Störst av allt

Regissör:Lars-Lennart Forsberg
I rollerna:Sven Wollter, Frida Hallgren, Sven-Bertil Taube, Eric Ericsson, Lars-Erik Berenett, Susanne Kindt, Olle Strömdahl

Den här filmen är en produktionsmässig katastrof!
Visserligen är ?Störst av allt? gjord utan något förhandsstöd från Svenska Filminstitutet, men det förlåter inte sådana fel som exempelvis att delar av kamerateamet kan ses klart och tydligt i en spegel som Sven Wollter sakta går förbi. Det händer inte bara en gång, utan flera gånger i samma scen och minst tre personer, varav en som håller en stor vit reflektorskärm, kan ses mycket tydligt. Jamen va f-n?Och så finns det en del mycket märkliga filmklipp där bilden liksom studsar till innan klippet kommer. Vore det inte för dessa mer än klantiga missöden så skulle ?Störst av allt? vara en given Guldbaggekandidat. Sven Wollter gör här en lysande insats som politikern Aron P. Johansson som efter ett långt liv inom det socialdemokratiska partiet inte tänker pensionera sig utan är på väg till Bryssel och en plats i parlamentet när hans förflutna hinner ikapp honom. En kvällstidningsjournalist, Anna Wass (Frida Hallgren), vill ha en kommentar till tjänsten i Bryssel och efter avskedsfesten från Aron P. Johanssons förra arbete följer hon honom ned i tunnelbanan. Något inträffar och han faller handlöst över perrongkanten och ned på spåret. Varför vill Anna Wass egentligen så desperat få en intervju med Aron P. Johansson? Vad är det för viktigt som läkaren på sjukhuset vill berätta? Vad var det egentligen som hände i den där fjällstugan för 25 år sedan? Vad är det som döljer sig i Aron P. Johanssons förflutna som han själv påstår sig ha glömt? Styrkan i svensk filmproduktion är oftast ett starkt manus och utmärkta skådespelare. Exempelvis gör Lars-Erik Berenett en kort men mycket kärnfull insats i ?Störst av allt? och om rollen bara hade fått lite mer utrymme hade han också varit given bland kandidaterna för en Guldbagge för bästa biroll. Det är så förbaskat synd att en sådan här film så fullkomligt ska slarvas bort! ?Störst av allt? doftar tyvärr lägre än lågbudget

Varannan vecka

Med Cecilia Frode, Felix Herngren, Måns Herngren
Regi Felix & Måns Herngren, Hannes Holm

Läkaren Jens och reklamfilmaren Pontus är bröder och har mycket trassliga relationer med kvinnor, nuvarande respektive frånskild hustru och Johanna som de på sitt sätt blir rivaler om.

Felix Herngren tillhör gruppen av personer som utgör Sveriges komikerelit. Han är mannen som står bakom framgångar som Papi Raul, Dan Bäckman och Tim Hibbins. Med sin tradiga form av humor är han nu också en av männen bakom den svenska relationskomedin ?Varannan Vecka? i sällskap med Måns Herngren, Hannes Holm och Hans Ingemansson. Manuset till filmen uppkom när kvartetten försökte boka möte för att spåna idéer till filmen, de tittade på vilka veckor de var ?lediga? och inte behövde ta hand om barn eller hade andra aktiviteter, detta kom att utgöra temat i filmen. I ?Varannan Vecka? får vi följa Pontus (Felix Herngren) som är skild och pappa till sin dotter Sara, den ena veckan är han en ansvarstagande och engagerande förälder, medan han nästa vecka lever ett riktigt singelliv och festar. Storebrodern Jens (Måns Herngren) har levt i ett lyckligt äktenskap i 20 år med sin fru och tre barn. Plötsligt en dag på försommaren havererar Jens äktenskap och han tvingas flytta in hos sin lillebror. Efter att ha sett ?Varannan Vecka? så slog det mig att det här är en film som går förbi oberört. Den håller betydligt högre standard än många andra svenska filmer, men det känns inte rätt att jämföra. Detta beror främst på humorn i filmen, det blandas och ges mellan olika former av humor, vi bjuds på parodier men även på sarkastiska och framför allt dryga repliker som innehåller något monotont, vilket jag personligen tycker är det ord som beskriver filmen bäst och också gör att jag uppskattade filmen. Relations- och dramadelen i filmen känns ganska nyskapande och var det jag blev mest imponerad av, även om det i slutändan känns som att historien blir lite seg och svängarna i handlingen blir för stora. Jag var med största sannolikhet en av de personer som drog upp medelåldern i salongen, filmen är riktad till dagens föräldrar men om man inte känner igen sig så kan man lätt referera karaktärerna till folk i sin omgivning. Filmen utspelar sig i Stockholm under ett sommarhalvår, stadsmiljöerna är snyggt filmade och skådespelarna levererar sina roller på ett trovärdigt sätt. Detta är helt klart en film som tillhör de bättre svenska filmerna som kommit på senare år. Dock så tycker jag inte riktigt att den fastnar på minnet. Man skrattar sig inte genom filmen, ens fulla intresse lyckas inte skådespelarnas karaktärer fånga, men ?Varannan Vecka? är inte en tråkig film, utan en film som förtjänar att få ses av den breda massan.

Casanova

Med Heath Ledger, Sienna Miller, Jeremy Irons
Regi Lasse Hallström

Casanova förtrollar alla kvinnor som kommer i hans väg. När han för första gången blir avvisad av en kvinna han åtrår tvingas han till list och lurendrejeri för att komma henne nära. I jakten på den sanna kärleken förföljs Casanova av rättvisan för sitt lösaktiga och kätterska leverne.

Det här är historien om hur Casanova (Heath Ledger) tusen erövringar senare finner sin överkvinna och blir kär. Vi befinner oss i ett 1700-tal där Lasse Hallström flashar snygga venetianska miljöer, Heath L. spinner som en katt, Jeremy Irons klipper med ögonen, Oliver Platt biter sig i fyllig underläpp och Tommy Körberg sjunger i en gondol.Det är rekorderligt, som någon sa innan. Man vet precis vad man ska få, tro inget annat. Jag tycker det är skönt och, bara lite, irriterande.Casanovas sanna kärlek, spelad av Sienna Miller, är av det mörkrödhåriga slaget eftersom hon har ?eldfängt temperament?, och är en exakt avbild av hans mamma skådespelerskan (den försvunna). Men hon är också häftig på riktigt som driftig feministförfattare och crossdressande advokat/fäktare/universitetslektor. Möjligen väl mycket superkvinna.Det är Johan Helmich Roman på soundtracket, undersköna blondiner som ser ut som kopior av Roslins dam med slöja, och Lena Olin förstås. Allas vår Hallström gör små svenska blinkningar så att vi blir stolta: kolla vilken fin film han har gjort, liksom ? och i Hollywood och allt, och tänk att han fått med så kända skådespelare. Men det fungerar. Irriterande är det däremot med alla slentrianonda katoliker. Jo, jag fattar, det ska vara världslig glädje mot religiös stränghet, men herregud. Ändå är ?Casanova? en perfekt klassisk förväxlingskomedi till catchig barockmusik som sätter sig på hjärnan hela kvällen; med ett kärlekspar av mer humoristiskt slag som speglar Ledger och Miller, och med dratta-på-häcken-humor (Jeremy Irons i ännu en gondol).Särskilt första hälften av filmen, som har ett tempo och en förvecklingsrusch man bara får finna sig i att inte greppa. Det gör jag gärna. Men varför pratar alla italienare med så väldigt brittisk accent? Jo, just det. Det funkar ju så i Europa.

Undergången - Hitler och tredje rikets fall

Med Bruno Ganz, Alexandra Maria Lara, Corinna Harfouch
Regi Oliver Hirschbiegel
Filmen skildrar Adolf Hitlers sista dagar i Berlin våren 1945.

Besatt

Regi: Scott Derrickson
Med: Laura Linney, Tom Wilkinson

Baserad på sann historia, om hur en ung flicka dog när en katolsk präst försökte utföra en exorcism på henne. Berättas via återblickar när prästen, som är helt säker på sin sak, står anklagad för mord.Rättssalsdramat med Laura Linney som cynisk advokat strukturerar återblickarna som, inser man snabbt, på blodigaste allvar försöker spöa genrens obestridliga mästerverk ? Friedkins ?Exorcisten? ? på dess egen planhalva. Bara det faktum att väldigt bra skådisar tar en dylik historia på fullaste allvar räcker en bra bit. Att den besatta flickan, Jennifer Carpenter, är som en enda stor specialeffekt gör besatthetsscenerna outhärdliga. Kombinationen vardagsrealism och demonisk besatthet är oroväckande skitläskig ? fortfarande.

Den tredje makten

I rollerna: Anders W. Berthelsen, Nastja Arcel, Nicolas Bro, Lars Mikkelsen m fl
Regissör: Nikolaj Arcel

Jag brukade anta att nordisk journalistthriller alltid måste kännas lika osannolik och konstlat action-stressad som typ Sprängaren. Det hade tydligen danskarna också, för när Den tredje makten gick upp på hemmamarknaden väckte den chockartad förundran över att den var så bra. Lite paranoid är jag också, fortfarande. Har jag överreagerat mot mina lågt ställda förväntningar? Har jag blivit påverkad av utmärkelser som "bästa danska film"? Näe, det är förvånande men sant: här är nu en gång för alla en film om själviska politiker och sensationsjagande presschefer som känns på riktigt. Det bästa med filmen är dess måttfullhet. Trots att frågorna som manuset kämpar med är massiva - demokratins villkor, pressfrihet, problemet med yrkespolitiker - begränsar det sig till ett fall, en oerfaren journalist. Ulrik är idealist (som filmjournalister som jobbar med miljörapportering alltid är) men också son till en före detta minister. Han får en chans att bevaka riksdagsarbetet i Christiansborg för en stor dagstidning. Valkampanjerna skall inledas i dagarna, men det största oppositionspartiet kan stå inför ett maktskifte eftersom den gamle ledaren råkat ut för en olycka. Både vänner och fiender ser en möjlighet att förbättra sina positioner. Ulrik råkar i kläm och det gör också Lone Kjeldsen, kvinnan som trodde att partiledarskapet redan var hennes. Ett personligt filmtips till Annika Billström (s) är på sin plats: Du, jag tror du skulle identifiera dig starkt med den här damen. Bildmässigt rör sig Arcel i den regniga realism vi är vana att förknippa med kvalitetsthrillers, med några obligatoriska nickningar till Alan J Pakula. Personregin är så elegant att man knappt tänker på den: danska skådisar har nu en gång för alla hittat ett sätt att prata som varken låter jaba-hanba-dampskadat eller Dramaten-pompöst. (Det sistnämnda är förstås lättare att undvika i ett språk som saknar alla hårda konsonanter.) Karaktärernas familjeliv, som så ofta får utgöra en fond av trygghet eller ensamhet eller omotiverade sexscener, har här en verklig tematisk funktion. De får visa hur ingen kan undvika maktkampen i samhället. Hur även schysta män hotas av sina starka fruar, hur marknadskrafterna tar över ens barn och ens vardag, hur generationsklyftorna i västvärlden går igen i varje släkt. Precis som i Alla presidentens män försvagas dramatiken i slutet en aning av att de verkliga politiska konsekvenserna sker utom räckhåll för huvudpersonerna. Men det gör också helheten trovärdigare. Den lilla knorren under de allra sista sekunderna visar sig vara det mest tänkvärda. Politikerförakt till trots lider vi skandinaver också av en politikerhögaktning som gör vissa figurer stört omöjliga att bli av med

Lilla Kycklingen (sv. tal)

Lilla Kycklingen anses knäpp eftersom han säger sig ha sett att en bit av himlen ramlat ner. Hans pappa Tuppen skäms också litet över honom och därmed blir Kycklingens hetaste önskan att återfå pappans respekt

Hotell Rwanda

Starkt engagerande samtidshistoria



En hotelldirektör, spelad av Don Cheadle, använder allt vad han kan av diplomati under massakern i Rwanda och räddar därmed livet på tusentals människor. Don Cheadle gör sin hittills bästa roll och Sophie Okenedo spelar hans fru i "Hotel Rwanda".
"Hotel Rwanda" är en nagelbitarspännande samtidsthriller med verklighetsbakgrund. Händelserna som ligger till grund för filmen har blott ett tiotal år på nacken.

Regi: Terry George
I rollerna: Don Cheadle, Sophie Okonedo, Nick Nolte, Desmond Dube, Antonio David Lyons, Joaquin Phoenix

I Rwanda utbröt ett uppror 1994 där en folkgrupp, hutuer, systematiskt började döda en annan, tutsier. Såväl FN som resten av världen vände ryggen till. Facit när oroligheterna var över var en miljon döda.

Helvetet brakar löst

I filmens början får vi möta den alltid servile hotelldirektören Paul Rusesabagina, spelad av Don Cheadle. Det är förmodligen hans livs bästa roll. Han är chef för ett belgiskägt lyxhotell i Kigali och lever annars ett stilla förortsliv med fru och barn.
Men en dag brakar helvetet loss. En galen folkhop med slöa machetes drar runt enligt egna regler. Precis som i flera andra kända konflikter står plötsligt granne mot granne, arbetskamrat mot arbetskamrat och så vidare.
I detta kaos fortsätter Paul Rusesabagina att driva hotellet, på nästan samma sätt som förut. Han är själv hutu enligt passet men hans fru -- och därmed hans barn -- tillhör de hotade tutsierna. Paul Rusesabagina mutar maktpersoner diskret och smidigt. Han ljuger, inhöstar gentjänster och köpslår för att skydda nära och kära och hans hotell blir en tillflyktsort, åtminstone skenbart beskyddad av FN.
Filmen bärs av ett tydligt engagemang. Regissören och manusförfattaren, irländaren Terry George, har bland annat en film som "I faderns namn" bakom sig. Även denna är en uppgörelse med ett rättsvidrigt samhälle och rymmer ett starkt patos.

Starka skådespelare

De allra flesta rollerna i "Hotel Rwanda" görs förstås av svarta skådespelare, däribland en mycket bra Sophie Okenedo som gör hotelldirektörens fru, men här finns också Nick Nolte som gör en cynisk FN-överste. Han försöker bland annat göra underverk utan att bruka vapen. "Jag ska bibehålla freden, inte skapa den" är en av hans nyckelrepliker. Joaquin Phoenix spelar en amerikansk journalist som skäms då alla vita evakueras.
Väldigt lite blodsutgjutelser syns i bild, ändå känns alla makabra övergrepp och allt dödande ytterst påtagligt. I centrum finns också en romantisk kärlekshistoria. Det är överlag raffinerat och osentimentalt berättat men försett med pedagogisk övertydlighet ibland.

Vanlig människa

Precis som i exempelvis i Steven Spielbergs "Schindler?s list" är huvudpersonen en ganska vanlig människa som växer till hjälte i en vardag som blir alltmer outhärdlig. "Hotel Rwanda" är en omskakande bra och starkt engagerande film i samma genre. Men den här gången går det inte för betraktaren att gömma sig bakom att stoffet är historiskt och inte längre gäller. Liknande saker utspelas just nu i exempelvis Sudan.

Vänsterpartiet i Österåker håller årsmöte

Vänsterpartiet i Österåker håller årsmöte den 27 februari kl. 18.00. Plats för årsmötet är konferensrummet i biblioteket i Åkersberga. Medlemmar och sympatisörer är hjärtligt välkomna! Årsmötet kommer bl a att fastställa listan till kommunalvalet i september, anta en verksamhetsplan och diskutera frågorna som vänsterpartiet ska arbeta lokalt med.
Är du intresserad att arbeta politiskt i Österåker ?, kontakta oss e-post osteraker@vansterpartiet,se
tel 073 9600339