Ninas Resa

Med Nina Einhorn, Andrzej Brzeski, Maria Chwalibóg
Regi Lena Einhorn

Livets seger över döden och glömskan

Berättelsen om Nina, regissörens mor, och om hur hon som judinna överlevde den nazistiska ockupationen av Polen, först i Warszawas judiska getto, sedan som gömd hos icke-judiska polacker. För drygt en månad fick Lena Einhorn Augustpriset för bästa svenska fackbok under året.
Som 2005-års bästa film och bästa manus blev den belönad med två Guldbaggar på filmgalan i Göteborgs operahus i måndags. Lena Einhorns bok kom till just därför att filmbranschen så ofta är ett öppet minfält vad gäller finansiärers vikande eller uppflammande intresse för ett projekt och när filmprojektet "Ninas resa" gick i stå skrev Lena Einhorn sin bok. Men till slut förde hon också filmen i mål. Tack för det! "Ninas resa" är nämligen en ytterst märkvärdig och säreget levande film. Visst, vi tror oss alla veta. Historien kan vi. Nog tror vi oss förstå. Att följa Nina Einhorns livsberättelse gör emellertid den avgörande skillnaden mellan att se och inse tydlig. Detta är historien om Nina, Lena Einhorns mor. Hon lever inte längre. 2002 gick hon bort i bröstcancer. Men dessförinnan hade hennes dotter gjort en serie intervjuer med henne om hennes liv inför en kamera. Dessa avsnitt - insprängda i filmens flöde - gör den så levande och starkt närvarande. Historien handlar om en judisk flicka som överlever Warsawas getto. Några få hundra gjorde det av alla de 400 000 människor som nazisterna spärrade in och gradvis tog ifrån all värdighet innan de skuffades upp på boskapsvagnarna för transport till Treblinka. Men Nina överlevde. Allt detta berättas i detaljskarpa iscensättningar där de polska skådespelarna gör trovärdiga och levande prestationer. Inte minst Agnieszka Grochowska som den unga Nina. Men dessa berättelser har vi sett förut. Minns till exempel Roman Polanskis "Pianisten" som vann Guldpalmen i Cannes för fem år sedan. Men i "Ninas resa" blir intensiteten och skärpan i minnesbilderna djupare just därför att hennes milda, autentiska röst och hennes åldrade, verkliga ansikte hela tiden dubbelprojicerar berättelsen. Laddar den med en obeveklig och oavbruten autenticitet. Jag är djupt imponerad över hur Lena Einhorn balanserar sin film så skickligt, hur den tar mig i sitt grepp. Inte med chockeffekter eller med våld - snarare tvärtom öppnar den sig in mot vår empatiska förmåga, vrider och vänder på den grundläggande existentiella frågan "Vad är en människa?", den fråga som fick Primo Levy att som överlevare skriva sin "Är detta en människa?". Filmens tredje dimension består av dess skickliga väv av arkivbilder som på intet sätt tar över berättelsen och som återkommande vidgar Ninas perspekltiv till att omfatta alla de andra som inte överlevde Warzawa-gettots helvete. En förklaring till storheten i "Ninas resa" förefaller mig vara att filmen inte beskriver det stora. De små detaljernas mosaikskärvor från ett liv som bildar mönster av drömmar och tankar. Det lilla perspektivet, det som en ung flicka ofelbart har - just den begränsningen som gör filmen stor. Det är som en Anne Franks dagbok med lyckligt slut. Lyckligt? Ja, förstås. Nina överlevde, fann kärleken, satte barn till världen och kunde blicka tillbaka på en framgångsrik karriär som läkare i det fredliga Sverige och i folkhem på frammarsch. Men överlevandets tyngd finns där i henne, de stulna ungdomsåren, otrygghetens virus. Att vara en av de som tack vare några anständiga polacker, som trots dödshot gömde judiska flyktingar fram till freden, är ingen enkel börda. Att vara utvald. Inte om man personligen, själv, alldeles på riktigt har sett de överfulla tågen lämna Umschlaugplatz med destination i den lika obevekliga som otänkbara slutstationen och blott genom tillfälligheternas spel överlevt mötet med döden och ondskan och med SS-officerens höjda pistol. "Ninas resa" är en ständig cirkelfärd mellan det förflutna och nuet. Nina Einhorn tittar in i oss och plågas av att hon inte längre kan mana fram minnesbilden av sin lilla kusin Richard. Men allt hon minns och förmår berätta gör vår värld större.

Det levande slottet (sv. tal)

Med Vanna Rosenberg, Kim Sulocki, Siw Malmqvist (röster) Regi Hayao Miyazaki
Den unga Sophie som arbetar i sin mors hattaffär kommer efter ett möte med en ung man, i själva verket trollkarlen Hauru, att dras in en händelsekedja av magi och dramatik.

MasterMind

Med Krister Henriksson, Johanna Sällström, Ola Rapace Regi Peter Flinth

Såväl Wallanders dotter som kollegan Martinssons dotter försvinner under mystiska omständigheter. En brutal och beräknande seriemördare leker katt och råtta med Ystadspoliserna.

En långvarig förlovning

Med Audrey Tautou, Gaspard Ulliel, Dominique Pinon Regi Jean-Pierre Jeunet
Det unga förlovade och lätt udda paret Mathilde och Manech kommer ifrån varandra när Manech kallas in till fronten på Frankrikes sida i första världskriget.

Den bästa av mödrar

Med Topi Majaniemi, Maria Lundqvist och Michael Nyqvist som blivit Guldbaggenominerade för bästa kvinnliga huvudroll och bästa manliga biroll.
Regi Klaus Härö
Under andra världskriget skickades Eero under några år mot sin vilja som krigsbarn till Sverige sedan hans pappa stupat. Eero hamnade på en bondgård i Skåne. I hela sitt liv har Eero tvivlat på sin mors kärlek och söker upp henne i vuxen ålder för att få svar.

King Kong

Regi: Peter Jackson I rollerna: Naomi Watts, Jack Black mfl

Jackson, som gått från lågbudgetsplatter (Bad Taste) till kung av kassavältare med Sagan om Ringen-trilogin, gör trogen remake på sitt favoritprojekt, King Kong från 1933.
Imponerande är bara förnamnet. Återskapandet av 30-talets New York, ön Skull Island liksom King Kong och actionscenerna är så fantastiskt och storslaget att man vill börja gråta.
Inte utan brister men ett drygt tre timmar långt muskulöst, passionerat mastodontspektakel och nog världens bästa äventyrsfilm.

Dagbok från en motorcykel

CHE LEVER. I ett resäventyr med ungdomlig glöd.

Brasilianskt drama av Walter Salles med bland andra Gael García Bernal, Rodrigo De la Serna och Mía Maestro.
Det börjar som en klassisk roadmovie. Två killar, en blivande läkare och en biokemist, ger sig ut på en resa över Sydamerika med den gamla Norton-motorcykeln.
Som bäddat för vin, kvinnor och sång men resan utvecklas snart till något helt annat. För varje mil de lägger bakom sig blir Ernesto Guevara och Alberto Granado allt mer medvetna om förtrycket av indianerna, exploateringen av gruvarbetare och de rika, vitas maktlystnad och rasism. Den här resan blev det politiska uppvaknandet och det som formade den blivande revolutionären Che Guevara. Den mexikanske megastjärnan Gael García Bernal är som vanligt lysande. Efter ?Älskade hundar?, ?Din morsa också!? och ?Dålig uppfostran? gör han nu ett kärleksfullt porträtt av den unge Che. Medan hans hjärta svämmar över av medlidande med de förtryckta virar Gael García Bernal skickligt publiken runt sitt finger. Som vi känner med honom! Regissören Walter Salles (?Central do Brasil?) lättar också skickligt upp Ches svårmod med vapendragaren Alberto, charmigt spelad av Rodrigo De la Serna. Och jag gillar den raka berättarstilen. Den är enkel och effektiv utan att trilla dit i kletig känsloporr. Dessutom är filmen otroligt vacker med hisnande och färgstarka miljöer, mer allvarlig än inledningen antyder men den växer sig därför också så mycket starkare.

The Constant Gardener

Rachel Weisz och Ralph Fiennes i en politisk thriller för 2000-talet
Regi: Fernando Meirelles Med: Ralph Fiennes, Rachel Weisz, Danny Huston.
Räkna med en stor filmupplevelse när du går och ser ??The Constant gardener?

Efter en magnifik thriller (?Den trägne odlaren? på svenska) av mästaren John Le Carré, med en regissör som gjorde magiska ?City of God? häromåret och stjärnskådespelare med klass som Fiennes och Weisz har här verkligen krattats vägen för att skapa storfilm.
Det torde den också bli. Snygg, glamorös och rik, ändå provokativ utmanande och med både ömsint kärlekshistoria och fylld av tryckande spänning. Ja, det finns inte mycket mer att önska, även om det aldrig blir så där hett inträngande och enstaka scener kunde höjt sin temperatur än mer. Justin Quayle är brittisk diplomat i Kenya, dit han också tar sin nya förälskelse den unga, radikala Tessa. Men hon ger inte bara kärlek, utan har också en egen agenda, på jakt efter de globala läkemedelföretagens cyniska spel i Afrika. Som snart försiktiga Justins hela diplomatvärld verkar vara inblandad i. Denna intelligenta blandning av ?Den skyddande himlen? och politisk ?James Bond? tar storfilmens ämnesval vidare: Nu går det inte att bygga på ?kalla krigets? världsbild längre, nu gäller globaliseringen. Räkna inte bara med filmpriser för ?The constant gardener? framöver, räkna också med en stor filmupplevelse.

Stockholm Boogie

Regi: John & Kalle Lindgren I rollerna: Erik Johansson, Jens Malmlöf

Lovande debut om två killar och en sommarnatt på Södermalm i Stockholm. Jerka, som gjort slut med sin tjej, och den evige singeln Hoffe träffar också Natalie som får stor betydelse.
På ett sätt är detta en lätt grabbig och ganska banal film. Men den har också en helt egen karaktär, med stad, stadsdelspatriotism och slang.
Filmen lyckas vara både intern och allmängiltig, och överraskar med en historia som har nerv och håller hela vägen. En del svaga scener, men mest en kul roadmovie.

Gråta med ett leende

Värdigare blir det inte på bio


Totalförlamade Ramón (Javier Bardem) vill lämna livet men livet vägrar släppa honom. Fullständigt osentimentalt skildrat.

Regi: Alejandro Amenábar
Medverkande: Javier Bardem, Belén Rueda, Lola Duenas med flera

Det här är filmen som besegrade "Så som i himmelen" vid Oscarsgalan.

Rätt så. Det är stort att lyckas få repliken "det blir regn i morgon" att kännas betydelsebärande. Jag skojar inte nu. Men, vi tar det från början. "Gråta med ett leende" handlar om Ramón som är totalförlamad efter en dykolycka. För 26 år sedan. Han vill dö. Men det vore ett brott att hjälpa honom. Mitt liv saknar värdighet, säger Ramón. Med ett leende. Runt honom finns en sliten spansk familj i ett slitet hus nära havet det oändliga, som evigheten dit han längtar. Nära honom finns också advokaten som ställer upp gratis för att driva Ramóns kamp för rätten att bestämma över sin egen död; ingen som försöker begå självmord och misslyckas blir åtalad efteråt, argumenterar juristerna.
Nära finns en ung kvinna som säger att hon älskar honom. Svägerskan Manuela tvättar, byter kateter, matar. Brodern och fadern i huset har i det närmaste tystnat ("det blir regn i morgon"), tonårssonen kommer instormande och vill se fotbollsmatch på tv ihop med sin förlamade farbror som är en självklar del av hans liv. Du anar ett drama som dryper av bitterhet och sentimentalitet? Det var ju ändå filmen som tilltalade Oscarsjuryn. Men ingenting sånt stämmer. "Gråta med ett leende" talar trots sin svenska titel till förnuft och inte känsla. Filmen har verklighetsbakgrund, Ramón Sanpedro fanns. Men inte ens detta faktum lurar in regissören Amenábar i någon primitiv övertalningskampanj för dödshjälp. Ingenting är så enkelt. Just det. För en tid sedan dog den hjärnskadade amerikanskan Terri Schiavo efter att ha legat orörlig i en säng i 15 år. En domstol tillät att sondmatningen som hållit henne vid liv skulle upphöra. En annan situation än Ramóns. Men "Gråta med ett leende" svarar inte på frågorna om vem som avgör vilket liv som är värt att leva, utan ställer var och en av oss inför dem. "Så som i himmelen" har, trots sin titel, mycket litet att komma med i den saken. Till sist. För människorna som skildras så vackra och kloka. För allt det enkla som blir stort. För allt det komplicerade som blir tydligt. Högsta betyg. Alejandro Amenábar andas liv i en film om en man som bara i sina svindlande drömmar kan resa sig ur sin säng.

2005 års Guldbaggenomineringar

Nu står det klart vilka svenska filmer från 2005 som har fått äran att bli Guldbaggenominerade. Guldbaggarna delas ut på Filmgalan den 30:e januari.
Bästa film
Mun mot mun Producent: Clas Gunnarsson
Ninas resa Producent: Kaska Krosny
Zozo Producent: Anna Anthony
Bästa regi
Josef Fares för Zozo
Ulf Malmros för Tjenare Kungen
Björn Runge för Mun mot mun
Bästa kvinnliga huvudroll
Maria Lundqvist för rollen som Signe i Den bästa av mödrar
Tuva Novotny för rollen som Sandra i Fyra veckor i juni
Amanda Ooms för rollen som Ninni i Harrys döttrar
Bästa manliga huvudroll
Peter Andersson för rollen som Mats i Mun mot mun
Krister Henriksson för rollen som Bertil i Sex, hopp och kärlek
Mikael Persbrandt för rollen som Åke Jönsson i Bang Bang Orangutang
Bästa kvinnliga biroll
Tuva Novotny för rollen som Linda i Bang Bang Orangutang
Ghita Nørby för rollen som Lilly i Fyra veckor i juni
Sofia Westberg för rollen som Vera i Mun mot mun
Bästa manliga biroll
Börje Ahlstedt för rollen som farfar i Percy, Buffalo Bill & jag
Magnus Krepper för rollen som Morgan i Mun mot mun
Michael Nyqvist för rollen som Hjalmar i Den bästa av mödrar
Bästa manuskript
Lena Einhorn för manuskriptet till Ninas resa
Josef Fares för manuskriptet till Zozo
Björn Runge för manuskriptet till Mun mot mun
Bästa foto
Anders Bohman för fotot i Mun mot mun
Aril Wretblad för fotot i Zozo
Philip Øgaard för fotot i Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö
Bästa utländska film
Barnet/L?enfant Regi: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne
Barnen som inte fanns/Dare mo shiranai Regi: Hirokazu Kore-eda
Dolt hot/Caché Regi: Michael Haneke
Bästa kortfilm
En nattsaga Regi: Maja Lindström
Scen nr: 6882 ur mitt liv Regi: Ruben Östlund
Sportstugan Regi: Gunilla Heilborn, Mårten Nilsson
Bästa dokumentärfilm
Brunnen Regi: Kristian Petri Kinchen Regi: Måns Månsson
Prostitution bakom slöjan Regi: Nahid Persson


2005 års Guldbaggenomineringar

Buss till Italien

Trevlig bussresa till Italien


Ia och körledaren Ylva ger sig av på en resa med många upptäckter. Rollerna görs av Anna Lyons och Livia Millhagen.

Regi: Daniel Lind Lagerlöf
I rollerna: Livia Millhagen, Karl Linnertorp, Adam Pålsson
Varför envisas vissa filmskapare med att inleda en film med slutet?
Det är lika kul som att någon i biografen högljutt avslöjar hur det går redan under trailershowen. Enda anledningen måste vara att de ansvariga är just såna som brukar sitta och förstöra överraskningen för alla andra.
Utöver den besvikelsen är "Buss till Italien" en trevlig film. Före visningen hade jag inga förväntningar på vare sig omvälvande drama eller hejdlös komedi. Och det fick jag inte heller. I stället fick jag en lågmäld dramakomedi med fantastiska skådespelare och mängder av fyndiga observationer över den typiska svenskheten. Som när den äldre manliga körmedlemmen upptäcker att ingen dansar på en välkomstfest i Italien och uttrycker med ångest "Nu tycker de att vi är svenska".
Filmens karaktärer är som tagna rätt ur livet och skulle kunna vara de ansikten man möter i mataffären.
"Buss till Italien" handlar om en kyrkokör som åker med buss till Italien. De ska sjunga i en vänort och besöka sevärdheter på vägen. Men för de flesta är resan bara ett välkommet avbrott i vardagen.
Dagarna före avfärden upptäcker körledaren Ylva sin man i sängen med barnvakten. Hon är en av dem som rannsakar sitt liv under resan. Bussresan rörs även om av två tonårskillar som går med i kören enbart för resans skull.
Ylva spelas av Livia Millhagen som bländade oss med sitt skådespel i komedin "Miffo". Nu är hon lika bra och får förlängt förtroende. Kanske är det samarbetet med regissören Daniel Lind Lagerlöf som ger ett lyckat resultat, för han regisserar även här.
Med egensinnig musik och ett foto som blir varmare ju närmare resesällskapet är Italien, har han knåpat ihop en sevärd film.
Skådespelarna känns äkta hela vägen och lyfter projektet. Vissa av dem ska även ha beröm för en del modiga sexscener som måste ha varit jobbiga att spela in.
Jag önskar emellertid att filmen varit textad p.g.a. det mycket dåliga ljudet, med knappast hörbara dialoger.

I hennes skor

Amerikansk DRAMAKOMEDI av Curtis Hanson med Cameron Diaz, Toni Collette och Shirley McLane.

Vid första anblick verkar ?I hennes skor? bara vara ännu en tjejfilm på temat madonnan vs horan. Men denna dramakomedi växer snart till något betydligt mer, den djupnar, skälver, lever.
För att använda en kliché: jävlar vad det känns äkta! I centrum står systrarna Rose (Toni Collette) och Maggie (Cameron Diaz). Den första en framgångsrik, men präktig, advokat utan killtycke. Lillasyster Maggie är motsatsen, en partybrud utan högre ambitioner än att förföra kalsongerna av alla män. Ett stort svek skiljer systrarna åt och de ger sig ut på parallella resor i sökandet efter sig själva.
Både ?8 mile?-regissören Curtis Hanson och skådespelarna imponerar. Cameron Diaz skildrar känsligt Maggies resa från våp till en helare människa. Och det är svårt att hålla tillbaka tårarna när Maggie för första gången bekräftas för något viktigare än utseendet. Det är en varm film som vågar tala allvar, en film för alla oavsett kön.

Pettson & Findus - Tomtemaskinen

Regi: Jörgen Lerdam och Sanders Sörensen
Manus: Torbjörn Jansson, baserat på Svens Nordqvists bok "Tomtemaskinen"
Röster: Tord Peterson, Lukas Larsson, Mona Seilitz, Gunnar Uddén, Birgitta Andersson

Detta är den tredje filmen om Sven Nordqvists barnboksradarpar och det är den mest underhållande hittills. Produktionsteamet från den danska animerade filmen "Djungeldjuret Hugo" har engagerats i en samproduktion där flera europeiska länder är inblandade och resultatet är överraskande gott. Själva berättandet har fått ett charmigt och humoristiskt lyft jämfört med de andra två filmerna. Kanske för att de roliga "mucklorna" har fått utökat utrymme. I böckerna myllrar de på varje sida i små bihandlingar och kanske finns de bara i Findus fantasi.

För den oinvigde kan berättas att Findus är den uppfinnande hönsbonden Pettsons pigga katt, men man skulle kunna tro att det är gubbens lilla barn. Denna gång vill Findus få besök av tomten på julafton och Pettson får bryderi. Den sura grannen Gustavsson vägrar nämligen att tomta för en katt. Pettsons lösning är att bygga en hemlig tomterobotmaskin. I trakten vistas också en mystisk brevbärare. Han eller hans magiska kraft får en avgörande roll för händelseutvecklingen.

Katten Findus är verkligen jättegullig den här gången, i vissa storögda och hjärtknipande stunder påminner han om Mästerkatten i animerade "Shrek 2". Mellan katten och gubben finns stunder av ömhet som varje varelse med barnasinnet kvar kan sukta efter.
Det verkar också som att filmtecknarna äntligen börjar komma i kapp Sven Nordqvist själv vad gäller detaljrikedomen i bilderna.
Ett par longörer finns, men annars är det hela berättat mycket lättsamt och utan att bli smetigt. Lyckliga alla vuxna som har någon liten människa att dela denna film med.

Flightplan

Regi: Robert Schwentke
I rollerna: Jodie Foster, Peter Sarsgaard, Sean Bean

"The forgotten" handlar om en kvinna (spelad av skickliga Julianne Moore) vars barn plötsligt upphör att existera. Alla runt henne säger att sonen bara är en fantasi, men mamman gör allt för att hitta sitt barn. Är hon galen eller inte?

Nya "Flightplan" handlar om en kvinna (spelad av skickliga Jodie Foster) vars barn plötsligt upphör att existera. Alla runt henne säger att dottern bara är en fantasi, men mamman gör allt för att hitta sitt barn. Är hon galen eller inte?

"Flightplan" utspelas på ett flygplan och saknar löjliga ufo-inslag. Eftersom varje förälders mardröm är att förlora sitt barn går det att baka in mycket spänning och ångest i scenariot. Jodie Foster hanterar båda dessa lägen med bravur och får storyn att fungera oväntat bra.

Om man bortser från klyschorna i slutet är "Flightplan" både spännande och underhållande. Men lämna det kritiska tänkandet hemma.