöst och att det bara legitimerar skövlingar. Och
när jag ser Skogsstyrelsens rapporter om ”Fortsatt bristande
hänsyn i privatskogsbruket” och att bara ”Var tredje privat
skogsägare avsätter frivilligt” – så är ju bilden ändå ganska
entydigt dyster. På de privata skogsägarnas mark når således
32% av avverkningarna inte upp till lagens krav – och då ska
man ju ändå ha klart för sig att lagen väl knappast är särskilt
sträng.
Ska man sammanfatta läget för de levande skogarna på vanlig
byråkratisk svenska så måste nog sammanfattningen bli: Idag
är det nästan helt och hållet produktionsmålet som bestämmer
över skogarna. Skogspolitikens portalparagraf om att
produktionsmål och miljömål är jämställda kan ju i rimlighetens
namn inte sägas vara giltigt i verkligheten. Dessutom:
Tongångarna från privata markägare i dagsdebatten – när man
ser klippen från olika lokaltidningar runt om i landet – håller på
att bli ganska fientliga överlag mot miljötänkandet.
Skogspolitikens mål ligger fast, såg jag att den skogspolitiska
utredningen skrev för något år sedan. Men ett barn kan ju se att
det där inte stämmer. Produktionsparadigmet har segrat. Punkt
slut.
Hur har det kunnat bli så här? Och vad ska man göra åt det?
Ja, jag är inte naiv och inte verklighetsfrämmande. Jag vet att
det också finns hoppfulla tendenser. Statliga Sveaskog är trots
allt ganska bra på att avsätta mark med höga naturvärden,
särskilt i jämförelse med privata skogsbolag; man får bara
hoppas att inte Maud och Eskil byter ut hela styrelsen där.
Trycket på skogen är hårt, ja, men idag finns det trots allt en
miljöpolitisk agenda – som inte fanns för bara tjugofem år
sedan.
Jag är som sagt heller inte naiv. En betydande del av landets
exportintäkter kommer från skogsbruket och flera hundratusen
människor har sin utkomst från denna näringsgren. Det säger
sig självt att det inte för någon politiker, vare sig till höger eller
till vänster, är lätt att blunda för det oerhörda bidrag till landets
välstånd som skogen står för. Målkonflikten står helt enkelt inte
bara mellan ekologi å ena sidan och industri och markägare å
den andra – utan också mellan å ena sidan miljö och å andra
sidan sysselsättning och samhällsekonomi.
För så är det ju – vill vi på allvar bevara och bejaka biologisk
mångfald i skogarna så måste vi helt enkelt praktiskt taget
upphöra med det mesta av skogsbruket. Men detta är
naturligtvis icke möjligt.
Man måste alltså hitta kompromisser. Men förutsättningen,
grundvillkoret för att meningsfulla kompromisser ska kunna
göras, det är ju att markägare och skogsbolag slutar med det
där hyckleriet och den nya miljöfientligheten – och erkänner att
det inte ser bra ut för de levande skogarna.
Kan man gå så långt som att säga att det nästan finns en
offentlig lögn när det gäller skogsbruket? Ja, jag fruktar det. Så
här skrev t ex utredaren Maggi Mikaelsson - ni vet hon med
älgjakten uppe i Östersund - förra året i Slutbetänkandet från
Skogsutredningen, i publikationen som heter Mervärdesskog:
”På en övergripande nivå konstaterar jag att det inte
finns någon målkonflikt mellan de två jämställda
målen i skogspolitiken”.
Bara på beståndsnivå kan det, säger hon, se ut ibland som om
en konflikt finns.
Och? Tja. Som en utomstående betraktare måste jag ju säga
att det där helt enkelt låter som en fulländad lögn eller i vart fall
som ett extremt fall av självbedrägeri: Det är väl fullständigt
självklart att det finns just en övergripande motsättning mellan
produktions– och miljömål?Nu tycker jag också att andra, litet oroliga vindar blåser som än mer försvagar miljömålets status.
Vi har vi ju tyvärr fått en regering med litet väl starka skogsägarintressen i. Jag har således hört Maud Olofsson raljera över tidigare svensk
miljöpolitik – som hon menar bara var till för att samla sällsynta
skalbaggar! Så har hon faktiskt viftat bort frågan om den
biologiska mångfalden. Mitt under det linnéanska jubileumsåret
för övrigt. Jag tycker det är otroligt väl inprickat.
Jag tror att frivillighetens väg har nått slutet. Så mycket är i alla
fall klart. Vill vi ta miljömålen på allvar, då finns det ingen annan
väg att gå än – för det första: ren statlig reglering av
markägarnas verksamhet där ägarna åläggs att avsätta
värdefull mark. Och att därmed en ordentlig tvingande
uppföljning kan ske – t ex med kännbara straff för avverkningar
som är felaktiga ur natursynpunkt. Och för det andra:
upprättandet av så stora och sammanhängande statliga
reservat som möjligt.
Problemet idag är ju att även om någon aspdunge, kantzon
eller bäckravin här och där sparas från skogsmaskinerna, så
räcker det inte för att hålla igång fungerande ekosystem. Även
om den där generella hänsynen är viktig – för den utspelar sig
ju på de stora arealerna – och det utgör kanske det centrala
inslaget i den svenska modellen för skogsbruket. Men skogarna
är ju ändå söndertrasade av skogsbilsvägar, de är
fragmentiserade, uppstyckade. Det är lika farligt för en fågel
som behöver en viss miljö att flyga hundra meter fel – som det
är för en turist att ta av på fel gata i Miami.
För att sammanfatta: En dag blir jag nog skogsägare. Den
dagen ska jag välkomna klara och hårda statliga regler som
driver mig som skogsägare att avsätta så mycket som behövs
för mångfalden. Och jag ska då inte klaga. För jag vet att över
den skogsplätt jag en dag kan äga, så kommer mina barnbarns
andar att vaka och de kommer inte att tolerera något annat än
miljömålets dominans över produktionsmålet.
Samtidigt som biologiska mångfalden fortsätter att utarmas i våra skogar hörs allt fler röster bland regeringsföreträdare och skogsägare som hävdar äganderätten före miljöhänsyn.
Greider efterlyser, precis som vänsterpartiet, en starkare statlig styrning för skogsbruket
Han började:"KAMRATER!
Jag ska ge mina synpunkter på skogsbruket som det ser ut. Jag
står naturligtvis inte här som expert, men jag står här både som
en som älskar skogen och som en som till och med framöver
hoppas kunna bli ägare av något litet skogsskifte. Det vill jag bli
inte bara därför att jag eldar mycket ved uppe Västerdalarna,
utan också för att jag träffar många små skogsägare – och
känner en viss avund över känslan de får när de går genom
egen skog, ofta skog som gått i arv genom generationer.
Just i Dala-Floda i Västerdalarna finns det väl för min del också
hopp om att kunna få äga något mycket litet – omarronderingen
tar ju just där alltid stopp. Inte tillräckligt många småägare vill
göda Lantmäteriet med sina avgifter för en omarrondering och
därför blir ju skogsskiftena bara mindre och mindre, snart är
dom väl nere på storleken av ett minihockeyspel.
Men en del av dom som motsätter sig omarronderingen gör det
också för att de är rädda för att den biologiska mångfalden ska
gå förlorad om större enheter upprättas och sedan avverkas för
snabba pengar.
Men det är inte livet i Dala-Flodas byar jag ska prata om. Jag
ska prata om tillståndet i skogen. För kanske sex, sju år sedan
började jag på allvar intressera mig för skogsfrågor. Innan dess
hade jag bara ett abstrakt intresse för saken, även om jag alltid
gillat att vistas i skogen. Men det intresse för skogsfrågan som
jag fick för dessa sex-sju år sedan – det föddes tyvärr i en
känsla av i det närmaste ödesmättad katastrof.
När jag pratade med forskare på högskolorna, eller biologer på
de stora skogsbolagen, eller med en massa ideella naturvänner
fick jag ganska snabbt bilden klar för mig: Att det egentligen inte
längre finns någon skog. I alla fall inte skog i den mening som
en människa för hundrafemtio år sen la in i ordet.
Jag hade alltså begått det där misstaget som alla abstrakta
älskare av skogen gör: Jag trodde att de här välansade,
parkliknande produktionsskogarna där ingen död ved myllrar av
liv verkligen var levande ekosystem, riktiga skogar.
Jag vill uttrycka det väldigt tydligt: Jag talar om den chock jag
faktiskt fick när det gick upp för mig att de svenska skogarna
egentligen är ett slags virkesåkrar, en sorts gröna industrihallar
ute i det fria, industrihallar där den biologiska mångfalden bara
utarmas och utarmas.
För hela tiden fram till dess hade jag ju hört detta att det
svenska skogsbruket är på väg att bli ekologiskt. Det var ju det
som åttiotalets framgångsrika miljöstrider hade mynnat ut i – en
grönare framtid för skogen. De stora bolagen skaffade sig
chefsekologer. Gröna bokslut. Certifiering och miljömärkning
infördes. Och det finns mer skog än någonsin, ropades det från
alla håll.
Nu insåg jag att det där helt enkelt inte var riktigt sant. Det var
till stor del Potemkinkulisser. Och för mig fick de svenska
skogarna plötsligt en helt annan ödslig klang. Nu såg jag ju hur
lika alla de där tallarna eller granarna var, både till utseende
och ålder. Nästan inga trädindivider fanns kvar. Och, som sagt,
jag fick faktiskt en smärre chock, nästan av existentiell art.
Mina damer och herrar! Den chocken har svenska folket ännu
inte genomgått. Vanligt folk har ännu inte på något sätt fått klart
för sig vilken ensidig rovdrift det ofta faktiskt pågår i skogarna.Men den dagen chocken når också breda folklager – och
kanske till och med olika politiska intellektuella – då tror jag att
det mycket väl kan stiga ett ramaskri ur den svenska folksjälen.
Eller den finska. Eller den norska. Eller den baltiska. För det ser
ju nästan likadant ut över hela det taigabälte som löper över
norra halvklotet. Det här är i slutändan ingen nationell fråga.
Den är planetär.
Skogsbolagen och de små skogsägarna har tyvärr lyckats
invagga svenska folket i en alldeles för förskönad bild. Och jag
får verkligen intrycket av att tillståndet i de här skogarna blir
värre och värre. Jag behöver egentligen inte gå till
Artdatabankens rödlista för att komma underfund med det. Bara
den här våren tycker jag det känts i luften, inte minst Dalarna:
Åker man sent en natt på en landsväg eller på någon skogsväg
genom landsbygden så ser man maskinförarna igång sent på
nätterna, skuldsatta upp över öronen; strålkastarna sveper över
kalhyggen och taggiga skogsbryn. Man möter timmerlastbil
efter timmerlastbil, ganska skräckinjagande uppenbarelser när
de dundrar fram så där sent på kvällen – och många av dem
säkert på väg till Kvarnsvedens pappersbruk som väl slukar 150
timmerbilslass per dygn.
En aprildag möter jag tjäderspelsfantasterna som kommer ur
sina iskalla gömslen i storbolagsskogen nära min västerdalsby
– och de är lika oroade som vanligt för att Stora Enso ska
hugga ner rubbet, vilket är deras officiella avsikt, så att de där
tjädrarna bli hemlösa.
Det ser helt enkelt ganska illa ut för skogen och för den
biologiska mångfalden i dessa skogar. Och det här är, inbillar
jag mig, inte bara min lilla privata synpunkt. Miljömålsrådet har
väl konstaterat att målet Levande skogar – det tolfte av de
sexton målen – blir svårt att uppfylla till 2020. Fältbiologerna har
nyligen sagt nej till att medverka i certifieringen – dom tycker att
det är meningslöst och att det bara legitimerar skövlingar. Och
när jag ser Skogsstyrelsens rapporter om ”Fortsatt bristande
hänsyn i privatskogsbruket” och att bara ”Var tredje privat
skogsägare avsätter frivilligt” – så är ju bilden ändå ganska
entydigt dyster. På de privata skogsägarnas mark når således
32% av avverkningarna inte upp till lagens krav – och då ska
man ju ändå ha klart för sig att lagen väl knappast är särskilt
sträng.
Ska man sammanfatta läget för de levande skogarna på vanlig
byråkratisk svenska så måste nog sammanfattningen bli: Idag
är det nästan helt och hållet produktionsmålet som bestämmer
över skogarna. Skogspolitikens portalparagraf om att
produktionsmål och miljömål är jämställda kan ju i rimlighetens
namn inte sägas vara giltigt i verkligheten. Dessutom:
Tongångarna från privata markägare i dagsdebatten – när man
ser klippen från olika lokaltidningar runt om i landet – håller på
att bli ganska fientliga överlag mot miljötänkandet.
Skogspolitikens mål ligger fast, såg jag att den skogspolitiska
utredningen skrev för något år sedan. Men ett barn kan ju se att
det där inte stämmer. Produktionsparadigmet har segrat. Punkt
slut.
Hur har det kunnat bli så här? Och vad ska man göra åt det?
Ja, jag är inte naiv och inte verklighetsfrämmande. Jag vet att
det också finns hoppfulla tendenser. Statliga Sveaskog är trots
allt ganska bra på att avsätta mark med höga naturvärden,
särskilt i jämförelse med privata skogsbolag; man får bara
hoppas att inte Maud och Eskil byter ut hela styrelsen där.
Trycket på skogen är hårt, ja, men idag finns det trots allt en
miljöpolitisk agenda – som inte fanns för bara tjugofem år
sedan.
Jag är som sagt heller inte naiv. En betydande del av landets
exportintäkter kommer från skogsbruket och flera hundratusen
människor har sin utkomst från denna näringsgren. Det säger
sig självt att det inte för någon politiker, vare sig till höger eller
till vänster, är lätt att blunda för det oerhörda bidrag till landets
välstånd som skogen står för. Målkonflikten står helt enkelt inte
bara mellan ekologi å ena sidan och industri och markägare å
den andra – utan också mellan å ena sidan miljö och å andra
sidan sysselsättning och samhällsekonomi.
För så är det ju – vill vi på allvar bevara och bejaka biologisk
mångfald i skogarna så måste vi helt enkelt praktiskt taget
upphöra med det mesta av skogsbruket. Men detta är
naturligtvis icke möjligt.
Man måste alltså hitta kompromisser. Men förutsättningen,
grundvillkoret för att meningsfulla kompromisser ska kunna
göras, det är ju att markägare och skogsbolag slutar med det
där hyckleriet och den nya miljöfientligheten – och erkänner att
det inte ser bra ut för de levande skogarna.
Kan man gå så långt som att säga att det nästan finns en
offentlig lögn när det gäller skogsbruket? Ja, jag fruktar det. Så
här skrev t ex utredaren Maggi Mikaelsson - ni vet hon med
älgjakten uppe i Östersund - förra året i Slutbetänkandet från
Skogsutredningen, i publikationen som heter Mervärdesskog:
”På en övergripande nivå konstaterar jag att det inte
finns någon målkonflikt mellan de två jämställda
målen i skogspolitiken”.
Bara på beståndsnivå kan det, säger hon, se ut ibland som om
en konflikt finns.
Och? Tja. Som en utomstående betraktare måste jag ju säga
att det där helt enkelt låter som en fulländad lögn eller i vart fall
som ett extremt fall av självbedrägeri: Det är väl fullständigt
självklart att det finns just en övergripande motsättning mellan
produktions– och miljömål?Nu tycker jag också att andra, litet oroliga vindar blåser som än mer försvagar miljömålets status.
Vi har vi ju tyvärr fått en regering med litet väl starka skogsägarintressen i. Jag har således hört Maud Olofsson raljera över tidigare svensk
miljöpolitik – som hon menar bara var till för att samla sällsynta
skalbaggar! Så har hon faktiskt viftat bort frågan om den
biologiska mångfalden. Mitt under det linnéanska jubileumsåret
för övrigt. Jag tycker det är otroligt väl inprickat.
Jag tror att frivillighetens väg har nått slutet. Så mycket är i alla
fall klart. Vill vi ta miljömålen på allvar, då finns det ingen annan
väg att gå än – för det första: ren statlig reglering av
markägarnas verksamhet där ägarna åläggs att avsätta
värdefull mark. Och att därmed en ordentlig tvingande
uppföljning kan ske – t ex med kännbara straff för avverkningar
som är felaktiga ur natursynpunkt. Och för det andra:
upprättandet av så stora och sammanhängande statliga
reservat som möjligt.
Problemet idag är ju att även om någon aspdunge, kantzon
eller bäckravin här och där sparas från skogsmaskinerna, så
räcker det inte för att hålla igång fungerande ekosystem. Även
om den där generella hänsynen är viktig – för den utspelar sig
ju på de stora arealerna – och det utgör kanske det centrala
inslaget i den svenska modellen för skogsbruket. Men skogarna
är ju ändå söndertrasade av skogsbilsvägar, de är
fragmentiserade, uppstyckade. Det är lika farligt för en fågel
som behöver en viss miljö att flyga hundra meter fel – som det
är för en turist att ta av på fel gata i Miami.
För att sammanfatta: En dag blir jag nog skogsägare. Den
dagen ska jag välkomna klara och hårda statliga regler som
driver mig som skogsägare att avsätta så mycket som behövs
för mångfalden. Och jag ska då inte klaga. För jag vet att över
den skogsplätt jag en dag kan äga, så kommer mina barnbarns
andar att vaka och de kommer inte att tolerera något annat än
miljömålets dominans över produktionsmålet.
Göran Greider, 8 maj 2007 "KAMRATER!
Jag ska ge mina synpunkter på skogsbruket som det ser ut. Jag
står naturligtvis inte här som expert, men jag står här både som
en som älskar skogen och som en som till och med framöver
hoppas kunna bli ägare av något litet skogsskifte. Det vill jag bli
inte bara därför att jag eldar mycket ved uppe Västerdalarna,
utan också för att jag träffar många små skogsägare – och
känner en viss avund över känslan de får när de går genom
egen skog, ofta skog som gått i arv genom generationer.
Just i Dala-Floda i Västerdalarna finns det väl för min del också
hopp om att kunna få äga något mycket litet – omarronderingen
tar ju just där alltid stopp. Inte tillräckligt många småägare vill
göda Lantmäteriet med sina avgifter för en omarrondering och
därför blir ju skogsskiftena bara mindre och mindre, snart är
dom väl nere på storleken av ett minihockeyspel.
Men en del av dom som motsätter sig omarronderingen gör det
också för att de är rädda för att den biologiska mångfalden ska
gå förlorad om större enheter upprättas och sedan avverkas för
snabba pengar.
2
*
Men det är inte livet i Dala-Flodas byar jag ska prata om. Jag
ska prata om tillståndet i skogen. För kanske sex, sju år sedan
började jag på allvar intressera mig för skogsfrågor. Innan dess
hade jag bara ett abstrakt intresse för saken, även om jag alltid
gillat att vistas i skogen. Men det intresse för skogsfrågan som
jag fick för dessa sex-sju år sedan – det föddes tyvärr i en
känsla av i det närmaste ödesmättad katastrof.
När jag pratade med forskare på högskolorna, eller biologer på
de stora skogsbolagen, eller med en massa ideella naturvänner
fick jag ganska snabbt bilden klar för mig: Att det egentligen inte
längre finns någon skog. I alla fall inte skog i den mening som
en människa för hundrafemtio år sen la in i ordet.
Jag hade alltså begått det där misstaget som alla abstrakta
älskare av skogen gör: Jag trodde att de här välansade,
parkliknande produktionsskogarna där ingen död ved myllrar av
liv verkligen var levande ekosystem, riktiga skogar.
Jag vill uttrycka det väldigt tydligt: Jag talar om den chock jag
faktiskt fick när det gick upp för mig att de svenska skogarna
3
egentligen är ett slags virkesåkrar, en sorts gröna industrihallar
ute i det fria, industrihallar där den biologiska mångfalden bara
utarmas och utarmas.
För hela tiden fram till dess hade jag ju hört detta att det
svenska skogsbruket är på väg att bli ekologiskt. Det var ju det
som åttiotalets framgångsrika miljöstrider hade mynnat ut i – en
grönare framtid för skogen. De stora bolagen skaffade sig
chefsekologer. Gröna bokslut. Certifiering och miljömärkning
infördes. Och det finns mer skog än någonsin, ropades det från
alla håll.
Nu insåg jag att det där helt enkelt inte var riktigt sant. Det var
till stor del Potemkinkulisser. Och för mig fick de svenska
skogarna plötsligt en helt annan ödslig klang. Nu såg jag ju hur
lika alla de där tallarna eller granarna var, både till utseende
och ålder. Nästan inga trädindivider fanns kvar. Och, som sagt,
jag fick faktiskt en smärre chock, nästan av existentiell art.
Mina damer och herrar! Den chocken har svenska folket ännu
inte genomgått. Vanligt folk har ännu inte på något sätt fått klart
för sig vilken ensidig rovdrift det ofta faktiskt pågår i skogarna.
Men den dagen chocken når också breda folklager – och
4
kanske till och med olika politiska intellektuella – då tror jag att
det mycket väl kan stiga ett ramaskri ur den svenska folksjälen.
Eller den finska. Eller den norska. Eller den baltiska. För det ser
ju nästan likadant ut över hela det taigabälte som löper över
norra halvklotet. Det här är i slutändan ingen nationell fråga.
Den är planetär.
Skogsbolagen och de små skogsägarna har tyvärr lyckats
invagga svenska folket i en alldeles för förskönad bild. Och jag
får verkligen intrycket av att tillståndet i de här skogarna blir
värre och värre. Jag behöver egentligen inte gå till
Artdatabankens rödlista för att komma underfund med det. Bara
den här våren tycker jag det känts i luften, inte minst Dalarna:
Åker man sent en natt på en landsväg eller på någon skogsväg
genom landsbygden så ser man maskinförarna igång sent på
nätterna, skuldsatta upp över öronen; strålkastarna sveper över
kalhyggen och taggiga skogsbryn. Man möter timmerlastbil
efter timmerlastbil, ganska skräckinjagande uppenbarelser när
de dundrar fram så där sent på kvällen – och många av dem
säkert på väg till Kvarnsvedens pappersbruk som väl slukar 150
timmerbilslass per dygn.
En aprildag möter jag tjäderspelsfantasterna som kommer ur
5
sina iskalla gömslen i storbolagsskogen nära min västerdalsby
– och de är lika oroade som vanligt för att Stora Enso ska
hugga ner rubbet, vilket är deras officiella avsikt, så att de där
tjädrarna bli hemlösa.
*
Det ser helt enkelt ganska illa ut för skogen och för den
biologiska mångfalden i dessa skogar. Och det här är, inbillar
jag mig, inte bara min lilla privata synpunkt. Miljömålsrådet har
väl konstaterat att målet Levande skogar – det tolfte av de
sexton målen – blir svårt att uppfylla till 2020. Fältbiologerna har
nyligen sagt nej till att medverka i certifieringen – dom tycker att
det är meningslöst och att det bara legitimerar skövlingar. Och
när jag ser Skogsstyrelsens rapporter om ”Fortsatt bristande
hänsyn i privatskogsbruket” och att bara ”Var tredje privat
skogsägare avsätter frivilligt” – så är ju bilden ändå ganska
entydigt dyster. På de privata skogsägarnas mark når således
32% av avverkningarna inte upp till lagens krav – och då ska
man ju ändå ha klart för sig att lagen väl knappast är särskilt
sträng.
Ska man sammanfatta läget för de levande skogarna på vanlig
6
byråkratisk svenska så måste nog sammanfattningen bli: Idag
är det nästan helt och hållet produktionsmålet som bestämmer
över skogarna. Skogspolitikens portalparagraf om att
produktionsmål och miljömål är jämställda kan ju i rimlighetens
namn inte sägas vara giltigt i verkligheten. Dessutom:
Tongångarna från privata markägare i dagsdebatten – när man
ser klippen från olika lokaltidningar runt om i landet – håller på
att bli ganska fientliga överlag mot miljötänkandet.
Skogspolitikens mål ligger fast, såg jag att den skogspolitiska
utredningen skrev för något år sedan. Men ett barn kan ju se att
det där inte stämmer. Produktionsparadigmet har segrat. Punkt
slut.
*
Hur har det kunnat bli så här? Och vad ska man göra åt det?
Ja, jag är inte naiv och inte verklighetsfrämmande. Jag vet att
det också finns hoppfulla tendenser. Statliga Sveaskog är trots
allt ganska bra på att avsätta mark med höga naturvärden,
särskilt i jämförelse med privata skogsbolag; man får bara
hoppas att inte Maud och Eskil byter ut hela styrelsen där.
Trycket på skogen är hårt, ja, men idag finns det trots allt en
7
miljöpolitisk agenda – som inte fanns för bara tjugofem år
sedan.
Jag är som sagt heller inte naiv. En betydande del av landets
exportintäkter kommer från skogsbruket och flera hundratusen
människor har sin utkomst från denna näringsgren. Det säger
sig självt att det inte för någon politiker, vare sig till höger eller
till vänster, är lätt att blunda för det oerhörda bidrag till landets
välstånd som skogen står för. Målkonflikten står helt enkelt inte
bara mellan ekologi å ena sidan och industri och markägare å
den andra – utan också mellan å ena sidan miljö och å andra
sidan sysselsättning och samhällsekonomi.
För så är det ju – vill vi på allvar bevara och bejaka biologisk
mångfald i skogarna så måste vi helt enkelt praktiskt taget
upphöra med det mesta av skogsbruket. Men detta är
naturligtvis icke möjligt.
Man måste alltså hitta kompromisser. Men förutsättningen,
grundvillkoret för att meningsfulla kompromisser ska kunna
göras, det är ju att markägare och skogsbolag slutar med det
där hyckleriet och den nya miljöfientligheten – och erkänner att
det inte ser bra ut för de levande skogarna.
8
Kan man gå så långt som att säga att det nästan finns en
offentlig lögn när det gäller skogsbruket? Ja, jag fruktar det. Så
här skrev t ex utredaren Maggi Mikaelsson - ni vet hon med
älgjakten uppe i Östersund - förra året i Slutbetänkandet från
Skogsutredningen, i publikationen som heter Mervärdesskog:
”På en övergripande nivå konstaterar jag att det inte
finns någon målkonflikt mellan de två jämställda
målen i skogspolitiken”.
Bara på beståndsnivå kan det, säger hon, se ut ibland som om
en konflikt finns.
Och? Tja. Som en utomstående betraktare måste jag ju säga
att det där helt enkelt låter som en fulländad lögn eller i vart fall
som ett extremt fall av självbedrägeri: Det är väl fullständigt
självklart att det finns just en övergripande motsättning mellan
produktions– och miljömål?
Nu tycker jag också att andra, litet oroliga vindar blåser som än
mer försvagar miljömålets status. Vi har vi ju tyvärr fått en
regering med litet väl starka skogsägarintressen i. Jag har
9
således hört Maud Olofsson raljera över tidigare svensk
miljöpolitik – som hon menar bara var till för att samla sällsynta
skalbaggar! Så har hon faktiskt viftat bort frågan om den
biologiska mångfalden. Mitt under det linnéanska jubileumsåret
för övrigt. Jag tycker det är otroligt väl inprickat.
Jag tror att frivillighetens väg har nått slutet. Så mycket är i alla
fall klart. Vill vi ta miljömålen på allvar, då finns det ingen annan
väg att gå än – för det första: ren statlig reglering av
markägarnas verksamhet där ägarna åläggs att avsätta
värdefull mark. Och att därmed en ordentlig tvingande
uppföljning kan ske – t ex med kännbara straff för avverkningar
som är felaktiga ur natursynpunkt. Och för det andra:
upprättandet av så stora och sammanhängande statliga
reservat som möjligt.
Problemet idag är ju att även om någon aspdunge, kantzon
eller bäckravin här och där sparas från skogsmaskinerna, så
räcker det inte för att hålla igång fungerande ekosystem. Även
om den där generella hänsynen är viktig – för den utspelar sig
ju på de stora arealerna – och det utgör kanske det centrala
inslaget i den svenska modellen för skogsbruket. Men skogarna
är ju ändå söndertrasade av skogsbilsvägar, de är
10
fragmentiserade, uppstyckade. Det är lika farligt för en fågel
som behöver en viss miljö att flyga hundra meter fel – som det
är för en turist att ta av på fel gata i Miami.
*
För att sammanfatta: En dag blir jag nog skogsägare. Den
dagen ska jag välkomna klara och hårda statliga regler som
driver mig som skogsägare att avsätta så mycket som behövs
för mångfalden. Och jag ska då inte klaga. För jag vet att över
den skogsplätt jag en dag kan äga, så kommer mina barnbarns
andar att vaka och de kommer inte att tolerera något annat än
miljömålets dominans över produktionsmålet.
Jag ska ge mina synpunkter på skogsbruket som det ser ut. Jag
står naturligtvis inte här som expert, men jag står här både som
en som älskar skogen och som en som till och med framöver
hoppas kunna bli ägare av något litet skogsskifte. Det vill jag bli
inte bara därför att jag eldar mycket ved uppe Västerdalarna,
utan också för att jag träffar många små skogsägare – och
känner en viss avund över känslan de får när de går genom
egen skog, ofta skog som gått i arv genom generationer.
Just i Dala-Floda i Västerdalarna finns det väl för min del också
hopp om att kunna få äga något mycket litet – omarronderingen
tar ju just där alltid stopp. Inte tillräckligt många småägare vill
göda Lantmäteriet med sina avgifter för en omarrondering och
därför blir ju skogsskiftena bara mindre och mindre, snart är
dom väl nere på storleken av ett minihockeyspel.
Men en del av dom som motsätter sig omarronderingen gör det
också för att de är rädda för att den biologiska mångfalden ska
gå förlorad om större enheter upprättas och sedan avverkas för
snabba pengar.
2
*
Men det är inte livet i Dala-Flodas byar jag ska prata om. Jag
ska prata om tillståndet i skogen. För kanske sex, sju år sedan
började jag på allvar intressera mig för skogsfrågor. Innan dess
hade jag bara ett abstrakt intresse för saken, även om jag alltid
gillat att vistas i skogen. Men det intresse för skogsfrågan som
jag fick för dessa sex-sju år sedan – det föddes tyvärr i en
känsla av i det närmaste ödesmättad katastrof.
När jag pratade med forskare på högskolorna, eller biologer på
de stora skogsbolagen, eller med en massa ideella naturvänner
fick jag ganska snabbt bilden klar för mig: Att det egentligen inte
längre finns någon skog. I alla fall inte skog i den mening som
en människa för hundrafemtio år sen la in i ordet.
Jag hade alltså begått det där misstaget som alla abstrakta
älskare av skogen gör: Jag trodde att de här välansade,
parkliknande produktionsskogarna där ingen död ved myllrar av
liv verkligen var levande ekosystem, riktiga skogar.
Jag vill uttrycka det väldigt tydligt: Jag talar om den chock jag
faktiskt fick när det gick upp för mig att de svenska skogarna
3
egentligen är ett slags virkesåkrar, en sorts gröna industrihallar
ute i det fria, industrihallar där den biologiska mångfalden bara
utarmas och utarmas.
För hela tiden fram till dess hade jag ju hört detta att det
svenska skogsbruket är på väg att bli ekologiskt. Det var ju det
som åttiotalets framgångsrika miljöstrider hade mynnat ut i – en
grönare framtid för skogen. De stora bolagen skaffade sig
chefsekologer. Gröna bokslut. Certifiering och miljömärkning
infördes. Och det finns mer skog än någonsin, ropades det från
alla håll.
Nu insåg jag att det där helt enkelt inte var riktigt sant. Det var
till stor del Potemkinkulisser. Och för mig fick de svenska
skogarna plötsligt en helt annan ödslig klang. Nu såg jag ju hur
lika alla de där tallarna eller granarna var, både till utseende
och ålder. Nästan inga trädindivider fanns kvar. Och, som sagt,
jag fick faktiskt en smärre chock, nästan av existentiell art.
Mina damer och herrar! Den chocken har svenska folket ännu
inte genomgått. Vanligt folk har ännu inte på något sätt fått klart
för sig vilken ensidig rovdrift det ofta faktiskt pågår i skogarna.
Men den dagen chocken når också breda folklager – och
4
kanske till och med olika politiska intellektuella – då tror jag att
det mycket väl kan stiga ett ramaskri ur den svenska folksjälen.
Eller den finska. Eller den norska. Eller den baltiska. För det ser
ju nästan likadant ut över hela det taigabälte som löper över
norra halvklotet. Det här är i slutändan ingen nationell fråga.
Den är planetär.
Skogsbolagen och de små skogsägarna har tyvärr lyckats
invagga svenska folket i en alldeles för förskönad bild. Och jag
får verkligen intrycket av att tillståndet i de här skogarna blir
värre och värre. Jag behöver egentligen inte gå till
Artdatabankens rödlista för att komma underfund med det. Bara
den här våren tycker jag det känts i luften, inte minst Dalarna:
Åker man sent en natt på en landsväg eller på någon skogsväg
genom landsbygden så ser man maskinförarna igång sent på
nätterna, skuldsatta upp över öronen; strålkastarna sveper över
kalhyggen och taggiga skogsbryn. Man möter timmerlastbil
efter timmerlastbil, ganska skräckinjagande uppenbarelser när
de dundrar fram så där sent på kvällen – och många av dem
säkert på väg till Kvarnsvedens pappersbruk som väl slukar 150
timmerbilslass per dygn.
En aprildag möter jag tjäderspelsfantasterna som kommer ur
5
sina iskalla gömslen i storbolagsskogen nära min västerdalsby
– och de är lika oroade som vanligt för att Stora Enso ska
hugga ner rubbet, vilket är deras officiella avsikt, så att de där
tjädrarna bli hemlösa.
*
Det ser helt enkelt ganska illa ut för skogen och för den
biologiska mångfalden i dessa skogar. Och det här är, inbillar
jag mig, inte bara min lilla privata synpunkt. Miljömålsrådet har
väl konstaterat att målet Levande skogar – det tolfte av de
sexton målen – blir svårt att uppfylla till 2020. Fältbiologerna har
nyligen sagt nej till att medverka i certifieringen – dom tycker att
det är meningslöst och att det bara legitimerar skövlingar. Och
när jag ser Skogsstyrelsens rapporter om ”Fortsatt bristande
hänsyn i privatskogsbruket” och att bara ”Var tredje privat
skogsägare avsätter frivilligt” – så är ju bilden ändå ganska
entydigt dyster. På de privata skogsägarnas mark når således
32% av avverkningarna inte upp till lagens krav – och då ska
man ju ändå ha klart för sig att lagen väl knappast är särskilt
sträng.
Ska man sammanfatta läget för de levande skogarna på vanlig
6
byråkratisk svenska så måste nog sammanfattningen bli: Idag
är det nästan helt och hållet produktionsmålet som bestämmer
över skogarna. Skogspolitikens portalparagraf om att
produktionsmål och miljömål är jämställda kan ju i rimlighetens
namn inte sägas vara giltigt i verkligheten. Dessutom:
Tongångarna från privata markägare i dagsdebatten – när man
ser klippen från olika lokaltidningar runt om i landet – håller på
att bli ganska fientliga överlag mot miljötänkandet.
Skogspolitikens mål ligger fast, såg jag att den skogspolitiska
utredningen skrev för något år sedan. Men ett barn kan ju se att
det där inte stämmer. Produktionsparadigmet har segrat. Punkt
slut.
*
Hur har det kunnat bli så här? Och vad ska man göra åt det?
Ja, jag är inte naiv och inte verklighetsfrämmande. Jag vet att
det också finns hoppfulla tendenser. Statliga Sveaskog är trots
allt ganska bra på att avsätta mark med höga naturvärden,
särskilt i jämförelse med privata skogsbolag; man får bara
hoppas att inte Maud och Eskil byter ut hela styrelsen där.
Trycket på skogen är hårt, ja, men idag finns det trots allt en
7
miljöpolitisk agenda – som inte fanns för bara tjugofem år
sedan.
Jag är som sagt heller inte naiv. En betydande del av landets
exportintäkter kommer från skogsbruket och flera hundratusen
människor har sin utkomst från denna näringsgren. Det säger
sig självt att det inte för någon politiker, vare sig till höger eller
till vänster, är lätt att blunda för det oerhörda bidrag till landets
välstånd som skogen står för. Målkonflikten står helt enkelt inte
bara mellan ekologi å ena sidan och industri och markägare å
den andra – utan också mellan å ena sidan miljö och å andra
sidan sysselsättning och samhällsekonomi.
För så är det ju – vill vi på allvar bevara och bejaka biologisk
mångfald i skogarna så måste vi helt enkelt praktiskt taget
upphöra med det mesta av skogsbruket. Men detta är
naturligtvis icke möjligt.
Man måste alltså hitta kompromisser. Men förutsättningen,
grundvillkoret för att meningsfulla kompromisser ska kunna
göras, det är ju att markägare och skogsbolag slutar med det
där hyckleriet och den nya miljöfientligheten – och erkänner att
det inte ser bra ut för de levande skogarna.
8
Kan man gå så långt som att säga att det nästan finns en
offentlig lögn när det gäller skogsbruket? Ja, jag fruktar det. Så
här skrev t ex utredaren Maggi Mikaelsson - ni vet hon med
älgjakten uppe i Östersund - förra året i Slutbetänkandet från
Skogsutredningen, i publikationen som heter Mervärdesskog:
”På en övergripande nivå konstaterar jag att det inte
finns någon målkonflikt mellan de två jämställda
målen i skogspolitiken”.
Bara på beståndsnivå kan det, säger hon, se ut ibland som om
en konflikt finns.
Och? Tja. Som en utomstående betraktare måste jag ju säga
att det där helt enkelt låter som en fulländad lögn eller i vart fall
som ett extremt fall av självbedrägeri: Det är väl fullständigt
självklart att det finns just en övergripande motsättning mellan
produktions– och miljömål?
Nu tycker jag också att andra, litet oroliga vindar blåser som än
mer försvagar miljömålets status. Vi har vi ju tyvärr fått en
regering med litet väl starka skogsägarintressen i. Jag har
9
således hört Maud Olofsson raljera över tidigare svensk
miljöpolitik – som hon menar bara var till för att samla sällsynta
skalbaggar! Så har hon faktiskt viftat bort frågan om den
biologiska mångfalden. Mitt under det linnéanska jubileumsåret
för övrigt. Jag tycker det är otroligt väl inprickat.
Jag tror att frivillighetens väg har nått slutet. Så mycket är i alla
fall klart. Vill vi ta miljömålen på allvar, då finns det ingen annan
väg att gå än – för det första: ren statlig reglering av
markägarnas verksamhet där ägarna åläggs att avsätta
värdefull mark. Och att därmed en ordentlig tvingande
uppföljning kan ske – t ex med kännbara straff för avverkningar
som är felaktiga ur natursynpunkt. Och för det andra:
upprättandet av så stora och sammanhängande statliga
reservat som möjligt.
Problemet idag är ju att även om någon aspdunge, kantzon
eller bäckravin här och där sparas från skogsmaskinerna, så
räcker det inte för att hålla igång fungerande ekosystem. Även
om den där generella hänsynen är viktig – för den utspelar sig
ju på de stora arealerna – och det utgör kanske det centrala
inslaget i den svenska modellen för skogsbruket. Men skogarna
är ju ändå söndertrasade av skogsbilsvägar, de är
10
fragmentiserade, uppstyckade. Det är lika farligt för en fågel
som behöver en viss miljö att flyga hundra meter fel – som det
är för en turist att ta av på fel gata i Miami.
*
För att sammanfatta: En dag blir jag nog skogsägare. Den
dagen ska jag välkomna klara och hårda statliga regler som
driver mig som skogsägare att avsätta så mycket som behövs
för mångfalden. Och jag ska då inte klaga. För jag vet att över
den skogsplätt jag en dag kan äga, så kommer mina barnbarns
andar att vaka och de kommer inte att tolerera något annat än
miljömålets dominans över produktionsmålet.
lördag, juni 09, 2007
fredag, juni 08, 2007
Astoria Cinemas vd avgår
Astoria Cinemas vd Mattias Nohrborg avgår som vd för biografkedjan med omedelbar verkan. Han var en av tre delägare, via bolaget Triangelfilm, som våren 2005, köpte Sandrew Metronomes biografkedja, som sedan bytte namn till Astoria Cinemas.
I höstas ställde Astoria Cinemas in betalningarna. Skulderna uppgick till omkring 80 miljoner kronor, men fordringsägarna inklusive Filminstitutet accepterade till slut att skriva ner sina fodringar till 25 procent.
Astoria Cinemas sålde i höstas också sina landsortsbiografer till SF Bio för 34 miljoner kronor. Merparten av de biograferna är nu nedlagda.
För en månad sedan sålde också Astoria Cinemas sina biopalats i Stockholm och Göteborg till SF Bio och nyligen gick Triangelfilm i konkurs.
- Det har varit en jobbig period. Jag känner att jag offrade Triangelfilm för att rädda Astoria Cinemas, och det blev lite droppen för mig personligen", skriver Mattias Nohrborg i ett pressmeddelande.
Astoria Cinemas vice vd Jonny Jergander efterträder Nohrborg.
Från TT
Astoria Cinemas vd avg�r
torsdag, juni 07, 2007
46 har sprungit alla Stockholm Marathon.
46 har sprungit alla loppen
46 löpare (44 herrar och 2 damer) har genomfört samtliga Stockholm Marathon och springer loppet för 29:e gången.
Ytterligare 35 av de anmälda har fullföljt Stockholm Marathon minst 25 gånger.
Här är de som nu springer loppet för 29:e gången:
Damer
Anita Granberg -42, Vikmanshyttans IF
Eina Roxström -39, IFK Strängnäs
Herrar
Aarne Ahola -42, All Bygg, Åkersberga
Pekka Ahola -50, Borås GIF
Staffan Almqvist -39, Bodafors OK
John Andersson -44, Gävle
Kåre Andersson -47, Team Skavsåret
Jan-Joel Blomqvist -51, Östhammar FI
Gösta Bunis -44,Rosersberg
Börje Carlsson -43, LF Bank
Sven-Eric Carlsson -47, Alfta-Ösa OK
Göran Dahlgren -50, Båtskärsnäs IF
Ove Engman -39, Elvans IF
Bengt-Erik Enoksson -48, IFK Skövde
Thomas Enström -47, Väsby IK
Stefan Ericsson -50, Västrums IF
Ingvar Fransson -36, Växjö Norra IF
Christer Gidewall -49, IFK Tumba
Börje Grönros -56, Falu IK
Anders Gyhlenius -52, Ryssbergets IK
Jan Hallberg -51, Stockholm
Ulf Hedberg -37, Fredrikshofs FIF
Hans Hedström -34, Sälens IF
Jan Åke Hjort -57, Nynäshamn
Kennet Johansson -52, Eksjö Garnison IF
Tore Johansson -49, Hyltebruk
Kauko Kaikkonen -44, IF Göta
Håkan Liefvergren -53, Södertälje
Per-Arne Lindberg -52, Woody Huddinge
Stefan Lindberg -58, Mälarö SOK
Rolf Lundberg -44, Flemingsbergs SK
Håkan Mossberg -44, Kopparbergs IF
Kjell Nilsson -48, Österfärnebo IF
Leif Persson -44, Norrtälje IF
Karl-Axel Pettersson -45, SSIF
Stefan Pettersson -44, Kilens IK
Christian Rehnberg -44, Adams Morfar
Sören Remar -48, Ulricehamns FK
Rolf Righammar -46, Tyresö
Bruno Rimbe -39, Vallentuna FK
Walter Schmidli -43, Duvbo IK
Leif Svensson -44, IK Akele
Erik Walfridsson -51, IKS Umeå
Hans Wannehed -42, Östhammar FI
Bengt-Arne Vedin -40, Metamatic AB
Åke Ödmark -41, Huddinge AIS
Marathon.se
46 löpare (44 herrar och 2 damer) har genomfört samtliga Stockholm Marathon och springer loppet för 29:e gången.
Ytterligare 35 av de anmälda har fullföljt Stockholm Marathon minst 25 gånger.
Här är de som nu springer loppet för 29:e gången:
Damer
Anita Granberg -42, Vikmanshyttans IF
Eina Roxström -39, IFK Strängnäs
Herrar
Aarne Ahola -42, All Bygg, Åkersberga
Pekka Ahola -50, Borås GIF
Staffan Almqvist -39, Bodafors OK
John Andersson -44, Gävle
Kåre Andersson -47, Team Skavsåret
Jan-Joel Blomqvist -51, Östhammar FI
Gösta Bunis -44,Rosersberg
Börje Carlsson -43, LF Bank
Sven-Eric Carlsson -47, Alfta-Ösa OK
Göran Dahlgren -50, Båtskärsnäs IF
Ove Engman -39, Elvans IF
Bengt-Erik Enoksson -48, IFK Skövde
Thomas Enström -47, Väsby IK
Stefan Ericsson -50, Västrums IF
Ingvar Fransson -36, Växjö Norra IF
Christer Gidewall -49, IFK Tumba
Börje Grönros -56, Falu IK
Anders Gyhlenius -52, Ryssbergets IK
Jan Hallberg -51, Stockholm
Ulf Hedberg -37, Fredrikshofs FIF
Hans Hedström -34, Sälens IF
Jan Åke Hjort -57, Nynäshamn
Kennet Johansson -52, Eksjö Garnison IF
Tore Johansson -49, Hyltebruk
Kauko Kaikkonen -44, IF Göta
Håkan Liefvergren -53, Södertälje
Per-Arne Lindberg -52, Woody Huddinge
Stefan Lindberg -58, Mälarö SOK
Rolf Lundberg -44, Flemingsbergs SK
Håkan Mossberg -44, Kopparbergs IF
Kjell Nilsson -48, Österfärnebo IF
Leif Persson -44, Norrtälje IF
Karl-Axel Pettersson -45, SSIF
Stefan Pettersson -44, Kilens IK
Christian Rehnberg -44, Adams Morfar
Sören Remar -48, Ulricehamns FK
Rolf Righammar -46, Tyresö
Bruno Rimbe -39, Vallentuna FK
Walter Schmidli -43, Duvbo IK
Leif Svensson -44, IK Akele
Erik Walfridsson -51, IKS Umeå
Hans Wannehed -42, Östhammar FI
Bengt-Arne Vedin -40, Metamatic AB
Åke Ödmark -41, Huddinge AIS
Marathon.se
Povel Ramel är död.
Musikgiganten Povel Ramel har avlidit.Inför sin 80-årsdag den 1 juni 2002 berättade Povel Ramel om sin fantastiska karriär för Paul Zyra.
Povel Ramel var på ett sprudlande humör och berättar om sin skolgång (om den kan kallas så) om tiden på gamla ångradion och om samarbetet med Felix Alvo och mycket annat. Intervjun gjordes i Povels hem i maj 2002 bl.a gungandes i en hammock. Vi följer Povel under två timmar bakåt vägen på hans fantastiska karriär och hittar kända och okända Ramelhittar.
Povel Ramel var ständig stamgäst i programmet Hits - men inte längre. Producenten Paul Zyra berättar att Povel Ramel gjort närmre 1000 sånger, så det var aldrig några problem att hitta nya Ramellåtar till programmet.
Povel Ramel är död - sr.se
Povel Ramel var på ett sprudlande humör och berättar om sin skolgång (om den kan kallas så) om tiden på gamla ångradion och om samarbetet med Felix Alvo och mycket annat. Intervjun gjordes i Povels hem i maj 2002 bl.a gungandes i en hammock. Vi följer Povel under två timmar bakåt vägen på hans fantastiska karriär och hittar kända och okända Ramelhittar.
Povel Ramel var ständig stamgäst i programmet Hits - men inte längre. Producenten Paul Zyra berättar att Povel Ramel gjort närmre 1000 sånger, så det var aldrig några problem att hitta nya Ramellåtar till programmet.
Povel Ramel är död - sr.se
lördag, juni 02, 2007
Direktör med raka rör
Kenth Petterson har avlidit
Generaldirektören i Arbetsmiljöverket Kenth Pettersson har hastigt avlidit i en ålder av 58 år. Han var under lång tid känd som en stridbar socialdemokrat, inte minst inför folkomröstningen om EMU. Då ansåg han att Sverige inte skulle införa euron.
- EMU är en djupt odemokratisk konstruktion. På alla sätt är EMU odemokratiskt. Jag tror också att det innebär väldigt stora risker för den ekonomiska utvecklingen i Europa. Kan vi hålla oss utanför det är det bra, sa Kenth Pettersson då.
Gick på tvärsInför folkomröstningen gick Kenth Pettersson på tvärs med den officiella linje som regeringen, med bland andra Göran Persson, Anna Lindh och Mona Sahlin, stod för. Utslaget i omröstningen blev som bekant ett nej till euron.
Långt innan dess började Kenth Petterson som utredningssekreterare på fackförbundet Handels, där han var i 22 år och under den tiden åtta år som ordförande, innan han tillträdde som generaldirektör för Arbetsmiljöverket 1999
Ett känneteckenAtt gå tvärs mot gängse uppfattningar inom socialdemokratin var många gånger ett kännetecken för Kenth Pettersson, till exempel under det som gick under namnet rosornas krig.
Där gick uppfattningar i sär mellan traditionalister och förnyare. Så här kunde det låta mellan Mona Sahlin och Kenth Pettersson:
Har du tänkt på, Kent, att varje gång vi nu i diskussionerna närmat oss ett problem, så nämner du en skatt.
Och du nämner förändring av arbetsrätten och av alla andra politikområden. Det är ganska typiskt för vi har olika uppfattningar.
Jag tycker att jag problemen på större allvar, Kent, än vad du gör.
Och jag tycker att jag tar dem på större allvar än vad du gör, Mona.
Generaldirektören i Arbetsmiljöverket Kenth Pettersson har hastigt avlidit i en ålder av 58 år. Han var under lång tid känd som en stridbar socialdemokrat, inte minst inför folkomröstningen om EMU. Då ansåg han att Sverige inte skulle införa euron.
- EMU är en djupt odemokratisk konstruktion. På alla sätt är EMU odemokratiskt. Jag tror också att det innebär väldigt stora risker för den ekonomiska utvecklingen i Europa. Kan vi hålla oss utanför det är det bra, sa Kenth Pettersson då.
Gick på tvärsInför folkomröstningen gick Kenth Pettersson på tvärs med den officiella linje som regeringen, med bland andra Göran Persson, Anna Lindh och Mona Sahlin, stod för. Utslaget i omröstningen blev som bekant ett nej till euron.
Långt innan dess började Kenth Petterson som utredningssekreterare på fackförbundet Handels, där han var i 22 år och under den tiden åtta år som ordförande, innan han tillträdde som generaldirektör för Arbetsmiljöverket 1999
Ett känneteckenAtt gå tvärs mot gängse uppfattningar inom socialdemokratin var många gånger ett kännetecken för Kenth Pettersson, till exempel under det som gick under namnet rosornas krig.
Där gick uppfattningar i sär mellan traditionalister och förnyare. Så här kunde det låta mellan Mona Sahlin och Kenth Pettersson:
Har du tänkt på, Kent, att varje gång vi nu i diskussionerna närmat oss ett problem, så nämner du en skatt.
Och du nämner förändring av arbetsrätten och av alla andra politikområden. Det är ganska typiskt för vi har olika uppfattningar.
Jag tycker att jag problemen på större allvar, Kent, än vad du gör.
Och jag tycker att jag tar dem på större allvar än vad du gör, Mona.
Vänsterpolitik börjar nedifrån.
Vänsterpolitik börjar nedifrån
De tre norska regeringspartiernas ledare Åslaug Marie Haga (Senterpartiet), Jens Stoltenberg (Arbeiderpartiet) och Kristin Halvorsen (Sosialistisk venstreparti) poserar under regeringsförhandlingarna 2005. Foto: Tom Henning Bratlie. Vänsterpartiets partistyrelsemöte i helgen skall diskutera den framtida regeringsfrågan. Kalle Larsson varnar för att dra fel slutsatser av hur den norska vänstern lyckats. Norges nationaldag den 17 maj är nu passerad och visst hade de flesta där mer att fira än vanligt. Den politiska högerkursen är bruten. Omfattande satsningar på den gemensamma sektorn, stopp för privatiseringar, skuldavskrivningar och en nyorientering i utrikespolitiken har genomförts. I den svenska vänstern beskrivs också Norge som en framgångshistoria. Det är både begripligt och logiskt.Men samtidigt är det viktigt att inse att de politiska förändringarna i Norge inte började med diskussioner om regeringssamverkan mellan företrädare från regeringspartiernas ledningar. Tvärtom var det en mobilisering bland människor – inte minst inom norska LO – som la grunden för att regeringen nu har ett starkt mandat att föra en radikal politik. Denna insikt är helt avgörande för att den norska metoden skall kunna ge inspiration till arbetet i Sverige. Det betyder också att alla diskussioner här på hemmaplan om regeringsbildning, formaliserat parlamentariskt samarbete, alliansbyggande eller gemensamma plattformar med socialdemokrater är att börja för tidigt och i helt fel ände. Istället handlar det om att vara med och organisera motståndsrörelsen mot regeringens politik. I senaste numret av Socialistisk debatt skriver Asbjörn Wahl, koordinator i For Velferdsstaten att ”Det är nyskapandet, genom byggandet av allianser, nya rörelser och en mer politiserad fackföreningsrörelse som har bidragit till de mest avgörande förändringarna av norsk vänster de senaste åren och som har gett några viktiga politiska segrar”.När den främlingsfientliga högerextremismen efter europeiskt mönster nu griper omkring sig i Sverige, också in i arbetarklassens kärna, är denna insikt än mer nödvändig. Den som känner sin egen sociala position försämras, förlorar jobbet eller får ännu lägre sjukpenning söker förändring bortom enstaka skattesatser eller lagparagrafer. Varför då söka bland partier som redan upplevs ha svikit, bara syns i TV och där det framstår som om det är slipsfärgen och storleken på partiledarens herrgård som utgör främsta skiljelinjerna? Här har vänsterpartiet ett ansvar som ingen annan kan eller kommer att ta. Mycket av vänsterpartiets arbete är också äntligen på rätt väg. Viktiga verktyg finns på plats. Nu bör vi:– ägna all kraft åt partistyrelsens prioriterade projekt inom områdena välfärd, arbete, ekonomisk politik och miljö. Bryta ner, konkretisera, skärpa.– se till att den antagna kommunikationsplanen används och förnyar hela partiet.– använda erfarenheterna från segern i EMU-kampanjen och Socialistiska Partiets framgångar i Nederländerna och bygga ett vardagsnära parti i konflikt med etablissemanget.– på alla nivåer – i första hand lokalt - etablera kontakter med facket, Hyresgästföreningen, Nätverket för gemensam välfärd mfl.– bygga en partiorganisation som kan bära upp arbetet i hela landet. Partiarbetet sker runt fikabord, på skolan och arbetsplatsen, på torget hemma i förorten och utanför konsum.I en mängd grundläggande frågor delar en majoritet av befolkningen vänsterpartiets uppfattning, så låt oss börja där. Utbyggd välfärd och service, förbättrade gemensamma kommunikationer och stopp för privatiseringar. En skola som ger bildning och inte bara utbildar för företagens behov, och en äldreomsorg som ger trygghet och inte ser dig som en handelsvara. Rätten till arbete, ett försvar av de gemensamma socialförsäkringarna och en a-kassa som man har råd att vara med i och som ger tillräckligt stöd när det behövs. Avskyn för hur samhällseliten berikar sig på vanligt folks bekostnad. Här finns grogrunden för rörelse och en opinion stark nog att inte bara omkullkasta den sittande regeringen och ersätta den med nya ministrar utan framförallt att i grunden förändra svensk politik. Så kan vi också få nåt att fira.
Kalle Larsson
Ledamot av verkställande utskottet, vänsterpartiet
De tre norska regeringspartiernas ledare Åslaug Marie Haga (Senterpartiet), Jens Stoltenberg (Arbeiderpartiet) och Kristin Halvorsen (Sosialistisk venstreparti) poserar under regeringsförhandlingarna 2005. Foto: Tom Henning Bratlie. Vänsterpartiets partistyrelsemöte i helgen skall diskutera den framtida regeringsfrågan. Kalle Larsson varnar för att dra fel slutsatser av hur den norska vänstern lyckats. Norges nationaldag den 17 maj är nu passerad och visst hade de flesta där mer att fira än vanligt. Den politiska högerkursen är bruten. Omfattande satsningar på den gemensamma sektorn, stopp för privatiseringar, skuldavskrivningar och en nyorientering i utrikespolitiken har genomförts. I den svenska vänstern beskrivs också Norge som en framgångshistoria. Det är både begripligt och logiskt.Men samtidigt är det viktigt att inse att de politiska förändringarna i Norge inte började med diskussioner om regeringssamverkan mellan företrädare från regeringspartiernas ledningar. Tvärtom var det en mobilisering bland människor – inte minst inom norska LO – som la grunden för att regeringen nu har ett starkt mandat att föra en radikal politik. Denna insikt är helt avgörande för att den norska metoden skall kunna ge inspiration till arbetet i Sverige. Det betyder också att alla diskussioner här på hemmaplan om regeringsbildning, formaliserat parlamentariskt samarbete, alliansbyggande eller gemensamma plattformar med socialdemokrater är att börja för tidigt och i helt fel ände. Istället handlar det om att vara med och organisera motståndsrörelsen mot regeringens politik. I senaste numret av Socialistisk debatt skriver Asbjörn Wahl, koordinator i For Velferdsstaten att ”Det är nyskapandet, genom byggandet av allianser, nya rörelser och en mer politiserad fackföreningsrörelse som har bidragit till de mest avgörande förändringarna av norsk vänster de senaste åren och som har gett några viktiga politiska segrar”.När den främlingsfientliga högerextremismen efter europeiskt mönster nu griper omkring sig i Sverige, också in i arbetarklassens kärna, är denna insikt än mer nödvändig. Den som känner sin egen sociala position försämras, förlorar jobbet eller får ännu lägre sjukpenning söker förändring bortom enstaka skattesatser eller lagparagrafer. Varför då söka bland partier som redan upplevs ha svikit, bara syns i TV och där det framstår som om det är slipsfärgen och storleken på partiledarens herrgård som utgör främsta skiljelinjerna? Här har vänsterpartiet ett ansvar som ingen annan kan eller kommer att ta. Mycket av vänsterpartiets arbete är också äntligen på rätt väg. Viktiga verktyg finns på plats. Nu bör vi:– ägna all kraft åt partistyrelsens prioriterade projekt inom områdena välfärd, arbete, ekonomisk politik och miljö. Bryta ner, konkretisera, skärpa.– se till att den antagna kommunikationsplanen används och förnyar hela partiet.– använda erfarenheterna från segern i EMU-kampanjen och Socialistiska Partiets framgångar i Nederländerna och bygga ett vardagsnära parti i konflikt med etablissemanget.– på alla nivåer – i första hand lokalt - etablera kontakter med facket, Hyresgästföreningen, Nätverket för gemensam välfärd mfl.– bygga en partiorganisation som kan bära upp arbetet i hela landet. Partiarbetet sker runt fikabord, på skolan och arbetsplatsen, på torget hemma i förorten och utanför konsum.I en mängd grundläggande frågor delar en majoritet av befolkningen vänsterpartiets uppfattning, så låt oss börja där. Utbyggd välfärd och service, förbättrade gemensamma kommunikationer och stopp för privatiseringar. En skola som ger bildning och inte bara utbildar för företagens behov, och en äldreomsorg som ger trygghet och inte ser dig som en handelsvara. Rätten till arbete, ett försvar av de gemensamma socialförsäkringarna och en a-kassa som man har råd att vara med i och som ger tillräckligt stöd när det behövs. Avskyn för hur samhällseliten berikar sig på vanligt folks bekostnad. Här finns grogrunden för rörelse och en opinion stark nog att inte bara omkullkasta den sittande regeringen och ersätta den med nya ministrar utan framförallt att i grunden förändra svensk politik. Så kan vi också få nåt att fira.
Kalle Larsson
Ledamot av verkställande utskottet, vänsterpartiet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)