Regissör:J. J. Abrams
I rollerna:Tom Cruise, Philip Seymour Hoffman
Oj, oj, oj, så snyggt när Tom Cruise hejdar fallet en centimeter från marken. Det bästa med Mission Impossible-filmerna är ju när han landar ljudlöst som en katt. Eller att han kan tala femton språk. Eller alla små gadgets och smarta scannerapparater och eleganta handgranater som fäster som magneter på väggen.I ?Collateral? såg han ut som en stäppvarg ? här är han en del i ett spel med färger, neonljus och vackra människor. Helikopterjakter mellan vindkraftverk och en kamera som liksom dansar runt sina objekt, särskilt under filmens första tredjedel. Nästan varje scen är ett litet actionkonstverk. Man sitter i den där helikoptern och skakar med honom och går efter filmen ut på gatan och väjer mellan bilarna och tänker ?Mission!?. Just så ska det vara. Och karaktärerna har de inte heller glömt, eller storyn. Laurence Fishburne är med och Felicity (Keri Russell) dyker upp, i en i och för sig ganska tråkig roll. Men framför allt, vid ett tillfälle, inte mindre än två läskiga Philip Seymour Hoffman. Och då blir det verkligen läskigt. Det är klart att det påverkar filmen. Inte var väl tvåan såhär mörk? Det här är riktig ångest, riktig skräck, förutom i filmens gula andas ut-parti i mitten när Cruise och hans snygga kompani har roliga tricks för sig i Italien, och klär ut sig till munkar bara på kul och allt är som en enda utopisk apelsinlund. Överraskande är det inte alltid och Tom Cruise är ibland jobbig. Det blir för snyggt och för mycket av övermänniskor och jag börjar tänka på Tompas medlemskap i scientologerna och den omtalade affären med moderkakan. Men detta är först i filmens sista tredjedel, när en viss estetisk mättnad har inträtt. Att de gör ett spektakulärt inbrott till skön konst väger upp det. Och så den där kattvigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar