Pensionsveket i Sverige

Gratis föreläsningsafton på Åkersberga bibliotek den 11 oktober kl.19.00

Om samhällsekonomin går dåligt riskerar pensionerna att sjunka.
Det är fel, skriver Ulla Hoffmann i en ny bok. Ulla Hoffmann arbetade med det nya pensionssystemet i pensionsarbetsgruppen på 1990-talet.

Hon anser att det tidigare ATP-systemet var tryggare och rättvi-
sare för pensionärerna .

ATP-systemet gav utrymme för att vara hemma med barn, studera eller vara arbetslös utan att det påverkade pensionen . Hela risken har gått över från staten till den enskilda, säger Ulla Hoffmann.

1994 såldes tusentals svenskars framtid ut.Ett genomgripande systemskifte genomfördes utan
demokratisk insyn eller möjlighet för allmänheten att påverka. Genom att ge sken av att ATP- systemet stod inför konkurs drev de borgerliga partierna och socialdemokraterna igenom en kraftig försämring av pensionssystemet .

Rädslan för en folklig opinion var stark och beslutet fattades rekordsnabbt . Den så kallade pensionsreformen var ett faktum. Vi fick ett pensionssystem designat efter marknadens önskemål. Vi fick en pension som kommer att fördjupa klass-och könsklyftorna. Vi fick en politisk skandal som ingen pratar om .

Ulla Hoffman var medlem i den grupp som regeringen utsett att ta fram ett förslag till nytt
pensionssystem. Här ger hon en unik skildring av hur allt gjordes för att undvika debatt och diskussion kring en av välfärdens centrala beståndsdelar .

För mer information kontakta: Eddie Vivenius.Telefon:08-540 239 08 eller 070-436 1199
eddie.vivenius@vansterpartiet.se
Arr:Vänsterpartiet i Österåker

Filmen Ta mina ögon

I rollerna: Laia Marull, Luis Tosar, Candela Peña, Rosa María Sardá m fl
Regi: Iciar Bollain
Pilar flyr hemifrån mitt i natten, trött på att vara slagpåse när maken Antonio inte kan hantera frustration.
Han söker snart upp henne och sonen, säger att han inte kan leva utan dem, bedyrar sin kärlek och går till en psykolog för att sluta ta till knytnävarna när han blir arg. Försiktigt försöker de bygga upp sitt äktenskap igen.
Smygande otäckt misshandelsdrama som berättar finkänsligt och utan klichéer om kärlek, trygghet och fasansfull skräck i ett och samma förhållande.
Det ständigt närvarande våldet är brutalt och påtagligt, trots att det nästan inte alls visas i filmen.
Marull är lysande i huvudrollen, Bollains lågmälda regi utsökt.

Filmen Ta mina ögon

Filmen Carambole

Sven Wollter och Eva Rexed i den svenska thrillern "Carambole" som baserar sig på Håkan Nessers roman med samma namn.

Jag gillar Håkan Nessers romaner om det fiktiva samhället Maardam.
"Carambole" är den sjunde boken i serien och en av de mer tragiska om nu helvetet kan mätas i grader.
Samtidigt är det givetvis svårt att föra över en sådan komplex berättelse till filmens värld. Det måste förkortas. Det måste plockas bort händelser och morden måste klaras ut på mindre än två timmar.

Regissören Daniel Lind Lagerlöf har därför gjort det enda rätta.
Lind Lagerlöf har lagt all tyngdpunkt på den pensionerade polisen Van Veeteren. Hans son är nämligen ett av mordoffren i en härva, som handlar om utpressning och en människas skamkänslor. Händelser som orsakar det besinnigslösa våldet mot oskyldiga människor.
Och spiralen av ondska blir allt värre. Allt för att slippa stå till svars för det som från början utlöser de kriminella handlingarna.

Det är ingen actionhistoria, långt därifrån. Det är en kriminalberättelse i typisk svensk stil där det ges tid till begrundan. Att fundera över hur livet kan gå så snett i ett skede där det för en del inblandade bara borde vara lycka.
Sven Wollter spelar Van Veeteren och han är filmens största behållning. Han uppträder med en sådan värdighet i varje scen. En sådan kontrollerad vrede. En sådan kontrollerad sorg. Ändå känner vi in i minsta por hur frustrerad den gamle polisen är.

Jag gillar också Eva Rexed som spelar komissarie Ewa Moreno. Hon kommer garanterat att får större uppgifter i de kommande filmerna.
För det kommer flera. En till för bio, "Moreno & tystnaden", och fyra direkt för tv.

Filmen Carambole

Filmen Ingenstans i Afrika visade vi igår och i kväll kl.19.

Filmen bygger på Stefanie Zweig´s självupplevda bestseller och inleds strax innan kristallnatten i Tyskland. Det judiska paret Jettel och Walter Reidrich lyckas fly undan nazismens terror i sista stund. Tillsammans med sin femåriga dotter, Regina, inleder de ett nytt liv på en isolerad farm i Kenya.

I rollerna: Juliane Köhler, Merab Ninidze, Lea Kurka m fl.
Regi: Caroline Link

Tyskland är på ingång igen! Filmargenerationen efter Fassbinder, Herzog och Wenders haft svårt att hävda sig i internationella filmsammanhang. Men nu verkar vändningen ha kommit. En tysk film var 2004 med i tävlingssektionen i Cannes för första gången på 11 år. Och förra årets Oscar för bästa utländska film gick till en tysk film i konkurrens med både Yimous Hero och Karousmäkis Mannen utan Minne. Filmen handlar om den judiska advokatfamiljen Redlich som lämnar 30-talets tyskland innan de värsta övergreppen satt igång. De flyr till Kenya i hopp om ett bättre liv, utan det välstånd de är vana vid men med i frihet och trygghet. Även om filmspråket är lite trevande är både foto och skådespelarinsatser avslappnade. Regissören lyckas också väl med att lyfta fram hur lätt fördomar slår rot hos oss alla. Som i familjens mamma som trots att hon själv just flytt förföljelse och rashat själv har problem att acceptera det nya landet och det kenyanska folket. Hon har överhuvudtaget svårt att släppa sitt hemland och drömmen om att nazismen nog bara är en kortvarig företeelse.
Det finns till en början drag av Vilhelm Mobergs Kristina över mamman. Med den stora skillnaden att kontakten med de kära där hemma är något man fruktar. Ett brev kan vara en vän eller släktings sista avsked på väg till koncentrationslägret. Sen har familjen här flytt från lycka och välstånd till ett betydligt tuffare liv. Något som gör längtan efter en svunnen tid än starkare. Ingenstanns i Afrika är en vacker och stillsam film som väcker tankar om tillhörighet. Om att hitta hem på en främmande plats, långt, långt borta.

Filmen Ingenstans i Afrika

Filmen "Steget efter" visade vi igår.

Bästa svenska polisfilmen på många år
Rolf Lassgård gör en rent ut sagt glimrande mänsklig tolkning av den slitne kommisarien Wallander.
Regi: Birger Larsen
Övriga medverkande skådespelareMarie Richardson, Christer Fant, Gustav Hammarsten, Peter Gantzler m.fl

När det snackas Bond säger de flesta att det ska vara Connery. När det gäller Wallander är det Lassgård. Tycker jag. En tretton filmer lång radda Wallanderrullar med Krister Henriksson i huvudrollen är under produktion och det ger mig lite magknip.
Henriksson är okej. Men i "Steget efter" gör Rolf Lassgård en Wallander i existentiell kris som nära nog får mig att tappa andan. Regisserad av dansken Birger Larsson är det en rent ut sagt glimrande mänsklig tolkning av den slitne kommisarien som Lassgård presterar. Och det med de minsta och knappt märkbara medel bara en riktigt skicklig skådespelare behärskar. En blinkning i exakt rätt ögonblick. Ryckningar kring ögonen. Ytliga andetag, lätt förvirrade muttranden.
Tre unga människor hittas mördade i skogen, ruttnande sittande sida vid sida på sin picknickduk. En nära vän och kollega till Wallander hittas strax efteråt skjuten i sitt hem och så småningom visar sig alla dödsfallen ha något gemensamt. Med tiden blir det klart Wallander ovetande har spelat en nyckelroll i en tragisk och mycket skrämmande intriger.
I jämförelse med de stilistiskt stendöda Beck-filmerna är "Steget efter" en filmtekniskt mästerverk när det gäller foto, färgsättning och klippning. Sommarlandskapet har målats i guldgrönt och Wallanders växande förvirring och frustration i den läskiga mördarjakten förstärks av ett stackatorytmiskt bildflöde. Snyggt, snyggt.
Beckfilmerna är drabbade av dubbningsvirus på grund av samproduktion med andra länder. I "Steget efter" ramlar det snart in en snabbtalande dansk poliskollega i utredningen (Peter Gantzler från "Italienska för nybörjare"). När alla svenska polismän utan problem omedelbart snappar upp varenda stavelse i Gantzlers tjorviga kulsprutedanska faller en del av realismen. Men det hindrar inte "Steget efter" från att bli en av de bästa svenska polisfilmerna på många år.
Filmen "Steget efter"

Filmen Återkomsten

Tonårsbröderna Vanjas och Andrejs möte med fadern, som återvänt efter 12 års frånvaro, visar sig att bli allt mer komplicerat.
Helgjutet ryskt mästerverk
Regi: Andrej Zvjagintsev
I rollerna: Konstantin Lavronjenko, Vladimir Garin, Ivan Dobronravov med flera

Den mångprisade ryska debutfilmen Återkomsten belönades mycket välförtjänt med en Guldbagge som 2004 års bästa utländska film i Sverige. Den är ett helgjutet mästerverk med starkt trovärdiga förankringar i en nutida mörk rysk verklighet och med många direkta referenser till lysande filmkonst i det förflutna.
Två tonårsbröder, den både räddhågsne och ilskne Vanja och hans beskyddande storebror Andrej, har växt upp i en ödslig hamnstad, hos sin mamma, men utan en far. Bröderna är varandra djupt tillgivna.
De lever ett både trist och ungdomsrituellt prövande liv i dystra hamnar och på tomma byggarbetsplatser. Helt plötsligt en dag återvänder deras försvunne far efter tolv års frånvaro. Självklart fylls bröderna av existentiella frågor kring denne verklige far som de länge drömt om och längtat efter.
Efter viss tvekan ger mamman sönerna tillåtelse att åka på fisketur tillsammans med sin far. De blir överlyckliga inför allt det positivt nya som de förväntar sig. Men snart uppenbaras brutalt mörka sidor hos deras far, som under resans gång utsätter sina söner för allt plågsammare prövningar. Ju längre bort de kommer från civilisationen, desto större blir avståndet mellan bröderna. Andrej vill gärna lära känna och älska sin far, medan Ivan börjar tvivla på honom och i trots vänder sig mot honom.
Den uppenbart filmsäkre regissören Andrej Zvjagintsev återger dramat i ett långsamt, eftertänksamt tempo, med en mångfaldigt laddad detaljsäkerhet i det filmiska berättandet. Varje enskildhet för det tragiska händelseförloppet obönhörligt framåt; varje replik, varje bild, inte minst varje ansiktsbild, och varje liten situation.
De två barnskådespelarna Vladimir Garin och Ivan Dobronravov är märkligt uttrycksfulla, och i rollen som den komplicerade fadern är Konstantin Lavronjenko kusligt övertygande. Med små, exakt avvägda medel ger han gestalt åt en far, som av någon dunkel anledning inte märker att han är brutal och skrämmer bort sina söner.Zvjagintsev är i sitt strama, spänningsfyllda och mystiskt laddade bildberättande tydligt påverkad av mästare som Polanski och Antonioni. Särskilt i början finns här också mycket som kan sägas vara direkt inspirerat av ryske stormästaren Tarkovskij.
Men allt som är "lånat" av andra stör inte ett dugg utan förstärker bilden av Zvjagintsev som en djupt medveten filmkonstnär att förvänta sig mycket av de närmaste åren.

Filmen Återkomsten

Pensionsöverenskommelsen hemlig och lögnaktig.

Pensionsöverenskommelsen som ligger till grund för det pensionssystem vi har idag är ett av de största systemskiften som det här landet genomgått i modern tid. Den skedde under stort hemlighetsmakeri och kläddes i lögnaktiga fraser av de fem ingående partierna: socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna.

Statsminister Göran Persson befarar stark kritik från svenskarna om det nya pensionssystemet. "Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år, när de som går i pension ser vad vi gjort", säger Persson. Persson väntar folkstorm om pensionen.

Det nya pensionssystemet kommer inte vara populärt när svenskarna insett effekterna, spår statsminister Göran Persson.

Vid ett tal i under besöket i Australien och Nya Zeeland förutspådde Göran Persson att det kan leda till upprörda känslor när folk inser hur förändringarna slår.
I slutet av 1990-talet beslutades det nya pensionssystemet i bred enighet mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna. Samtidigt skrotades ATP-systemet. Persson tycker att politikerna inte varit tillräckligt tydliga med vad förändringen kan betyda för framtida pensionärers plånböcker. Nu har vi ett system som är knutet till den ekonomiska utvecklingen och demografin, och nu har vi framför oss en period då vi åldras som nation. Skulle vi dessutom få en dålig ekonomisk utveckling påverkar det pensionerna, säger Göran Persson. Det här sakerna tillsammans tror jag är lite dåligt kända.
Blir det sämre tider följer pensionerna med. Då slår bromsen till.
Vänsterpartiet och miljöpartiet stod utanför pensionsöverenskommelsen.
Ulla Hoffmann (v) välkomnar Perssons uttalande. Våra pensioner har genom premiepensionssystemet utlämnats till aktiemarknaden. Det är inte något som svenska folket ville ha, säger hon.

Filmen Sideways

Alexander Payne gjorde för tre år sedan depparfilmenAbout Schmidt. Där är en pensionerad Jack Nicholson nära självmord, men finner i sitt fadderbarn en mening med att leva vidare.
Nya Sideways är också den melankolisk, men utan att vara lika nattsvart. Den handlar om Miles Raymond, en lärare med författarambitioner, och hans kompis Jack som är en misslyckad skådespelare. Tillsammans ger sig de två 40-plus-vännerna ut på en veckas partysemester för att fira att Jack ska gifta sig.
Fast särskilt mycket party blir det inte. Finsmakaren Miles har planerat resan in i minsta detalj och missar inget tillfälle att stanna till på amerikanska vingårdar och gurgla rött.
De två kompisarna utgör tillsammans ett omaka par. Miles är bitter och deprimerad efter skilsmässan medan Jack låter sin sexdrift löpa amok ? även en vecka före sitt eget bröllop. Vänskapen männen emellan är skildrad med stor finess. Samtalen är roliga, överraskande och smarta ? precis som filmen i övrigt.
Paul Giamatti, som spelar Miles, har aldrig fått några stora roller på grund av sitt utseende. Tvärtom har han länge varit en av de pålitligaste birollsskådisarna i Hollywood. Förra året dök Giamatti dock upp i huvudrollen som buttre Harvey Pekar i utmärkta och underhållande American splendor.
Även den här gången är han fantastisk intill fulländning. Det gäller inte minst scenerna där Miles, som länge haft off-knappen intryckt när det gäller kvinnor, motvilligt börjar förstå att han är attraherad av servitrisen och vitexperten Maya (Virginia Madsen). Hon och väninnan Stephanie (Sandra Oh) börjar träffa Miles och Jack regelbundet. Det komplicerar allas tillvaro ? fast på helt olika sätt.
Egentligen innehåller ?Sideways? allt. Här finns gapskratt, igenkännande fniss, åh-vad-pinsamt-måste-titta-mellan-fingrarna-upplevelser, tragik, överraskningar, visdom ?
I händerna på Kjell Sundvall hade det här kunnat bli alldeles bedrövligt. Nu blev det i stället det bästa du kan se på bio just nu.
Filmen Sideways