Vänsterpartiet är helt rätt ute när de själva vill formulera sina visioner och gå till val på en stark vänsterpolitik. Och mp borde, istället för att fördöma, ta efter och formulera en tydlig och stark grön politik utan att snegla mot vare sig mittenväljarna eller sossetoppen, skriver Lennart Fernström.
Miljöfrågan har troligen aldrig varit så het som nu, åtminstone har den inte varit det under de senaste 20 åren. Då, för 20 år sedan, gav de döda sälarna miljöpartiet fart ända in i riksdagen. Samma effekt går dock inte att läsa av i dag, trots att partiets hjärtefrågor tar allt mer plats i den offentliga debatten. Visst har partiet legat någon procentenhet högre än vid valet i några opinionsmätningar. Men med det utrymme som miljöfrågorna har nu borde de kunna räkna tiotals procent istället för enstaka.
En förklaring till de dåliga siffrorna är att partiet slutat diskutera sakfrågorna, och bara diskuterar makt- och regeringsfrågor. Det politiska maktspelet har i sig blivit viktigare för Peter Eriksson och kompani än politikens innehåll. Istället för att formulera radikala alternativ till den grå-blå-röda sörja som de andra partierna nu försöker sätta lite miljöputs på, ägnar sig Eriksson åt regeringsdrömmar och åt att skälla på Ohly för att han inte vill gå hand i hand med s. Reinfeldts av medierna flitigt uppbackade mantra om vad, hur och med vem verkar helt ha förblindat Eriksson.
Utöver att det är paradoxalt att prata om vikten av en enad front, samtidigt som man göra allt för att smutskasta dem som skulle kunna ingå i fronten, vittnar Peter Erikssons hållning om ett djupt demokratiskt förakt. Ur demokratisk synvinkel kan det aldrig vara en fördel med bara två politiska alternativ. Allra minst två politiska alternativ som tävlar om att ligga närmast mitten. Ju fler politiska alternativ, desto livligare diskussion och ju fler politiska idéer att välja mellan, desto bättre för demokratin. Ingen, mer än makthavarna, visionslösa politiker och förenklingsmedia, skulle vara förtjänt av ett tvåpartisystem. Oavsett om det sker formellt eller genom likriktade alliansbyggen.
Vad politiken och demokratin behöver är stigfinnare med nya idéer och tankar. Rörelser som vågar gå före, som vågar vara alternativ till det rådande, som vågar utmana makthavarnas politik och inte bara försöker ta deras platser. Det är så samhället och demokratin kan utvecklas. Den utmanaren ville mp vara en gång i tiden, men i dag är det bara vänsterpartisterna som pallar att stå emot mediernas önskemål om att slippa bevaka och redovisa flera olika alternativ.
Men trots att förenklingsmedia och lata politiska kommentatorer försöker utdefiniera vänsterpartiets strategi som dödsdömd är de helt rätt ute när de själva vill formulera sina visioner och gå till val på en stark vänsterpolitik. Och mp borde, istället för att fördöma, ta efter och formulera en tydlig och stark grön politik utan att snegla mot vare sig mittenväljarna eller sossetoppen.
För en annan förklaring till de, utifrån rådande samhällsklimat, usla opinionssiffrorna för mp är att man som en del i att ingå i tvåpartisystemet mer eller mindre har slutat att föra en egen politik. Åtminstone all politik som kan störa sossetoppen. Således är man helt tyst när det gäller utträde ur EU, trots att det finns ett många gånger större folkligt stöd för det än i riksdagen.
Snart sagt varje gång man tar upp kärnkraftsfrågan utökar man antalet år som man vill driva kärnkraften vidare, trots att en snabb avveckling var vad partiet en gång bildades för. Inför valet såg man höjda bensinskatter som orealistiskt, något som till och med kd och m i dag ser som nödvändigt. På årets kongress vill partitoppen återigen försöka få bort medborgarlön ur partiprogrammet, trots att många numera inser det orimliga i att fler och fler tvingas slita ut sig, bara för en ökad tillväxt som tar kål på planeten.
Listan kan göras hur lång som helst på hur mp bara springer efter de grå istället för att gå före och formulera en grön framtidspolitik.
När alla andra partier sluter upp runt de två stora och därmed konserverar det rådande, ska Ohly ha en eloge för att han orkar söka en annan väg. Man kan ställa sig frågande till vilka stigar han letar efter och vart de leder. Men hellre en politiker som försöker hitta stigar till en ekologisk och solidarisk värld men går vilse ibland, än politiker som bara är intresserade av att gå på trottoarer som leder till Rosenbad.
Källa:Lennart Fernström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar