Det är en alltigenom fascinerande berättelse Anders Wahlgren åstadkommit.
Av vad som kunnat bli tomma tablåer och redovisande av dammiga historiska fakta har Wahlgren
i stället valt att gräva, leta och snoka för att kunna ge oss historien om 1900-talets mest spännande svenska konstnärspar: Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald.
Wahlgren har gått igenom mängder av privata brev, tidningsklipp, polisprotokoll och hittat makalösa filmsekvenser av de två knappt någon längre visste existerade. Bara att få se giganterna dansa är underbart.
Formen för Sigrid och Isaac är även den genial. Från början var det tänkt att Gunilla Röör och Philip Zandén skulle spela dessa radikala förkämpar för modernismen; nu för de i stället ett samtal från himlen om ni så vill som omfattar allt från första mötet till den plågsamma skilsmässan och Sigrids inglidande i sitt eget mörker.
Och däremellan etablissemangets hyllningar. Men också det spott och spe de fick utstå. Grünewald var som han uttryckte det inte av den äkta hemkammade ullen, och när Hitler grep omkring sig i Europa ven också antisemitismens piska över Sigrids älskade. Hon vars konst Albert Engström vid debututställningen sammanfattade med ordet äcklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar