Regi: Tim Burton
Med Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Freddie Highmore, David Kelley & Christopher Lee inspelad i USA/England och Australien
Roald Dahls bok kom 1964. Den första filmatiseringen, med Gene Wilder som Willy Wonka, gjordes 1971. Den svenska tv-filmen med Ernst-Hugo Järegård som berättarröst gick på SVT 1983.
Johnny Depp förnekar att han baserade sitt porträtt av chokladfabrikören Willy Wonka på Michael Jackson. Men han spelar en likblek enstöring med sammetskläder, solglasögon, gäll flickröst och trasig barndom som bjuder in små barn till sitt tillslutna, mytomspunna, enorma hem där de blir märkta för livet.
När två så egensinniga konstnärer som (författaren) Roald Dahl och (regissören) Tim Burton möts måste det slå gnistor. Det gör det!
Willy Wonka lottar ut fem biljetter till lyckliga barn som ska få se hans chokladfabrik inifrån. På vägen genom fabriken testas barnens själsegenskaper mot en bakgrund av blixtar och dunder, magiska under och godis av alla former och smaker. Bara en av dem kan vinna Willy Wonkas hemliga pris. Kalle och chokladfabriken är en rätt hårdhjärtad moralitet, en ?Pelle Snusk? med koladoft där små barn straffas för sina respektive karaktärsbrister. Men den förtjänar lovord för sin bildglädje och för att regissören Tim Burton inte gett efter för vare sig sentimentalitet eller politisk korrekthet. Det är en imponerande chokladfabrik för en äldre publik. Johnny Depp är en skicklig skådespelare och Tim Burton duktig på att göra kyligt bisarra science fictionparodier som "Mars attacks" och "Beetlejuice" samt sagor för vuxna som "Edward Scissorhand" och "Big Fish". Roald Dahls barnbok, som översattes till 32 språk och har sålts i mer än 13 miljoner exemplar, är skriven för och passar rätt små barn; det är en underbar högläsningshistoria. Dahls klassikerstatus har bland annat att göra med att han aldrig talar ner till sin barnpublik och detta märks i de mörka stråken i hans historier. Ska man göra en nästan två timmar lång film på boken är det lätt hänt att man försöker anpassa sig efter en äldre publik och sviker de yngre barnen. Vem som helst, i vilken ålder som helst, kan njuta av boken "Kalle och chokladfabriken" men flyttar man fokus från lille Kalle till chokladfabrikören Willy Wonka, som sker i denna filmversion, tror jag att den blir mindre intressant för den yngsta publiken. Barnen behöver någon att identifiera med och det kan inte gärna vara Wonka, som inte är någon särskilt sympatisk figur; det måsta vara Kalle. Barnperspektivet aktualiseras av den oundvikliga jämförelse med Brad Silberlings "Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv". Den bygger på en sämre bok men har blivit en bättre film för att den är mer dramatisk och det är barnen som driver och påverkar handlingen. Godisfabrikören Willy Wonka är en emotionellt störd person som brutit kontakten med sin pappa (skräckfilmsskådespelaren Christopher Lee), en fanatisk tandläkare som i Willys barndom klämde på honom en monstruös tandställning och förnekade honom minsta lilla godisbit. Därav Depps glänsande tandgarnityr. Willy har sparkat ut alla sina arbetare ur fabriken och driver den med små oompa loompianer en mångafaldigad och förminskad Deep Roy som dansar som en hel filmbalett à la 1930-talet och simmar som en hel Ester Williamsensemble. När Wonka upptäcker sitt första grå hår vill han hitta ett barn som ska efterträda honom. En av kandidaterna är Kalle Spann, en mycket fattig pojke som äter kålsoppa varje dag tillsammans med sina föräldrar och sina fyra far- och morföräldrar som tillbringar all sin tid i den fallfärdiga stugans enda riktiga säng. Det är en kärleksfull och lycklig familj. De fyra andra barnen är August Glupsk som inte kan få i sig nog godis, bortskämda Erika Salt, Barbie-lika och stenhårt tävlingsinriktade Violetta Fagervy och den våldsbenägne, ständigt tevetittande Micke Tevén. Dessa fem får besöka fabriken med var sin vuxen. Vad som sedan händer på deras vandring genom de fantastiska lokalerna är inte så trevligt för de inte så trevliga barnen. När deras studiebesök är slut ser fyra av dem inte riktigt ut som de gjorde från början. Men för Willy Wonka och Kalle slutar äventyret lyckligt. Tim Burton har varit i närheten av Roald Dahl tidigare, som producent för Henry Selicks fina "James och jättepersikan". När han nu regisserar själv får hans säregna fäbless för det vilt fantastiska fullt utlopp. Det är imponerande men filmen brister i solidaritet med barnen.
Tim Burton är annars rätt man att göra en nyinspelning av berättelsen om den fattige stadspojken Kalles möte med godisfabrikören Willy Wonka. Precis som Roald Dahl kan han berätta en saga med lagom doser sött, salt, surt och beskt. Och precis som författaren har Tim Burton under hela sin karriär förenat sitt barnasinne med en rejäl dos vuxen svartsynthet. Tyvärr saknar Burton det samhällsintresse som Roald Dahls böcker andas. För regissören är Kalles öde mest en möjlighet att frossa i festlig scenografi. Bokens möjligheter till verklig identifikation försvinner när Tim Burton förvandlar den till en berg- och dalbanetur i en ding ding värld. Jag minns berättelsen som ganska sorglig, men i filmen har det stråket förvandlats till aburdism. Vilket inte növändigtvis är negativt.
Jo, det finns en koppling till verkligheten. Filmen hakar i debatten om det moderna föräldraskapet, ni vet det som Supernannyarna försöker råda bot på i tv. De fyra barn förutom Kalle som också har fått gyllene biljetter in i chokladfabriken är symptom på föräldraskapets dödssynd: oförmåga att säga nej. Resultatet är fetma och allmän brist på hyfs, vilket Wonka straffar på de mest uppseendeväckande sätt.
Filmen:"Kalle och chokladfabriken"
