Borgerlighetens intressegrupper, för,utan att kanske alltid ha det klart för sig, de välbeställdas talan. Det säger statsminister Fredrik Reinfeldt.
Fredrik Reinfeldt vann valet och är mitt inne i regerandet av Sverige. Men hur gick det till? Vad är hans egen tolkning av valet och politikens vinnarvillkor? Två saker anses allmänt ha lett till den borgliga valsegern: Att alliansen lyckades erövra förtroendet i arbetsmarknadspolitiken och att den enades. Det förstnämnda handlar om politisk råmateria och det andra mer om politisk symbolik. Men vad betyder mest? Svaret kommer utan tvekan:
– Politikens råmateria betyder mest. Och det är därför jag är på kant med en del borgerliga bedömare som fäster sig vid symboler och kommunikation. Jag är av den bestämda uppfattningen att det är politikens kärna, sakfrågorna, som är det avgörande.
– En viktig komponent som jag tycker glöms bort när det gäller valresultatet är att alla först hävdade att vi inte kunde vinna när vi gick in i sommaren 2006 och att alla efter valet visste att berätta att det inte gick att förlora därför att Göran Persson var så slut och allt det där. Men inget av det där stämmer. Det fanns många saker som talade för vänstersidan, framför allt en god konjunktur. Vi i alliansen hade aldrig vunnit över viktiga väljare om inte vi och framför allt moderaterna hade gjort sin förnyelse. Inte i symboler utan i verklig politik kring i första hand sysselsättning och ekonomiskt ansvarstagande.
Men ändå, just alliansens förmåga att kompromissa och uppvisa ett konstruktivt sinnelag i förhandlingarna, var inte det en oerhört kraftfull symbol? Att kunna kompromissa är om något en svensk dygd. Var inte en av alliansens triumfkort att de, till skillnad från vänsterpartierna, lyckades komma överens, oavsett om vad?
– Jovisst, man ska kompromissa och vårda sina vänner. Och i någon mån är vi ett fortlöpande bevis för detta, hela vårt samordningskansli är ju en kompromissfunktion. Och vi har bara höjt tempot på de gemensamma besluten.
– Men man ska samtidigt veta att det som i förstone är en oerhörd visdom, att kunna ge och ta och vara generös, det blir i regeringsställning lätt betraktat som den urvattnade kompromissen. Och en sådan kan bli kritiserad för att inte vara exakt rätt när den ska genomföras.
– Det finns inget enklare än att ha ett lågt reformtempo, för då utmanar du inga strukturer och intressegrupper. Så fort du höjer tempot kommer invändningarna. Vad vi har gjort är just att ha höjt reformtempot, så pass att vi satt det svenska medvetandet i gungning. Då tar det ner värdet av att man kompromissar och håller ihop. Det bör noteras att den klassiska kritiken mot en borgerlig regering, att vi inte håller sams och förskingrar statsfinanserna, den ser vi inte längre. Nu handlar det om att vi skulle göra fel saker.
Flera borgerliga bedömare har ändå riktat kritik mot regeringen för att den inte i tillräcklig mån vårdar alliansen. Stämmer det? Har man varit försumlig efter valet?
– Jag håller talet i Vaxholm 2004 och lägger strukturerna för det som ska bli alliansen. Då börjar den borgerliga fördjupningen. Och självklart var det rätt då. Vari består de sexton större överenskommelser vi ingår därefter? Huvudsakligen att vi för första gången kan ge svar där vi förut inte gett gemensamma svar. Till slut har vi rett ut kärnkraftspolitiken och familjepolitiken och allt vad det är. Men man kan ju inte göra det en gång till. Allt som kunde användas som det borgerliga splittringskortet löste vi under den där perioden.
– Dessutom går man från att vara den pigga utmanaren till att bli den som har makten. Och makten granskas och kritiseras. Till det skall också läggas att 2007 också var ett reflektionsår. Två partier hade gått fram i valet men två hade också gått bakåt. Alla har sitt eget inre liv att hantera. Jag hade också att få ordning på moderaternas fortsatta förnyelse.
– När vi kritiseras kring detta handlar det om personer som inte tycker att sådant har något värde. Det är sådana som tycker att förnyelsen är fel eller inte förstår den eller inte ser att det är fyra partier som försöker utvecklas, och då blir deras fråga ”varför vårdar de inte alliansen?”. Men nu närmar vi oss hösten 2008 och då är vi återigen i en tvåårsloop. Nu ser jag förutsättningar att tidsmässigt hantera en alliansfördjupning vid sidan av regeringsinnehavet.
Och om ett nytt skede alltså kan ta vid under hösten 2008, vilken karaktär kommer fördjupningen då att få?
– För mig handlar det om att politiskt utveckla alliansen för att ge svar på verkliga samhällsproblem. Sådant som kvalitetsbrister i välfärdsverksamheter och rättsväsendets resurser. Och vi är fortsatt trogna en frihetsuppgift. Vi finns till för att öka människors frihet.
– Det jag har utmanat är tesen att friheten är enkel. Alltså frihet definierad som det en del moderater ägnade sig åt för tjugo år sedan. Friheten för dem var bara frånvaron av politik. Friheten var också mycket makro: västvärlden mot östvärlden. Men när friheten går ner på individnivå, när det handlar om transfereringssystem och människors olika beroendeförhållanden, då är friheten mer komplicerad. Då handlar det om att frigöra människor i deras vardagssituation. Och då kallar samma personer mig för samhällsingenjör, därför att jag tar mig an denna komplicerade verklighet. Men det är ett samhällsproblem att människor har brist på frihet i denna praktiska bemärkelse, och det ska alliansen fortsätta fördjupas för att lösa!
Den politiska borgerligheten är ju nu större än dess partier. Den omfattar också sådant som analytiker, skribenter och delar av akademi och näringsliv. Upplever Reinfeldt att det föreligger en skillnad i den verklighetsuppfattning regeringen företräder och den omgivande borgerlighetens syn på läget? Vilken skillnad då i så fall?
– Den största skillnaden är att mycket av borgerlighetens intressegrupper, utan att kanske alltid ha det klart för sig, för de välbeställdas talan. Det beskrivs till exempel som att värnskatten är en skatt som vanligt folk betalar, men vi har 385 000 som betalar värnskatt och vi har sju miljoner väljare.
– Det man blir väldigt klar över när man ser den allmänna kritik som riktas mot oss, och som gör att vi ligger efter i opinionen, det är orättviseargumentet. Det upplevs att vi för en politik som inte är rättvis när vi tar det ansvar vi tar. Därför återkommer jag hela tiden till att om vi ska få skattesänkningar att fungera i Sverige, få folk att ta dem till sig, då måste vanligt folk få ta del av dem. Det får inte vara så att skattesänkningar upplevs som något som bara någon annan får. Men vi är så inympade i detta att skattesänkningar bara är för någon annan att de flesta inte ens tror att de har fått skattesänkningar trots att de har det.
– Det säger något om den verkliga borgerliga frihetsuppgift vi har: att få folk i vanliga inkomstlägen att känna att de kan få ett bättre liv av skattesänkningar. Den resan har vi bara börjat.
Fredrik Haage
Svenska Nyhetsbyrån
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar